Walentine.com: Livet tar sina små skutt och ibland på grund av andras olycka

Klockan är alldeles för mycket. Det är söndag morgon och jag är fortfarande vaken. Jag kan inte sova. Vet egentligen inte varför, för jag mår bra, jag är trött och jag är sliten. Dessutom ska jag försöka komma upp tidigt i morgon och jag har tusen saker att göra. Får väl se hur det går med det, först ska jag som sagt försöka sova i alla fall…

Helgen har varit lugn och fridfull. Fredagen tillbringade jag och Henke framför 95% av Dödligt Vapen 2, sedan gick filmen sönder 😀 Efter filmen pratade jag och Mike i 2 timmar (börjar bli en tradition på helgerna :)) och sedan försökte jag sova tills ett SMS kom med orden “Hoppas du är smart och stänger av telefonen om du sover”, efter det kunde jag inte somna om så hela lördagen gick först åt till att sova bort hela eftermiddagen och kvällen på. Senare tittade jag på Dödligt vapen 3 och senare på kvällen kom min söta granne Cissi hit och vi såg på film ihop. JA! Du gissade rätt, det blev Dödligt Vapen 4.
När Cissi gått hem till sitt kom Henke hem snörfull så jag stoppade om honom och satte mig och tittade på Fuglesang som åkte till rymden.
Är det bara jag som tycker att Fuglesang låter som en sjukdom? I stil med, “Host Host, fan jag tror jag åkt på en omgång med Fuglesang eller nåt”

Efter Fuglesang såg jag på Dödligt Vapen 1 och sedan försökte jag krypa ner bland fulla människor, katter och gossedjur men jag kunde inte sova. Lite berodde det på att Zuzzi denna natt bestämt sig för att leka med mina fötter. Jag har nu rivmärken på bägge hälar efter hennes framfart. Efter en stund gav jag upp och satte mig och skrev lite, dessutom såg jag över min bokföring och lekte lite allmänt sådär företagare.

På natten fick jag något att tänka på av den mer högre klassen då det gick upp för mig, av en speciell anledning, att Gud verkligen straffar fast ibland väntar han ett tag och gör det inte direkt. Det kändes först som WHOHO, sedan kände jag bara mer “så synd”. Ibland tror jag faktiskt att den hatiske och hämndlystne Walle är på väg att dö ut. Vet inte om jag kan säga att jag saknar honom heller.

På måndag publicerar GP min insändare/debattartikel. Jag vet inte om den kommer som debatt eller insändare (debatt är ju lite finare ;)) men vi får se. Jag fick i alla fall “order” om att korta ner den rejält vilket inte var direkt lätt men den sätts i alla fall ut, och det är ju kul. Fast om det blir som jag tror kommer det stå mitt namn och sedan att jag arbetar inom äldrevården, vilket kommer se förbannat dumt ut i så fall då insändaren handlar om något som inte direkt är så besläktat med äldrevården men men alla ska ha en titel. Uppenbart är inte bloggar tillräckligt för att ha som underskift. Ja, om man inte heter *namn på riksdagsman* och skriver blogg men tillåter inga kommentarer så att bloggen egentligen bara är en form av reklam för en. Då är det ok. Fast envägsdiskussioner är ju något vi är vana vid i mediasverige idag och värre lär det bli med den saken…

Jaja, dags att försöka sova innan det blir dag på riktigt igen.

Tänker på det jag fick veta. Hoppas det går bra, även om jag inte har någon anledning att ens bry mig så hoppas jag det går bra. Jag vet hur det känns, och jag vet hur den förbannade väntan kan vara. Den är förjävlig och ingen ska behöva gå igenom det, ingen.

Nu hoppade Zuzzi upp på skrivbordet och välte lampan. Det är dags att jag och hon tar oss ett snack om hennes vikt. Sedan hon kastrerades (än en gång JA! det heter så på honkatter också) har hon haft svårt att acceptera det faktum att hon blivit större. En allvarlig form av självförnekelse 😉

Natti!

/Walle

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *