Call on me

Dagbok 27 februari 2006

Som en extra bonus denna vecka kommer alla veckans dagboksinlägg att ha Titlar på låtar jag haft sex till. Denna spela dom visst på gretas den där gången…..usch…..undvik högra toan på övervåningen……..jag har inte druckit så mycket efter det
Ännu en dötrist dag till ända. En dag som iofs varit ganska ok både med smärta i kropp och själ men som dock va tråkig. Jag ville inte gå upp ur sängen för den va så skön att sova i. Zuzzi vägrade koka kaffe till mig den dummern så till slut fick jag gå upp. Jag har bestämt mig att jag ska träna Zuzzi att hämta tidningen när jag vaknar. Hon ska bli världens mest deserade kattvovve har jag bestämt.
Annars skedde inte så mycket mer idag. Ägnade kvällen åt lite chattande med en massa roliga människor och sedan lade jag ner lite tid på bokföring och tekniknörderi. Jag pratade också lite med Joelsnutten i telefon. De e så skönt att han är hemma i Sverige igen. När klockan var alldeles för mycket fick jag för mig att lägga mig men på vägen ut i hallen satte jag mig ner och såg på mig själv i hallspegeln.
”Vem är jag egentligen”, frågade jag mig själv. Den jag såg där i spegeln, är det jag?
Vad är jag?
Jag är en sliten gammal människa, full av sår i själv och kropp. Full av tvivel på mig själv och andra. Full av rädsla att aldrig få leva igen. Full av sorg över det som aldrig blev. Jag är en rädd 18 åring, en tvivlande 35 åring och en sjuk 80 åring. Ful som stryk, äcklad av mig själv.
Men det stämmer ju inte, inte helt!
Jag är sliten men inte död. Jag är sårad men inte skadad dödligt. Jag tvivlar men känner ändå något hopp. Rädd är jag, men vem är inte rädd. Jag är en rolig person, en person att skratta med, men också en person som bryr sig. Jag är en kåt jävel emellanåt, men också en som man kan krypa upp hos och bara vara. Jag älskar att bara vara, jag älskar att hålla om. Att känna någon. Jag är en 18, 35, 80 åring men inte är jag det till sättet. Jag har så mycket att ta igen. Så mycket att se, att få känna och att få göra.
Så varför skäms jag?
Jag skäms för att åren med sjukdomarna satt sina spår, och jag skäms för att jag haft personer i mitt liv som påmint mig om vad sjukdomarna gjorde med mig och jag skäms för att jag tillät dom att göra det. Jag skäms för mitt utseende, eller nej, jag äcklas av mitt utseende. Jag äcklas när jag ser mig, och när jag träffar nya personer säger demonerna till mig att ”nu pratar dom om dig, nu skrattar dom åt dig”. Folk måste förstå att detta är ingen vanligt fjolligt, ”å jag är så ful i håret” skit. Det är ett äckel svårt att förklara men när jag ibland berättar för folk att en enda person på 10 år sett mig helt naken brukar folk förstå hur det ligger till.
Ja det är sant. Ingen annan har gjort det. Inte ens när jag har sex är jag helt naken. Jag visar inte magen för folk, så är det bara. Därför satt Walle och vägrade bada i somras, för visar han sig knäcks han.
De där självplågardemonerna som finns där i min skalle, och som aldrig släpper taget. Det är där jag ska börja. Nu när vikten går så sakta neråt måste jag också ta itu med demonerna. Dom kommer finnas där även om jag får en kropp som en grekisk Gud. Dom kommer aldrig släppa taget om mig förrän jag tar matchen emot dom. På samma sätt som jag fick ta matchen, och ibland får göra det fortfarande när det gäller demonen efter Alex, på samma sätt måste jag även ta itu med det här.
För jag tror jag är en person som har mycket att ge. Jag tror det finns massor med killar, kompisar, vänner, bekanta och ovänner som skulle vilja träffa mig. Jag tror, i mina klara stunder, att jag är en person som faktiskt skulle kunna träffa någon som kom hit, såg på film och som man bara fick vara med, men så länge demonerna finns där, kommer det inte ske. För demonerna skrämmer inte bara mig, de skrämmer även bort andra.
En del av dessa tankar kommer från något som kanske blir väldigt svårt för andra att förstå: Jag saknar Cancern.
Hur konstigt det än låter var mitt liv enklare då. Det var enklare att slåss mot döden att att försöka förstå livet. Den största delen av mitt vuxna liv har cancern funnits där. Liemannen har stått ute i hallen och väntat. Nu har han, kanske för en lång tid, vandrat vidare och då lämnas jag kvar med allt sånt som jag missade under tiden. Efter Henke blev det Alex som blev nästa kille, och seriöst: Det jävla svinet var ju lika bra för självförtroendet som en mixer är som lösvagina för pitten.
Men det var enklare då på många sätt. Jag hade en sak att göra, överleva. Nu ska jag också överleva, men jag ska också försöka hitta en väg hur man gör det. Kanske är det just den vägen som jag behöver ha vägledning in på.
Så till er som oroar er, tack! Det värmer. Jag mår inte så värst bra just nu, men helt down är jag inte. Små ljusa tecken finns, och viljan att resa sig växer. Jag tar små steg framåt. Det är allt från att sluta äta kött till att köpa sig en motionscykel. Dessutom lägger jag undan 500:- varje månad. De pengarna ska till hösten ha växt till ett besök på en salong där orden: Gör om mig så gott det går ska sägas 🙂
Tills dess får jag försöka stå ut. Jag får fortsätta gömma mig bakom Walentine.com och Walentine på msn. Jag får fortsätta vara den som, tja är som jag är där. Den riktiga Walle, han som drömmer om att få kyssa en man/kille i solnedgången ute i skärgården, han som drömmer om att få ett liv där det det roliga i livet bara är att leva, han som drömmer om ett liv helt annat än det liv han har nu, han som drömmer om att någon ser på honom och säger ”Godnatt Walle”, han får vänta ett tag till. Ja den Walle som vågar lägga ett kort på sin hemsida walentine.com på sig själv, han får vänta. Det viktiga är nog kanske just nu att jag inte bara glömmer av den längtan efter ”den andre” Walle helt och hållet

Bookmark the permalink.

2 Responses to Call on me

  1. Jerry says:

    Det gör ont i mig att läsa det du skriver.
    Det finns så mycket att säga kring dina ord och din känsla inför sjukdomen kan jag faktiskt förstå. Överleva var livet och när det är undanröjt så skall det som är NU fyllas med någonting annat.
    Vi kanske mår bra en tid av att förändra oss utseendemässigt, men finns det sår därinne så kommer de tillbaka. Du måste oavsett hur skalet se ut acceptera hela dig och den kampen för jag med mig själv dagligen. Visst, man kan putsa till lite och så, men det jobbiga inom en tror inte jag man löser genom att operera sig. Men vem är jag att veta om sådant? Jag kan ju bara tala utifrån mig själv.
    Ärligt talat så äcklas även jag av mig själv ofta och att då försöka ge råd är svårt eftersom jag själv står och stampar. För hur fan släpper man taget om allt detta och bara låter det vara?
    Kramar om dig länge!

  2. trollhare says:

    Jag vet att det inte går att jämföra, men jag känner igen det där med att sakna döden. Nu när jag kan tänka på något annat än hur jag ska ta livet av mig måste jag börja ta ansvar och bli vuxen. Det är jättesvårt. Ibland längtar jag nästan tillbaka till sjukhuset. Det händer att jag funderar på att göra något bara för att hamna på akuten igen. Helt absurt…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *