Walentine.com: Patetiskt, så fruktansvärt enormt mycket patetiskt (eller Hur Walle försökte banta genom att trycka ner sig själv)

När jag var lite var jag ganska rund.

När jag sedan började växa slutade jag upp med att vara rund och jag blev istället…

en stilig ung man med vattenkammat hår som jag kammat alldeles ensam, starkt inspirerad av The Adolf Hitler Style

När jag kom upp i tonåren var jag först rent ut sagt tjock men när helvetet i högstadiet väl var över hände något. Detta gjorde att jag i slutet av tonåren och i början på mina 20-tal såg riktigt snygg ut. Om man nu kan kalla en smal bög i neonfärger med lila klet i håret, som då var färgat vitt, som snygg. Självförtroende hade jag i alla fall, och jag trivdes.

Sedan hände något…

Sjukdomar och ett allmänt jobbigt liv ledde till försämrad kropp och försämrat självförtroende. I kölvattnet av det fortsatte sedan det gå utför, och utförsbacken blev enormt lång. Hela tiden sedan dess har jag velat göra något åt min kropp och mitt självförtroende, men har alltid misslyckas. Enkelt kan man säga att det är svårt att få ett bra självförtroende när man är ihop med människor som kallar en för äcklig, men samtidigt är det att göra saken väldigt lätt för sig. För hela sanningen ligger inte där, utan den ligger också i hur man såg på sig själv innan och hur man ser på sig själv efteråt.

De senaste 3 åren har jag maniskt försökt banta, jag slutar med allt onyttigt och äter groddar och sallad och känner mig som Roger Rabbit. Ja, de två dagar det håller innan man ger upp och börjar med sina gamla vanor/ovanor igen. Detta har blivit en trend i mitt liv. Samtidigt har jag under de senaste 18 månaderna varit löjligt avis på Katarina som tappat en JÄVLA massa kilo. “Sån vill jag också bli” har jag ropat till både henne och mig och så har salladen åkt fram på bordet igen, i två dagar tills man tröttnar igen. Varför har det varit så, har jag ofta frågat mig och svaret har jag hela tiden vetat om. Jag har bantat på grund av fel anledning.
Man ska inte banta för att visa nåt eller någon att man kan, man ska banta för att man vill för sin egen skull. Dessutom slutar vi nu upp med att skriva banta, det är inte banta jag ska göra utan jag behöver lägga om min livsstil totalt. Det handlar om mat, om sömn, om relationer och framförallt om mig själv. Jag är den viktigaste personen på hela det här jävla jordklotet, fattar du det Walle! Ungefär så borde jag skrika till mig själv några gånger per dag. För det är jag som är viktigast. Ingen annan jävel är viktigare än vad jag är, och detta måste jag träna på. Jag har faktiskt redan börjat utan att egentligen vetat om att jag har börjat. I år har jag sagt och skrivit att jag är dödstrött på en del av mitt umgänge och jag har gång på gång försökt bryta kontakten men det har inte fungerat har jag trott. Nu märker jag faktiskt att det har det, och framförallt kan jag möta dessa personer idag utan att vilja trycka ner en flaska i halsen på dom. Jag klarar helt enkelt av att skaka av mig dom utan att det rör mig i ryggen. Vissa orkade jag inte ens tänka på och dom pratar jag inte med, och genom att den energi de tog ifrån mig finns kvar kan jag nu lägga den på annat.

Jag tror vändpunkten kom för mig i mars-april detta år, det kom över en natt dessutom. Av någon anledning drabbades jag av total mindervärdeskomplex i vintras. Den blev så sjuk rent ut sagt så att jag sade nej till folk jag träffat innan. Just när det gäller “den” så är det väl det enda på mig som jag aldrig tidigare brytt mig. Har den inte passat så dra åt helvete då har min åsikt om det hela varit, och ingen har klagat hittills *hihi* ja förutom Alex då men honom känns inte rätt att räkna in då vi enbart håller oss till de människor jag haft sex med i detta inlägg. Ska jag följa min egen kunskap så har jag inget att skämmas för heller (snacka om att försöka göra sig själv till man nu ;)) Men i vintras var det totalt annorlunda och det var rent ut sagt löjligt. Hur jag kom över det går vi inte in på här (med risk för att någon ringer Lillhagen) men i mars sade jag till mig själv “Men skärp dig nu för helvete Walle” och jag blev riktigt förbannad på mig själv.
Det var då jag insåg att mina komplex för mig själv, min kropp, min dase och min person inte satt där jag trodde de satt. De satt i skallen på mig. Som små, och ibland stora, röster berättade dom för mig hur värdelös jag var. Hur ful jag var. Hur äcklig jag var. Hur rent ut sagt bedrövlig som människa jag var. Ingenting jag gjorde, tyckte, kände eller ville var rätt. Allt var helt enkelt så jävla fel med Herr Walentine, och mitt i dessa röster fick jag för mig att gå ner i vikt, sluta röka och börja ett nytt liv. Behöver jag förklara att det inte gick. Snarare gick jag upp i vikt och det var ju inte riktigt det som är meningen.

Vet ni! Jag är faktiskt inte så speciellt ful. Om ja får låta lite ego, vilket jag ju får, så var jag ju riktigt söt som barn. Titta här bara!…

och jag tror faktiskt att lite av de där dragen finns kvar än. Jag kanske är något slitnare och kanske har jag lite mer hår i ansiktet men va fan! Jag är bög! Det finns ingen som inte en bra studio inte kan plocka bort eller ändra på 🙂

Det jag försöker komma fram till att jag måste förändra mitt utgångsläge. Jag ska kanske inte försöka få mig att se ut som 5 år igen, men jag måste ändra ingångsläge när jag vill förändra mitt liv och min livssituation. Jag måste sluta upp med att vara som en jävla svamp som suger upp folks dåliga energi och jag måste sluta upp med att tolk allt skitsnack folk sagt till mig utefter hur orden ska kunna slå mot mig hårdast.
Jag ska inte gå ner i vikt därför att Alex tyckte att jag var äcklig utan jag ska gå ner i vikt därför att jag inte ska riskera hamna där igen och nästa gång någon säger vad någon sade utanför och inne på Gretas 2005 ska jag ge dom en käftsmäll så de får använda sugrör i 2 månader efteråt. För fan! Jag är en helt lovely människa. Jag är charmig, rolig och snäll! Jag har ett jävla temperament men det skuggas över hur gossig jag kan vara! Sån e ja! Trallalalalala!

Så se detta inlägg som ytterligare en förklaring på den fas jag går igenom just nu. Den känns skön ska ni veta för jag ser faktiskt ett ljus där borta. Det börjar bli över nu! Det är nog äntligen på väg att ta slut. Jag är absolut inte på några villkor framme vid något mål men jag börjar tro på att jag faktiskt kan nå dit en gång. Ensam är jag heller inte, jag har människor som tar mig i armarna och hjälper mig. Det känns tryggt och det känns skönt.

Idag när jag ser tillbaka skäms jag nästan för jag har varit patetisk, det finns inget annat ord än just ordet patetisk som stämmer in. Kanske behövde jag vara patetisk för att komma vidare, kanske behövde jag de här nästan tre åren där jag trodde jag sprang omkring i mörkret men där jag kanske faktiskt letare efter en lampa att hålla i. Kanske behövde jag de här fem åren för att inse att jag var värd mer än nöjet att få vara någons gödselhög? Om det vet bara framtiden. Det jag vet är att jag antagligen kommer vara lite patetisk mer i mitt liv. Jag kommer antagligen också vara lite konstig, lurig och hysterisk ibland. För det är sån jag är. Kan man inte acceptera det så får man dra åt helvete då. Det viktiga är att jag själv inte drar dit (i alla fall inte än om man frågar Carola 😀 )

Nu ska jag sova. I morgon klockan 11 sms’ar Teresia mig. Hon ska påminna mig om att äta frukost. Det är nämligen mitt största problem, jag glömmer helt enkelt av att äta och sedan på kvällen trycker jag i mig dygnets alla kalorier på en gång. Då går det som det går.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *