3 år har gått

Dagbok 17 januari 2007

Det är ju en tradition numer att jag denna dag varje år skriver ett årtal och sedan, ”har gått”…
För tre år sedan gick jag upp ur sängen vid tolvtiden på morgonen. Jag fixade i ordning mig, jag drack mitt kaffe och rökte mina förbannade cigaretter. Efter det for jag till jobbet. Väl där fick jag veta att en arbetskamrat ville ha sin x-box chippad och hon hade hört att min pojkvän visst höll på med sånt. Jag försökte ringa honom men fick inget svar. När klockan var 16 var jag övertygad om att något var fel, och det var det.
Klockan var 17:20 när Alex ringde och gjorde slut. Klockan var 17:20 när hela mitt liv kastades omkull och jag totalt tappade fotfästet. Klockan var 17:20 när ingenting av det jag såg som heligt i mitt liv längre betydde något. Klockan var 17:20 när jag för första gången i mitt liv började skämmas för den jag var. Klockan var 17:20 när mitt liv började.
Jag tänker på Alex fortfarande emellanåt. Jag undrar hur han mår, hur han har det och hur det går för honom. Jag undrar om han har flickvän och om han är lycklig. Jag undrar hur han kommer må i morgon och jag undrar hur han kommer må om några år. Ibland kan jag sakna honom, och ibland när jag blundar kan jag se honom komma gående med sin väska i handen. Så som jag så ofta såg honom komma gående över gården på torsdagskvällarna när han kom ner från staden han bodde i. Ibland kan jag också undra hur han kunde. Hur någon kan bete sig så som mot någon som han gjorde mot mig. Ibland kan jag känna hatet mot honom komma farande och framförallt hatet mot den ”människa” som är hans mor. Ibland kan jag skämmas för att han fick mig att få sådan panik, och ibland kan jag känna skuld för att han fick in mig i ett hör där jag vägrade lyssna på det logiska. Det var mycket avsaknad av logik i januari 2004. Det var mycket sorg och mycket bedrövelse. Då trodde jag aldrig att jag skulle klara det, men idag vet jag, och alla andra, att jag gjorde det. Resan dit jag är idag har varit lång, och den började inte den 17 januari 2004. Den började många år tidigare och är inte slut ännu.
Alex uppbrott ledde mig in i en ny värld i mitt liv. En värld där jag blev allt mer trött på att umgås med utsugare. Tiden, året, efter Alex träffade jag två andra personer. Människor som lika gärna kunde vara Alex. Kanske behövde jag det då. Kanske behövde jag få lära mig att Alex inte var så jävla unik som jag ville han honom till. Jag behövde lära mig att världen är full av puckon som han. De kanske inte ser likadana ut, och de kommer i olika förpackningar men de är liksom mjölkpaket samma skit inuti oavsett vad som står på omslagen. Idag har jag ingen kontakt med någon av dom längre knappt. De ene kanske jag säger 2 meningar till i månaden på MSN till och den andra svarar jag inte ens när han tar kontakt. Jag är inte arg och inte ovän, men jag vill helt enkelt inte prata med dom. De tar min energi ifrån mig och den energin behöver jag själv och jag behöver lägga den på de som betyder något.
För tiden efter Alex betydde också att nya, normala, relationer inleddes i mitt liv. Jag lärde känna Joel och jag träffade på Katarina. Denna kvinna som jag först var övertygad om var frireligiös och skulle ”rädda mig”, och räddat mig har hon gjort men inte som frireligiös utan som vän, och ja en ängel. Utan dom och mina andra vänner hade jag inte orkat resan framåt. Det är lätt att skriva såna ord, och det är ännu lättare när man verkligen vet att man menar det.
När jag fyllde 35 för förra veckan kände jag mig äldre än dom på mitt boende som jag arbetar tillsammans med. Den känslan har det blivit mindre av sedan dess. För jag är inte gammal, och jag känner mig inte gammal. Till kroppen är jag sliten som sjutton, det märker jag idag efter 4 dagars målning av lägenhet, men till sinnet är jag den jag är och det trivs jag med. Det har resan lärt mig hittills men det är mycket kvar att göra. Fast jag tror också att jag lärt mig att ta en sak i taget, och inte som innan då jag skulle göra allt på en gång utan paus. Det slutade ofta i en krasch bara. Nu har jag tagit lägenheten och jag kämpar med rökningen. Nästa steg blir vikten och min kropp. Allt hänger på mig och ingen annan, och nu känner jag också att jag vill göra det för min skull. För det är för min egen skull jag ska gå ner. Jag ska inte gå ner för att få ragg. Jag ska inte gå ner för att Alex inte ska tycka att jag är äcklig och jag ska definitivt inte gå ner i vikt för att passa in. Varför ska jag passa in? Jag slåss ju på alla andra plan så varför ska jag bli någon jävla medelsvensson just det avseendet. Passar jag inte så fuck off helt enkelt. Utseendemässigt anser jag mig vara den fulaste person som levt, men skit samma då. Hellre ser jag ut som jag gör och har den käft och kraft jag har istället för att vara söt och snygg och samtidigt behöva knulla mig fram för att få kontakt med folk.
Det jag försöker säga är väl att jag så sakteliga börjar inse vem jag är, hur jag är och att jag får leva med den saken. Dessutom ska vi ju aldrig glömma att helt värdelös kan jag ju inte vara. Med tanke på att jag kan få människor som är äcklade av mig att få flera orgasmer i rad så måste jag ju göra nåt rätt, eller hur Alex??? 😉
Så då frågar man ju sig vad jag vill skriva nästa år den 17 januari? Ja, det vet jag inte men jag vill skriva då att företaget gått bra, att jag fått nytt jobb och att jag inte har så jävla ont i mina fötter. Det sistnämnda vet jag nog idag att jag inte kommer att kunna skriva. Värken blir värre och värre och jag börjar allt mer tvivla på att det är någon vanlig inflammation jag har. Med tanke på att det gör ondare vid fuktigt och kallt väder börjar jag ana vad det kan vara, men det får jag ta då OM det är det jag anar.
Men jag lever och det var det inte alla som trodde jag skulle göra. Jag lever och jag trivs, i alla fall en del, med tillvaron just nu. Jag börjar, efter 35 år, lära mig att slappna av vilket jag inser att folk runt om mig inte riktigt förstår. Jag börjar lära mig att vända ryggen till och skit i saker och ting, enbart därför att jag inte känner eller orkar bry mig och jag vågar ha en liten tillförsikt gentemot mig själv.
Så den 17 januari 2007 är egentligen en vanlig dag, en dag som alla andra. Den 17 januari 2004 var det inte, idag 3 år senare är det borta. Inte glömt, men borta.
Natti Alla!
/walle

Bookmark the permalink.

One Response to 3 år har gått

  1. Ina says:

    Och NU kommer kommentaren eftersom vår telefonlina, och därmed vårt bredband, har legat i en fin snurr på marken några hundra meter bort från vårt hus sen förra söndagen.
    Hehe – det är rätt festligt att du av alla grejer trodde att ajg var frireligiös… det är liksom det sista jag är! *asg* Men det vet du ju nu!
    Skål för tre år då! *hutt*
    Åsså ser du till att fortsätta att rädda dej själv och inte lämna det jobbet åt andra medan du räddar världen! 😉 *JÄTTEKRAM*

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *