35 år senare…

Dagbok 4 januari 2007

Så var den över då, den värsta dagen i mitt liv.
Ja, jag tror man kan kalla denna dag för det. För ingenting blev idag som jag ville eller jag planerade samtidigt som en tyvärr redan alldeles för välkänd känsla kom över mig.
Jag hade bestämt att hålla mig borta idag så jag hade bokat bio för hela dagen. På det sättet skulle jag slippa tänka på att jag e gammal. Tre filmer blev bokade och när jag skulle hämta ut pengar så fanns det inga pengar kvar. Någon hade gjort fel och mitt konto va tömt. Efter kontakt med banken fick jag veta att jag inte kunde få hjälp med detta idag, så jag fick åka hem igen,
Så sedan satt man här och hade rent ut sagt lite småtråkigt. Erica ringde, Emma ringde och Teresia ringde. På kvällen ringde också Chamilla men sedan ringde inga fler. På nätet skrev folk grattis och i maillådan stod det Grattis Walle! På en känd filmsida kunde man läsa ”Grattis walle!” och på MSN blinkade det ständigt men telefonen var tyst. De som jag känner här nere var tysta. Mina arbetskamrater, förutom 2 stycken, var tysta. Ja, aldrig tror jag min telefon varit så tyst som idag.
Det är det man betyder för dom, de små råttorna. De med sina svåra problem i form av strumpor innanför byxorna eller något meningslöst förhållande som varat i hela 2 dagar, för dom betyder man så mycket. Inte ett grattis, ingenting.¼br /> Så man satt här ensam, den man bor med verkade inte heller bry sig men det hör ju också till vanligheterna så man satt här och skrev lite, pulade med hemsidan lite och hade väl allmänt tråkigt.
Senare på kvällen gick jag upp till E-B en stund och mötte Cissi på vägen. Det var trevligt att prata lite med dom. Väl hemma igen gick allt tillbaka till tristess och jag kände bara att jag inte bryr mig samtidigt som jag var enormt besviken. För jag är besviken samtidigt som jag inte riktigt vet vad jag ska vara besviken över. För egentligen finns det ingenting att sörja. Man ska ju inte gråta över spilld mjölk.
Jag är 35 år nu. I 35 år har jag levt i detta helvetes jordeliv. Mitt liv har inte varit lätt, faktum är att jag tror man kan använda ordet svårt och många gånger har jag känt att ge upp. Just nu vill jag inte ge upp. Livet ser på vissa plan lite ljusare ut än på länge så därför vill jag ju självklart inte offra det för en osäker död.
Ändå tycker jag att det är ett helvetes jordeliv för ibland skulle jag slippa vilja bli besviken och jag skulle bli så tacksam för att slippa bli arg och sur. En sådan dag kommer kanske komma, men inte än.
Jag bestämde mig i alla fall för en sak idag: Jag ska lämna Göteborg.
Det är dags att börja om. Utan jobb, utan ”vänner” och utan sambo. Det är dags att ta nya friska tag mot nya spännande 35 år. Jag lurade döden! För 10 år sedan visste dom inte om jag skulle bli 35, men det blev jag. Ska jag satsa på 70 kanske? Ska jag våga? Ska jag bryta upp från det jag ändå inte har och ska jag försöka få det istället? Ska jag våga?
Jag är inte feg! Jag är modig som fan, när det kommer till annat än mig själv.
Kanske är det dags att börja vara modig nu. Kanske är det dags att börja visa världen, och mest mig själv, att jag törs.
Ja, jag ska lämna Göteborg. Min tid här har inte gett mig ett skit. Knappt någon skulle sakna mig och knappt någon skulle märka att jag försvann. De behöver mig inte längre. Ingen behöver mig i Göteborg.
Och jag vet att jag klarar mig ganska bra utan Sveriges ”ååå det är fredag vi måste SUPA!!!” Framsida

Bookmark the permalink.

3 Responses to 35 år senare…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *