Walentine.com: Lördagen den 5 november 2006 – En vändpunkt

Kära vänner, jag tror jag kan säga att mitt liv förändrades i lördags och allt det genom att inte svara på ett telefonsamtal. Jag kan redan nu varna för att detta kommer bli ett långt inlägg, men för er som följt med ett tag känner jag att jag måste skriva. För i lördags hände något med Walentine, något bra…

Det ringde som sagt i lördags, klockan 13 närmare bestämt. För sakens skulle kanske jag ska förklara att jag köpte mig en telefon för nåt år sedan, en modern sak som förutom att visa hur varmt det är i rummet också envisas med att tala om vilka nummer som ringer. Ja telefonen läser upp numren och det låter hysteriskt jobbigt. Jag har aldrig lyckats komma på hur man kan stänga av det men skit samma.
När telefonen i lördags började läsa upp numren tänkte jag att jag någonstans innan hört det numret, jag kunde inte bara placera det vart jag hört det eller kände igen det ifrån. En snabb koll på Eniro fick mig att sätta mig ner:
Det var Han, och med Han menade jag honom jag skrivit om så mycket och så ofta de senaste åren. Han som jag tyckte förstörde mitt liv.

Jag kan berätta att min hjärna under bråkdelen av en sekund arbetade snabbare än den någonsin gjort innan. Det var som om allt som hänt, allt som inte hänt och allt som kunde hända spelades förbi i en jävla fart och sedan ställde jag mig upp:
Jag vill inte prata med Honom

Nej, jag ville/vill inte prata med Honom. Varför skulle jag? Varför skulle jag tvingas genomlida att höra hans röst en gång till i mitt liv. Det räcker med den demonröst som dyker upp emellanåt, även om det sker allt mer sällan. Vad skulle jag säga? Vad skulle han säga? Vad skulle jag göra och varför i helvete ringer han mig för?

Då jag är gay och fjolla var jag ju genast tvungen att analysera detta med någon så jag slänger mig på telefonen och ringer Markus. Hans första kommentar var att han inte direkt chockad men jag tror egentligen inte jag lyssnade. Den enda känsla jag hade i hela kroppen var att det hade nåt med walentine.com att göra. Den sida som uppenbart var den sida som han smygläste sommaren 2004 och där han antagligen i sin ondska/förvirring/allmänna sätt att vara brukade titta in genom en proxysajt vid namn “The Cloak”

Jag lägger på igen och någon min därefter ringer Sanna. “Du, jag snacka med Han nyss säger hon inledningsvis” och sedan börjar vi båda skratta. Jag får också mycket riktigt veta att det handlar om walentine.com
I ett inlägg, vilket är oviktigt, har någon skrivit en kommentar till det jag skriver. Personen känner mig väl och är arg i sin kommentar. Personen har också skrivit ut hela Honoms namn och det visar sig med en snabb koll att Google (den gamle hjälten) hittat inlägget och placerat just mitt inlägg som nummer 3 när man söker på namnet. Han ville självklart att namnet skulle plockas bort.
Under samtalet med Sanna ringer min nalle och guess who. Svarar gör jag inte, för jag blir allt mer säker på att det sista jag vill i mitt liv just nu är att höra hans röst igen. Så jag väntar och när signalerna är slut plockar jag upp telefonen och skriver ett SMS. Jag har inte SMS’et kvar då jag raderade allt direkt men det stod nåt i stil med “Hörde av Sanna om hemsidan, plockar bort namnet” eller nåt liknande. Några sekunder senare får jag svaret “Tack” och jag svarar med “Så lite så”

Hade detta varit någon man varit ovän med hade historien slutat där. Man hade tagit bort namnet och sedan hade allt varit bra med det. Nu är inte detta det vanliga…

Namnet plockade jag mycket riktigt bort. Ja, jag raderade hela kommentaren någon dag senare. En del tyckte det var dumt men det finns 2 saker till att jag gjorde det. Det första är ju att jag enligt PUL måste ta bort det, en inte alltför liten anledning. Det andra är att vare sig namnet eller kommentaren fyller någon som helst funktion för sidan. Vare sig det jag skriver, eller mina tankar blir påverkade av att det inlägget inte står där. Så därför kan jag lika gärna radera skiten och det hade jag gjort med eller utan PUL. För under hela denna tid fylldes jag av en helt annan känsla, en enorm känsla av lycka. Ren och skär lycka…

Jag jobbade eftermiddagen och med tanke på att både jag och boende åkte på maginfluensa plus att en annan boende var i ett mycket dåligt skick så borde detta ha varit en helvetesdag på jobbet, men aldrig tror jag att maginfluensa varit så kul att ha för när jag gick där i de tråkiga “nu ska vi bygga billigt” korridorerna så insåg jag hur långt jag kommit dessa år. Inte bara med allt som rör honom utan i allt annat också och denna uppenbarelse behövde jag mer än något annat inser jag idag.

Vet ni! Det är nog inget större fel på mig faktiskt! Jag har bara haft otur att träffa små kräk som gör vad man vill med mig. Det kan man göra med människor som står i total avsaknad av självförtroende. Då kan man leka, fälla, ljuga, utnyttja och bete sig som ett svin, för den man gör det emot klarar inte av att ställa sig på tvären. Det kan låta mycket, och det kan gråtas mycket men ingenting sker egentligen. Allt står kvar på samma ställe och man blir en hallmatta där folk kan torka av sig skiten.
Den senaste tiden har jag bokstavligt talat bett personer i min närhet dra åt skogen, och andra har jag bara tagit avstånd ifrån. Det är något jag funderat på att göra i år men som aldrig blivit av. Tidigare har alltid oron funnits där. Oron över om hur det ska gå, hur dom ska agera, vad dom ska tycka, vad jag ska tycka etc etc etc etc
Den oron finns inte där längre. Jag har istället börjat utvärdera mitt liv och kommit fram till att allt jag gått igenom format mig och gjort mig till den jag är. Allt kanske inte är bra, men vem fan saknar negativa bitar? Mina sjukdomar, min förlust efter Mia, Honom och allt annat skapade både felaktiga lägen och positiva. Genom det jag gått igenom har jag kanske mer än andra tvingats se på saker från annat håll. Därför finns det också folk som aldrig någonsin kommer begripa sig på mig, och därför finns det också människor som för alltid kommer tycka att jag är knäpp. Låt dom tycka det då! Det är deras sak och inte min. Jag är den jag är, och inte ens 10 års återkommande cancertumörer har kunnat krossa det. Då är jag ju en idiot om jag istället krossar mig själv, eller hur?

Nu låter det som om jag sitter på en klippa i solnedgången och röker på, jag lovar att fallet inte är så men för mig som varit en person som ständigt slåtts mot ångesten över vem jag är så är detta en stor sak. Idag kan inte små kräk trampa på mig, de kan inte håna mig för den jag är, hur jag är eller vilka sjukdomar jag har. Han blev finalen på allt det. Det andra gjorde lite där och lite där, ja det drog han till med storsläggan om. Det var inte hans fel för ur min synvinkel idag var det mitt eget fel. Genom att inte kräva respekt av någon kan man heller inte få någon. Det där missade jag och medan jag skrev på Walentine.com och medan tårarna rann lyste respekten med sin frånvaro.

Allt det där ramlade ner i lördags och allt det där gjorde att jag kände mig lugn. Ett lugn kom över mig som gjorde mig både trygg och också något elak. För lika mesig som jag varit på vissa plan, lika hämndlysten är jag på andra. Här är saken den bara att jag aldrig hämnades på Honom, men gudarna ska veta att jag funderade. Då, på den tiden, menade jag att i och med att han ändå framställt mig som ett monster så kunde jag ju lika gärna bli ett, men jag blev aldrig något. Jag kunde själv inte förstå varför, för jag försökte få mig själv till att jag faktiskt ville det men någonstans där inne fanns ju sanningen. Den sanning jag bar på, den sanning jag aldrig tänkte på utan som jag hela tiden försökte förneka:
Jag älskade ju Honom.
Ja, jag gjorde ju faktiskt det. Jag älskade ju den där killen som brukade komma gående över gården varannan helg och som brukade ligga med huvudet i mitt knä. Jag älskade ju den där killen som, enligt mig, hade världens sämsta filmsmak. Jag älskade ju den där killen som med lugn och van hand installerade kablar i lägenheten medan jag skrek som en hysterisk fjolla att ingenting passade, och han en kvart senare var färdig med exakt samma kablar. Jag älskade ju den Honom jag hade sex med, som jag älskade med och som jag trodde älskade mig.
Den kärleken gjorde, och har gjort hela tiden, att jag aldrig någonsin skulle kunnat hämnas. För jag kan inte hämnas på någon som jag älskar/älskade. För mig var det inte samma person som jag då älskade och som sedan skulle visa sig finnas. För mig dog “min” kille sista gången jag såg honom. Den andra blev ett monster, en Mr Hyde, som jag avskydde men som påminde för mycket om det gamla.
Den kärleken och orden och råden från mina vänner gjorde att jag klarade mig. För jag ser det faktiskt så, att det var jag som klarade mig. En hämnd är meningslös i alla avseenden och vem skulle blivit gladare av det. Orden han sade, “Du var surrogat för Onani, Jo du var äcklig att ligga med, men det var bättre än att runka, Du är faktiskt ganska motbjudande, Jag vill bara spy när jag tänker på dig och vad vi gjort, Du är tråkigare än Linda för hon har ju inte cancer som du har, Jag tänkte alltid på andra när jag var med dig, Varje gång vi hade haft sex ville jag bara försvinna, Du äcklar mig, Jag kan inte fatta att jag sade att jag älskade dig, Jag tyckte aldrig om dig men ville inte du skulle vara ihop med någon annan heller för då hade ju jag blivit ensam, Det var väl inga problem att ligga med dig, det var ju vara att tänka på tjejer (anm: lite lustig mening med tanke på att jag ses som aktiv och absolut inte på några villkor som passiv. Ni som inte kan eran gaykunskap har lite att läsa på) etc etc etc” skulle ju inte försvinna för det. Ingenting skulle bli bättre för det. Lördagen den 5 november visade också att jag själv fick rätt. Jag menade redan när allt startade att vi skulle ses, för att vi var tvingade att reda ut allt. Jag ville inte bli ihop igen men ett avslut behövde vi. Detta vägrade han, och han menade den gången när han sade ja att det var jag som mer eller mindre tvingat honom. Jag sade då att detta kommer förfölja honom i resten av hans liv, och jag fick rätt. För detta är numer Hans liv. Han kanske är straight, tss, han kanske lever i det mest perfekta av förhållanden med motsatta könet men han kommer för alltid få ljuga, smyga och leva i vetskapen om att det han en gång gjorde kan avslöjas. Han själv verkar ju uppenbart ha fått för sig att jag bara väntar på att få hugga tänderna i det här. Att han själv inte förstår att det finns fler inblandade i denna soppa som mer än gärna skulle jävlas är bara synd. Jag har sagt ifrån på det skarpaste till min omgivning att ingen jävel ska göra något alls, mot vare sig honom eller mig. Ändå finns alltid risken där, och det visade han ju själv i lördags. För det nästan komiska i hela grejen är att kommentaren hans namn står på var en av de mest kraftfulla utskällningar jag läst mot någon människa. Han själv tar inte åt sig utan han ser blint “Måste få bort namnet, måste få bort namnet, måste få bort namnet”

Jag nämnde PUL innan, lagen som bestämmer hur vi ska agera på Internet. Den lagen säger ju att man inte får skriva ut namn och annat precis som man vill. Skulle man av någon anledning vilja komma förbi PUL kan man regga sidan som en nättidskrift istället. Då hamnar man under yttrandefriheten och kan göra ungefär vad som helst. Denna sida låg som en sådan under en tid. Då hade jag, om jag velat, kunnat skriva vad sjutton jag ville, sätta upp nästan vilka bilder som helst etc etc etc. Jag gjorde det inte, och jag har nog redan förklarat varför. För det är inte jag som vill glömma. Det är inte jag som vill förtränga, det är inte jag som vill utesluta 2 år av mitt liv. Jag kommer däremot inte ändra det namn som jag brukar använda när jag skriver om Honom. Söker man på det ordet på Google får man upp runt 158 miljoner träffar. Ingenting här binder ihop namn med rätt person, bara så det är klarlagt.

Så det är väl över nu, eller så mycket över det kan bli. Såren efter allt som hände finns där, och gör sig påminda ibland men idag ser jag saken från det håll mina vänner ville jag skulle se det åt när allt begav sig. Jag kommer fundera mer, och jag kommer ibland fortfarande bli nere för allt, men samtidigt har de senaste 4 dagarna visat mig att jag hade rätt. Det är inte jag som är offret. Ingen har ändrat på vare sig min läggning, min person eller min själ. Offret är han, och det gör mig ärligt sorglig. Hade vi då satt oss ner och försökt prata hade saker inte sett ut som idag. Att han idag mer största sannolikhet “mår bra” tvekar jag inte en sekund på. Det kanske han gör, men ibland släcker man lampan och ibland ser ingen vad man gör. Då kommer det, och det kommer komma tillbaka år efter år efter år efter år. Det var ju så det lästes från The Cloak på den tiden, och det var ju så det kommer vara i framtiden. Jag tror nämligen inte att Han är så vansinnigt mycket annorlunda än andra personer, ja fan! Han är nog till och med lik mig! Skillnaden är bara den att han en dag kommer hamna i en bastu med en massa män som dricker öl. Männen kommer då skrytsamt, som män gör, snacka om vad man gjorde tidigare i sitt liv……

Jag beklagar att namnet stod där, det var dumt och det får mig att ännu en gång fundera på det där med kommentarer. Inlägget gjorde ingen människa glad och har det skapat några som helst problem för Honom tycker jag det är synd. Hade det varit för 1 1/2 år sedan hade jag varit hysterisk nu och knappt kunnat sova men jag har förändrats.
Samtidigt har jag också kommit till insikt med var i helvete det är jag gått igenom och det har också gjort att jag själv idag har lättare att förstå just varför jag mått som jag gjorde. Jag har läst en del som jag skrivit och blir nästan själv förvånad över vilken cirkus det var, Detta inlägg visar kanske mest av allt hur saker och ting låg till. Även Detta inlägg visar upp en del i det som leder till att en viss form av depp och förvirring har rätt att uppstå.

Nu ska jag sova, klockan är för mycket och jag har skrivit för mycket text. Livet går vidare. I morgon ska jag möta en sur ledning som är förbannade för att jag satte in extravak när dom sagt nej. Jag ska också försöka hinna med en date med Poppe denna vecka. Snart kanske jag får en “rommie” till här, och denna gången blir vi en tresamfäldighet utöver det vanliga. Jag hoppas det blir så, och jag hoppas att vi kommer försöka. Om de sakerna lär jag återkomma till, men tro mig när jag skriver att snart kanske såpan walentine.com får en riktigt twistvändning. En sån där vändning som bara folket bakom Dynasty kunde komma på 🙂 och snart kanske man inte bara delar webhotell utan också kylskåp…
Snart startar tidningen och om 2 veckor ska jag träffa en idol (Nej, inte George Michael) Om en vecka ska jag ta nya blodvärden och visar dom lika bra resultat som senast ser jag nästan chansen att bli, om inte frisk så i alla fall mindre sjuk. Livet går vidare som sagt.

Ändå vill jag avsluta med att skriva…

Senast jag skrev någonting direkt till dig hånande du mina ord dagen efter. Varför du gjorde det vet både du och jag…
Du, läs gärna här men oroa dig inte. Ditt namn står inte med här. Några kort på dig finns här inte heller. Jag vill dig inget illa. Hur lite du än må tro på det så vill jag dig inte illa. Jag älskade dig, och även om du i resten av ditt liv kommer förneka det vet jag att du älskade mig. För gjorde du det inte är du en ond människ. I så fall är du ett monster som äter upp själen på folk. Sådan är du inte, det vet jag. Du kan förneka, du kan förlöjliga och du kan skratta ensam eller tillsammans med folk. Du kan få med dig vem du vill på dina lögner. Skillnaden på dom och mig är en sak bara, jag var där! Jag träffade oss! Jag såg oss! Det gjorde inte dom och du vet likaväl som jag att det finns fler som såg dig här. Något svin är du inte och att jag skulle skriva det kanske är osannolikt, men du är inte det. Därför vet jag att det jag känt i åratal stämmer. Jag önskar dig allt gott, all kärlek i livet och allt som är viktigt för dig. Jag hoppas att allt du drömmer om går i uppfyllelse men mest av allt önskar jag att du slapp få det liv du själv valt. Ett liv i förtryck av sig själv, av egna lögner och egen förbannelse. Skratta du, håna du och skaka av dig men fröet är sått och vissa frön behöver tid att gro. Det spelar nämligen ingen roll vad som är sant och inte, det spelar ingen roll vad och när och hur saker skedde eller varför. “Vår” historia är inte så speciell och så enormt märklig som jag ville ha det till, det har jag lärt mig idag. Det som skedde efter var inte så speciellt. Sverige och världen är full av sådana som oss. Hämnas behöver jag inte för det gör du själv hela tiden och det som sårar mig idag är att du aldrig ville ta in att det var därför jag ville prata ut. Det var för din skull, inte min. Jag visste vad jag kände, jag visste vad som hänt. Kanske var det ingenting som hände nu, men då kommer det ske i morgon. Så blir det nämligen när man försöker glömma, förneka och tränga bort. Kom bara ihåg att jorden är rund, det man slänger snurrar bara ett varv och sedan slår det tillbaka och det var det jag ville hindra. Kanske var det som hänt nu inte så farligt men flera sådana här tillfällen kommer att ske. Fler gånger kommer du tvingas bli påmind och fler gånger kommer du behövas skämmas. Det är ditt öde och du har själv valt det och jag tycker det är synd…
För saken är den: Jag älskade dig och jag älskar dig på något sätt fortfarande. Hör du det? Jag älskar dig fortfarande

————————————————

Göran Koch-Swahne skrev en gång för ett år sedan när jag skrev om oro och hat och om man kan komma över det:
“Ja det tar sin tid. Men låt det inte ta din…”

Göran vet du vad? Jag tror det att kanske är så att det tar allt mindre av min tid. Kanske har jag blivit vuxen, kanske har jag drabbats av någon form av nervsammanbrott 😉 eller kanske är det helt enkelt så att jag idag vågar se till de känslor jag har. Jag vet inte, men jag vet att ordspråket “Lär dig livets stora gåta: Älska, Glömma och förlåta” kanske har sina poänger. Jag är i alla fall framme vid nummer ett

Godnatt alla

But you once said
There’s a way back for every man
So here I am

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *