Oscarsdagen till ända

Dagbok 26 februari 2007

Så var denna söndag slut. Förr om åren var det tradition att ett gäng samlades här och så såg vi på Oscars ihop men så blev de inte i år. Flickvänner, jobb och skola kom emellan, men så går det ibland. Istället ägnade jag Oscarskvällen i dvdforums chat vilket var väldigt trevligt. Innan Oscar körde jag Nattsudd och hur det gick får andra säga, men det var lite småkul i alla fall.
Annars vet jag inte riktigt vad jag hamnat i men nåt e de. Jag känner mig som att jag sitter på ett moln och världen nedanför bara glider förbi i allt snabbare takt. Jag kan inte ta mig ifrån molnet och jag ser min framtid, mitt liv och min historia svepa förbi. Samtidigt vill jag inte det. Jag vill ju leva, jag vill känna den där känslan som är…livet.
Den senaste tiden och framförallt de senaste veckorna har en känsla dykt upp i mig i allt starkare form som säger de orden jag tidigare inte velat lyssna på. Känslan, eller rösten om ni så vill, säger mig att jag kommer ingenstans så länge jag har kvar det gamla i mitt liv. Den Walle jag alltid trott jag varit är just den Walle jag inte är.
Jag är inte starka Walle, jag är inte den Walle som folk ska komma till. Jag passar helt enkelt inte för det längre, och kanske har jag aldrig gjort det.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam just nu. Jag skulle så gärna vilja ha någon. Ingen pojkvän, inget sex men någon att bara vara med. Någon jag kunde få luta huvudet emot och bara få vara Walle med. Någon som lade sin hand runt mig och bara sade ”Det är bra nu Walle” Jag skulle så gärna vilja få vara den som är liten en gång. Den som fick vara rädd för sjukdomar, cancer, döden, och framtiden. Den som inte behövde trösta andra för att han är sjuk, eller den som hade någon som bara förstod.
Att det skulle ske är en omöjlighet. För samtidigt som jag desperat så gärna vill släppa någon in på livet, så är jag lika rädd att någon ”alex” ska stå runt nästa hörn. Jag är rädd för nya bekantskaper för jag vill inte berätta om mig. Jag vill inte dom ska se mig och jag vill inte dom ska få veta hur sjuk jag är. Hur trött jag är och hur sliten jag är.
Därför gömmer jag mig. Därför finns det inga kort på mig här, eller någon annanstans heller. Jag gömmer hela mig, på samma sätt som jag gömmer mig själv när jag spelar stark inför andra.
Sånt tänker jag på när jag sitter på mitt moln och medan livet sveper förbi går jag längre och längre in i ensamheten.
Söndag avklarad, inte heller idag frågade någon av mina vänner i gbg hur jag mår. Däremot fick jag mail från folk som aldrig träffat mig. Kanske är det så, kanske tycker man om mig tills man ser mig.
”När jag tänker på dig Walle blir jag äcklad”
Ja du, då är vi två

Bookmark the permalink.

2 Responses to Oscarsdagen till ända

  1. Kim M says:

    Fuck Alex (and not in a good way). Läste det där inlägget du rekommenderade och jag ville ju bara slå honom.

  2. Tråkigt att du inte mårbra kompis.
    Men att folk skulle tycka illa om dig bara för att dom såg dig, köper jag inte. Man är den man är. Känns som man bara skall växa sig in i det och det kan ta tid. Men vad vet jag 😉
    Hoppas att du är på bättringsvägar.
    Och är det något så finns jag medflera där.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *