Mörker

Dagbok 25 februari 2007

Det var en gång en ung man full av livsglädje. Han såg framför sig ett liv fullt med äventyr där han fick arbeta och kämpa för det han trodde på. Så blev det inte. Istället blev den unge mannen en sliten man, en trött man och en man med ständig värk. En man som på så många sätt förlorat hoppet om framtiden, som frölorat tron på det goda och som tappat tron på sig själv. En man som blev isolerad, rädd för människor och som som samtidigt drömde en dröm om att bara få en kram.
Jag är så trött och jag är så less. Jag är så less på att ha ont och jag är så trött på ensamheten.
Kära Dagbok, jag är så fruktansvärt ensam. Vart tog mitt liv vägen? Vart tog mina drömmar vägen och vart tog viljan att kämpa vägen?
Idag var det lördag, Henke gick ut med några arbetskamrater vilket han förtjänade efter att ha fått slava omkring här tack vare min förbannade rygg. Jag var faktiskt ute i torsdgs då jag följde med och handlade. Efteråt var jag fullständigt slut. Det känns fortfarande som om jag bär på 200 kilo extra som sitter fast på ryggen och det tar på krafterna, både fysiskt och psykiskt. Så annars sitter man här och gör inte något. Att någon skulle få för sig att ringa normal tid bara för att kolla hur det är är ju en omöglighet men jag räknar inte med det heller. De ringde faktiskt häromdagen så jag ska inte klaga. De ringer till veckan igen, när helgen är över.
Skulle någon här sakna mig om jag dog? Det är en fråga jag ganska ofta ställer mig. Henke skulle sakna mig, det vet jag. Mina arbetskamrater och några vänner men resten. Skulle dom egentligen bry sig? Skulle dom säga nåt annat än en ”åh det va som fan”, och sen glömma bort mig? Eller skulle dom på samma sätt som när jag blir sjuk brista ut i ett ”VA NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ VA SÄGER DU. OOOHH GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD VA HEMSKT. DU MÅSTE SÄGA TILL OM DET ÄR NÅGOT JAG KAN GÖRA”
Det har varit att göra nu, massor. Utan Henke hade jag inte klarat det, och Poppe som åker från Helsingborg hit för att ställa upp. Eller Katarina som ger råd om träning av ryggen, eller Joel som frågar och vill veta hur det är. Eller Catarina som lyssnar och som också vet hur de är och så några till. Den närmaste av dom bor 10 mil härifrån. Ingen här, ingen i hela denna förbannade stad bryr sig. De har inte tid. De har så mycket att göra. Fast på nätterna när man bråkat med tjejen/killen/katten/marsvinet då hinner man. Då blir det inga ”Jag har så mycket att göra”, nej då hinner man. Jag är inte arg på dom, eller på någon. Det är ingens fel. Det bara blev så. Den ende, och det är verkligen den ende, som kan förändra det är jag själv. Vet ni, nu är det slut med samtalen. Jag vill inte veta mer. Jag vill inte höra för jag orkar inte höra. Det är jag som mår dåligt. Det är jag som är nere, som har ont och som är less på skiten. Det är JAG JAG JAG JAG!
Frågan är: Skulle jag sakna mig?
Jag är så trött på att gömma mig, jag är så trött på att försöka spela piggare och bättre än jag är. Jag är så jävla trött på att inte få vara Walentine som Walentine är. Jag är så trött på mig själv som försöker göra livet till ett liv för andra samtidigt som mitt eget inte har något värde och jag är så supertrött på att inte veta hur jag ska ta mig ur det. Nej, ingen skulle sakna mig och framförallt skulle jag inte sakna mig själv. För att kunna sakna sig själv och sitt liv så måste man ju dessutom ha ett liv att sakna. Dessutom, den som dom skulle skrika ”Åh det var som fan” om skulle dom inte känna. För ingen känner mig, inte ens jag själv
Man säger att Gud tar dom bästa först. Ibland önskar jag att jag vore den bäste. De miljoner jag kostat samhället för att hållas vid liv kunde gått till någon annan istället, faktiskt.
Om jag bättrar mig Gud, tar du mig då för jag vill härifrån. Jag är ganska less på planeten Jorden nu.
/Walle

Bookmark the permalink.

5 Responses to Mörker

  1. trollhare says:

    *kramar om*
    Skulle det kännas bättre om du fick mitt nummer? Jag är inte den som ringer folk, någonsin (koncentrationsproblem etc), men… Det betyder inte att jag inte bryr mig. Du kan se min mail va? Det känns lite som att jag stalkar dig, det är därför jag försöker ligga lågt, men om du känner förtroende för mig, så…

  2. Rexxie says:

    Trollhare tar orden ur min mun!
    Du får jättegärna mitt nummer om det skulle kännas bättre (fast jag måste förvarna om att jag är osocial och svårpratad 🙂

  3. Ekörrn.... says:

    Jasså det är så här man raggar upp telefonnummer 😉

  4. Rexxie says:

    Ekörrn: du kan också få mitt telefonnummer 🙂

  5. Walentine says:

    trollhare nej jag känner det inte som att du stalkar mig 🙂 och för den delen om jag hade gjort det så hade det inte gjort något ändå 🙂 Tack för erbjudandet om telenummer, både till dig och rexxie. Problemet för mig är att jag just nu inte vet vad jag ska säga, vilket är ett bra tecken på att något är galet.
    Jag skriver av mig, det får bli min ventilation just nu. Hellre pratar jag med er när jag inte ser allt riktigt så svart.
    *kram*

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *