Walentine.com: Därför hatade jag mormor

Så då var orgien i Matador slut. Hela serien avklarad ihop med Henke på en vecka, och ack va vemodigt det var när det var över. Matador är en serie som slutar med flaggan i topp. Alla frågor är inte avklarade och karaktärerna har fortfarande kvar massor att ge. Att man då slutar gör ju bara serien ännu bättre.
Efter att jag och Henke sett klart sista avsnittet och jag pussat honom god natt satte jag mig vid datorn och kom på mig själv med att jag hade enormt svårt med svenskan. Det blir alltid så när jag hört mycket på danska under en tid. Hjärnan min ställer blixtsnabbt om sig på att tala danska istället för svenska. Annars är det ju inte så mycket danska man talar nu för tiden. Nu är det mest med mamma lite emellanåt. Jag tror jag ska terra min omgivning lite med danskan ett tag, annars kommer jag glömma av den helt och det vill jag inte. Jag tillhör ju dom som e glad över att kunna danska och dessutom tycker jag att danska är ett sådant underbart skönt språk.

När jag satt i alla fall där och försökte prata lite med Peter på MSN och när jag hela tiden fick ändra meningarna till svenska så kom jag att tänka på mormor. Varför vet jag inte men det var längesedan jag kom att tänka på den där gamla subban…

När tanten dog förra året så fick jag mycket skit för att jag inte besökte tantens begravning. Man tyckte jag var elak, känslokall och hela klabbet men låt mig förklara en sak för er…
Jag hatade min mormor, och med hat så menar jag sådant där svart hat som gör ögonen mörka. Min mormor var en ond människa, en sjuk ond människa som förstörde min mammas liv. Folk verkar ha väldigt svårt att förstå hur man kan hata en person som till och med tillhör ens egen släkt. Allt sådant är tabu men tro mig när jag skriver att min mormor inte var svår att hata. Jag vet inte om jag någonsin berättat historien om pudeln men annars gör jag det nu…

Min mamma, som tvingades flytta en hel del som barn, fick av sin pappa en svart liten pudel. Denna hund blev min mammas allt. Hon älskade denna hund och den var oftast med vart hon än gick. När min mamma och mormor och hennes nya man flyttade till Höganäs träffade också mamma en kamrat.
Mamma var och lekte hos denna kompis en dag, och hon skulle komma hem klockan 8 på kvällen. Hennes hund var inte med då utan den var hemma. Mamma kom hem kvart över 8 istället för åtta och efter det vanliga helvetet med rottingen åkte hon i säng för att hon kom för sent hem. Fast denna gång fick mormor också för sig att lära mamma en extra läxa så när mamma kom hem dagen efter var hunden död. Avlivad med mormors hjälp, det blev en lektion i för mamma att man ska hålla tiderna.

Mamma har fortfarande djupa märker i sin rygg efter misshandeln som mormor utsatte henne för när hon var liten. De går från halsen och ner mot svanken. Djupa vita ränder visar att mormor visste om att man ska slå på samma ställen för att det ska kännas. Såren sitter inte bara på utsidan. De sitter inuti också och de går inte över. Än idag blir hon hysterisk om hon kommer för sent. Ska hon åka tåg är hon på stationen över en timme innan tåget avgår etc Såren efter vad subban gjorde sitter där hela tiden och kommer aldrig försvinna.
Mamma blev utsatt för saker när hon var ung. När mormor fick veta det gjorde hon väl det som i hennes sjuka värld var rätt: Hon slängde ut mamma. Så mamma hamnade på gatan och for till Köpenhamn och några år senare visste min mamma vad både Hasch och LSD var för något. Hem återvände hon aldrig mer för att bo, men kontakten med mormor hade hon kvar emellanåt. För den kunde hon aldrig släppa. Så här i efterhand har jag förstått varför: Hon var livrädd för mormor

Alla var rädda för henne, alla utom en enda person på jorden. Walentine, han var inte rädd.
För jag själv har alltid hatat henne. Även innan jag visste vilket monster hon egentligen var så hatade jag henne. Hennes skrikiga röst och hennes förbannade blandning av danska, tyska, jiddisch och allt annat störde mig något ohyggligt. Allt skulle vara speciellt med henne. Hon åkte en gång från Höganäs till Borås enbart för att visa att hon köpt en bil av Nils Poppe. Jag och mamma brydde oss inte ett skit.
Jag var inte gammal första gången jag fräste till åt henne. Mamma har berättat att när jag var riktigt liten fick mormor inte ens hålla i mig. Något i henne skrämde mig då, och gjorde mig hatisk mot henne när jag blev större.
Detta visste mormor, därför hatade hon mig också. Nu låter jag kanske väldigt melodramatisk men jag vet att mormor hatade mig. Hennes sätt att leva var att styra människor, att skrämma dom. Så hade hon tyglat sin man och så hade hon låtit sina barn växa upp. Därför har hon idag 3 barn som alla är så olika men ändå lika. Min mamma som försökte läka såren med Stesolid och Stilnoct. Min morbror som blev den fege och min moster som försökte bli som mormor men inte kunde för hon hade till skillnad från mormor ett hjärta. Min familj är skadad och den är förstörd. Med risk att låta som He-Man men jag tror jag är den ende med psykisk styrka i den familjen.
Mamma och hennes syskon har inte samma pappa. Min morfar brukade kalla mormor för det största misstag han gjort. Hans mamma, min gammelfarmor, blev 100 år. I slutet var hon dement och visste inte mycket om något från sin bädd i Varberg men nämnde man mormors namn började hon gråta. I min familj blev mormor ett bevis på ondska. Hon stod för något otryggt och något som gjorde en illa till mods.

Men jag fick ge igen, och mormor fick igen. Jag sade till mormor en gång i telefon, ”En dag kommer du att ångra dig, en dag kommer allt du gjort slå tillbaka” Jag sade också en annan sak till henne. Kanske den hårdaste och elakaste sak jag någonsin sagt till någon och någonsin kommer att säga. Samtalet hade börjat med bråk direkt, vi bråkade om mamma och om hur dåligt hon enligt mormor skötte sitt liv. Jag försvarade alltid mamma inför mormor och jag blev alltid förbannad.
Vart meningen kom ifrån vet jag inte men den bara kom, ”Om alla judar var som dig förstår jag Hitler” Sedan lade jag på, fast besluten om att aldrig mer i hela mitt liv prata med den människan. Jag trodde också jag skulle få rätt, men…

Så dog mormors man och innan han dog ville han träffa mamma. Han hade svår cancer och ville väl göra upp med sitt förflutna. Jag fick inte, av förklariga skäl, komma men mamma åkte, mot min vilja, ner. När mamma kom hem sjukskrevs hon och dagen efter började en tur med nervlugnande medel. Mamma hade haft ett helvete där nere. När mormors man dött, vilket han gjorde hemma i deras hus var det mamma som fick ta hand om allt. Hon fick till och med klä mormors döde make i kostym. Mamma stannade också kvar där nere och försökte hjälpa till med allt som ska ordnas efter ett dödsfall. Hon försökte göra det som en god och rar dotter ska göra.
Tredje dagen efter dödens inträffande anklagade mormor mamma för förskingring, stöld och hon ville också ha pengar för maten mamma ätit där nere. Mamma åkte hem och jag bestämde mig då att jag en gång till i livet skulle träffa henne. Hur visste jag inte men en gång till skulle det bli av och då för att förstöra hennes liv. Låt oss enkelt säga att jag förklarade krig mot min egen mormor.
Jag fick också mitt krig och mormor fick sitt straff. Inte så värst många år efter hennes mans bortgång, en tid vare sig jag eller mamma talade med henne, ringde telefonen och vi fick beskedet att mormor fått någon form av propp i hjärnan. Hon skulle inte dö av den, då, men talet hade drabbats. Hon hade fått afasi. Då bestämde jag mig för att göra ett besök så jag åkte ner.

I 2 timmar var jag i staden hon då bodde i. Jag klev av tåget, tog en taxi hem till henne och klev in. Hon satt i sin säng när jag kom in. Hennes hemtjänst eller liknande var där och jag presenterade mig som barnbarnet. Mormor såg på mig och jag såg att hon visste.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände med mig sedan. Det jag kommer ihåg är att jag sade”, Daus Bestemor”, och satte mig vid sängkanten. Sedan börjar jag skälla ut henne. Inte högt, jag skrek inte och jag höjde inte ens rösten men Jesus vad jag skällde. Jag förklarade hur ond hon var, vad hon gjort. Så många liv som hon ödelagt och sedan ställer jag mig upp och det sista jag någonsin säger eller gör mot den människa som på pappret är min mormor är att jag böjer mig ner och säger, ”Dessutom är jag bög” Sedan åkte jag hem igen.
Jag kommer ihåg att jag under samtalet med henne såg rakt in i hennes ögon och de lyste rädsla. För jag tror hon var rädd för mig egentligen. På något sätt hade jag till skillnad från de andra sett igenom henne. Jag var inte rädd, mig kunde hon inte göra något emot och det skrämde henne. Det hon byggt upp sitt liv emot alla i sin familj funkade inte på mig, och då rasade hennes värld.

Mormor var som två människor. Det var hon som med järnhand styrde och ställde i sin familj men där fanns också den som arbetade stenhårt och farligt. Hon jobbade på sjön i flera år och bland annat satt hon fast nere i Irak när kriget mellan Irak och Irak bröt ut. Hon var med om en förlisning i Nordsjön vilket höll på att kosta henne benet och hon kunde slita som ett djur men så samtidigt fanns hela tiden den andra mormor där, satkärringen och det var ju henne jag mest stött på. Det var ju hon som förstörde min mamma.

Mamma fick veta det mesta efter mormors död förra året. Allt vet hon inte och kommer inte få veta det heller. Att jag berättar det nu här är väl för att jag kanske borde göra det. För visst har sånt här satt sin prägel på mig. Oavsett om jag var den ende som inte var rädd för fanskapet så har hon ju med sina onda tentakler påverkat mig, om inte annat för det jag såg henne göra mot andra.

Det går lätt att förklara bort mormors beteende med att hon upplevde det hon gjorde under naziåren, men när man tänker på att hennes egen mamma mer eller mindre också bröt med henne så säger väl det en del om hur hon var. Min mormor var en djävul, en riktig djävul som älskade smycken och som hade mer pengar än vad jag och mamma skulle ha gjort åt under vår livstid. Arv och skit bråkas det om fortfarande. Mamma fick en liten slant direkt efter. Hon ville egentligen inte ha pengarna men jag övertalade henne. För dom köpte sig mamma en tvättmaskin, något hon önskat köpa sig i många år och det är väl det enda goda som kommit från den kärringen. För som både jag och mamma sade när tanten låg i jorden, ”Nu har Satan mött sin överman”

Ändå är det tråkigt att känna som jag känner. Min morfar som var mitt allt när jag var liten dog när jag var 8 år gammal. Jag var alltid så avundsjuk på andra som hade snälla morföräldrar som kom och hälsade på och stack till sina barnbarn en slant eller något. Jag hade ingen sådan då, men sedan blev mammas faster min surrogatmormor. Eller nej, hon blev min mormor och hon täckte den sidan som mormor skulle ha fyllt.
Kanske var det också därför jag aldrig behövde mormor och kanske var det därför jag aldrig blev tyglad av henne.
Det enda jag idag ångrar är det jag sade om judarna och Hitler. Inte för mormors skull för det skiter jag i, men i respekt mot dom. För arvet efter förintelsen och att min familj klarade sig är något jag känner en stolthet över.
Min tröst i det är att jag fick berätta allt för gammelmormor innan hon gick bort och hon tyckte väl kanske inte att det var det mest kloka jag sagt men samtidigt visste hon vad jag kände för mormor så jag tror hon förstod på något sätt

Och mitt i allt detta finns också en fascination för mormor. Vem var hon? Varför var hon som hon var och förstod hon någonsin vad hon gjort. Min hjärna vill få mig att tro att hon gjorde det den där dagen jag skällde ut henne.

Det blev en lång berättelse detta. Hoppas någon orkade läsa igenom det men det var historien om mormor det och i alla fall för mig var detta nog det mest öppna inlägg jag någonsin skrivit.

Natti

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *