En natt av samtal

Dagbok 10 januari 2007

En tanke slog mig idag, jag är fan inte gammal. Man kan komma med hur många papper som helst som talar om att jag är 35. Jag skiter i dom, för jag känner mig verkligen inte som 35.
25 är nog en mer passande känsla faktiskt. Tänk, jag som alltid kännt mig så jävla gammal känner mig nu helt plötsligt ung. Jag har missat många år i mitt liv. År som istället att gå till mig gick till Mia, till sjukdomar och till nötter som sög ur musten ur mig. Jag har det inte så längre insåg jag idag, jag har det faktiskt ganska bra.
Hela kvällen och sen efter ett uppehåll på några timmar ännu längre talade jag med Teresia idag. Det är så fantastiskt skönt att ha fått henne som vän här i Göteborg. Jag har ”äntligen” en kompis/vän som förstår mig, som förstår hur det är att vara sjuk och trött och less på sjukhus, läkare och smärta. Jag behöver inte förklara för henne, och hon behöver inte förklara för mig. Hon kan ringa mig och bara vara sjuk utan att hon i det närmaste behöver be om ursäkt och jag kan göra likaså med henne. Vi talar inte med varandra jämt, men vi finns där. Ibland som ett SMS och ibland över telefon och när vi orkar så tar vi en fika. Just nu är det Teresia som är den som har det väldigt jobbigt, och då finns man där för henne.
Teresia var den ende av de som visste om det senast, som hörde av sig vid senaste operationen. Teresia var en av de få som skickade ett SMS när jag fyllde år, och Teresia är den som skickar små ”hur går det” meddelandet. För en person som mig som till många nästan fått be om ursäkt är det något stort.
Visst har jag andra i mitt liv som är på samma sätt men de bor i Stockholm, Dannike, Karlstad och ja till och med numer på Irland. Visst finns det andra även i Göteborg men just detta att man kan dela förståelsen för det sjuka, det är något unikt. För kanske måste man ibland gå igenom en sak för att klara av att sätta sig in i det hos…
Nej föressten, det behöver man fan inte alls. Det handlar om respekt och normal jävla sunt förnuft.
Vi talade mycket om vändpunkter inatt. När tröttnade jag och när tröttnade hon? Jag kom fram till att jag tror att kristihimmelsfärd 2005 blev en vändpunkt i mitt liv. Den dagen hade jag, tompa och Peter varit på Liseberg och vi avslutade dagen på Gretas. Det kom mer människor dit senare på kvällen och jag mådde inte bra. Först var jag trött efter att ha gått för mycket men sedan var det andra orsaker. På Gretas denna kväll fanns en person som jag tiden innan försökt hjälpa så mycket jag kunde. Den kvällen mådde han toppen och jag mindra bra som sagt. Jag frågade honom då om han kunde följa med hem och sova över. Det var INGEN invit eller något ragg av något slag. Det var jag totalt ointresserad över. Jag behövde bara ha någon där som…ja…var som jag brukade vara. Till svar fick jag, ”Nej jag har inget behov av det längre”
Det tror jag blev början på slutet på den Walle jag utvecklat till en Walle som lägger sig på golvet samtidigt som han trär på folk spikskorna som de sedan får använda på honom. Under hela 2005 växte den där känslan och den rotade sig riktigt fast 2006. Idag har jag mycket sporadisk kontakt med honom från Gretas och ännu mer sporadisk kontakt med andra. Det känns faktiskt bra. Visst är det jobbigt att bryta upp, men det fick mig ju att leva och det är heller ingen rätt mot dom att prata med dom samtidigt som jag är dödstrött mot dom. Då blir det jag som blir hycklaren.
Sånt pratade vi om idag, jag och Teresia, och innan vi visste ordet av hade 3 timmar gått. Det var ett roligt samtal där man kunde brygga glädje och sorg, smärta och ömhet. Sådana samtal är bra, och det är så skönt just för att vi är bara den vi är.
I morgon ska jag säga tack och ajö till ytterligare en person i mitt liv. Detta är en person vars hela existens blir som ett speedat avsnitt av 24 (farmässigt alltså) och jag känner nu att jag inte har något mer att ge där. Att bryta upp mot detta har inte varit lätt alls, gång på gång har jag misslyckats och allt har blivit fel. Personen i fråga är verkligen en expert på att lyckas göra så att det alltid blir synd om just personen. ALLT! lyckas vändas och vridas så man får dåligt samvete. Det får vara slut med det dåliga samvetet nu. Det är dags att bryta upp även där. Det ger mig lika mycket som rotfyllning och då kan det faktiskt kvitta. Samtidigt är jag så enormt less på att leva i någon sjuk form av förhållandesituation med vänner. Om inte annat måste vissa lära sig ljuga bättre, för det blir sämre än Alexklass på lögnerna och då har det gått lååååångt.
Nåja, jag lär återkomma till det.
Annars är det mycket med företaget nu. Jag har den senaste tiden, månaderna, funderar en hel del på vad Walentine Productions egentligen ska syssna med. Porrfilm var ett förslag jag fick men jag lade ner den tanken. Ända anledningen att jag skulle vilja producera en porrfilm är för att se om det gick att annonsera om den i tidningen Världen Idag. Tänk er själva synen. Carin Stenströms ledare där hon hittar på nya saker att klanka ner på bögarna om och så bredvid ledaren en rosa reklambild med texten ”Hot Gays in London 4 – They work hard for their money”. Nej så porrfilm är uteslutet alltså 😉
Nej istället ska Walentine Productions satsa på det som jag själv brinner för, den lilla vanliga människan. Jag kan inte tro på att jag är den ende som är trött på hysteriska gallerior, hysteriska annonser där alla är bäst, störst och vackrast och sajter där allt är nästintill gratis men sedan tillkommer en avgift på 200:-
Nej jag vill ta fram tjänster där support, hjälp och en form av hemkänsla finns. Man ska där kunna ta det lite lugnare och försiktigare och man ska inte bara känna sig som en i mängden. Om det går att leva på min idé vet jag inte, men jag vet en sak och det är att Walentine Productions aldrig någonsin ska ha några skulder. Behöver företaget en penna ska det finnas pengar i kassan till en penna. Behöver företaget köpa in något ska det köpas kontant och med få undantag på kredit men då med vissa restriktioner för företaget. Jag tänker inte hamna där jag hamnade en gång och därför får det bli så här. Hittils har denna idé visat sig funka mycket bra faktiskt. Prisparadiset drar in en del, inte mycket men en del, och mer sånt får det bli. Egentligen avskyr jag Prisparadiset men den fyller sin funktion.
Det finns ju också pengar avsatta till tidningen, vilket ju var meningen med Prisparadiset. Fast allt måste ju göras om efter attacken och i ärlighetens namn är det inte det jag känner för just nu. Jag tappade lite av viljan till det där efter Wopsas klanterier men den viljan kommer åter igen. Det vet jag.
Jag tror att min högsta dröm just nu är att få jobba hemifrån, skulle jag nå dit någon dag är det långt kvar på den resan. Fast å andra sidan måste man ju påbörja en resa om man någonsin ska komma fram. Kanske har jag i alla fall börjat bege mig till stationen nu, och när jag tänker efter gäller det nog i fler fall än företaget.
Natti alla!
/walle
P.s Den där råttan…
Ja vet att jag är sjuk men alltså den va framme ikväll och den va ju söt! Nästan så söt så jag fick dåligt samvete att den ska försvinna nu ju. D.s

Bookmark the permalink.

4 Responses to En natt av samtal

  1. Veronica says:

    Hej Walle!
    Hittade länken hit från nyligen.se. Du har det inte lätt med råtta och hackers. Råttan må vara söt, men den är ett skadedjur, finns det en finns det säkert flera. Hoppas du har fått sova lite och tänk att den snarare är räddare för dig och katten/katterna än vad du är för den 🙂 (visst låter det som en klassisk klappa-huvudet-kommentar?). Vet hur det är med fobier – jag hatar spindlar, hur små och ynkliga dom än ser ut att vara.
    Jobbade i Australien för snart tio år sedan och bara någon dag efter att jag hade anlänt råkade jag ut för en stor svart spindel som hoppade! Jag blev helt hysterisk och sprang ut på gräsmattan och vägrade gå in. Folk skrattar åt mig också när jag berättar om den episoden eller om kackerlackorna, men för en annan är det ett helvete.
    Du skriver underbart (trots de mentala bilderna jag fick av att få ner råttor i hålor för att hacka dom till döds), jag lär återkomma! 🙂

  2. Dana says:

    Du skriver om något viktigt här om vänner. Jag läser och begrundar. Jag vill ha det lugnt och lättsamt med vänner och ändå är det så tungt emellanåt. Jag är ingen ”bra” vän kan både jag och andra tycka. Genast kommer kraven in hur jag ”borde” vara. Och jag kan inte vara någon annan än den jag är. Inte andra heller. Ibland möts vi. Och ibland inte alls.

  3. Teresia says:

    Först måste jag börja med att säga; Du skriver helt underbart Walle!
    Orden som du har skrivit om mig värmer verkligen och jag är väldigt glad över att få vara din vän.
    Dina ord på den här hemsidan känns rena, ärliga och roliga. Det känns äkta.
    Jag kan förstå varför folk söker sig tillbaka hit och att din röst betyder mycket för många, speciellt inom HTB-världen.
    Jag har suttit här en lång stund och tänk mer på det som vi pratade om förra natten om vändpunkter. Vilken är min vändpunkt och när fick jag nog?
    Det värsta är att jag inte vet…
    Kanske var det när folk/ ”vänner” i min omgivning inte trodde att jag kunde leva som de bara för att jag var sjuk. Något i mig ville bevisa att de hade fel. Jag ville bevisa för mig själv, att om jag kunde göra allt som de kunde så var jag inte så sjuk.
    Nu gick det ju sådär med det…
    Det är det som är så skönt med dig Walle, att jag inte behöver bevisa något, inte förklara eller känna mig urvägen och jobbig för att jag är sjuk. Jag behöver inte ljuga om att jag mår bra. Du förstår. Det är något som jag uppskattar väldigt mycket.
    Det är det lilla som gör så mycket i en vänskap.

  4. Walentine says:

    Veronica, tack för berömmet! Jo jag sover allt bättre och det sjuka börjar bli att jag faktiskt börjar tycka om den lille krabaten. Han/hon e faktiskt väldigt söt 🙂
    Men det är jobbigt med fobier och att folk skrattar åt en visar emellanåt hur dålig människan är på att inse andra situation.
    Dana, jag förstår hur du menar. Att vara en riktig vän är egentligen lika svårt på många sätt som ett kärleksförhållande och i mångt och mycket är det ju just de det är. Mitt problem har nog varit att jag möter för mycket och jag blir för mycket av en stöttepelare och mindre en än. Det tar på en, och man får väl hoppas att man lär sig det med tiden.
    Teresia, även tack till dig för berömmet! 🙂
    Jag tror att man senare inser när vändpunkten kom. Som igår när vi pratade och jag insåg att den vändpunkten kom kristihimmelsfärd 2005. Det visste jag inte då, och inte heller visste jag det året efter men nu vet jag det.
    Ibland behöver vi väl kanske lite extra tid på oss kan jag tro.
    Kram på dig snuttan!
    /walle

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *