Walentine.com: I stormens mitt

Det rasar full full orkan utanför och det känns lite som om huset ska lyfta sig. Spännande att se om det finns något västra Sveruge kvar på lördag när detta ska vara över.
Det pågår också en storm inne i mig…

För några månader sedan var jag på ett rutinbesök hos en av mina doktorer. Några dagar senare ringer dom för dom vill be mig komma dit. Väl där pratade läkaren med mig och förklarade att flera av mina värden gått ner väldigt snabbt och väldigt mycket. Jag tror inte riktigt jag fattade allt. Efter läkaren fick jag också träffa en kurator som pratade med mig om ångest, döden och planering inför döden. Ingen sade att jag skulle dö, men nog fan insåg jag att det verkligen var allvar nu.
Sedan har jag emellanåt/ofta besökt läkaren igen och de har joxat och tricksat och idag var det dags att få den slutgiltiga domen. Det jag förstod att saken handlade om var helt enkelt att min kropp började visa tecken på att ge upp helt enkelt. Det har alltså varit ganska krisaktigt jag jag säga utan att gå in på några direkt mer detaljer.
Idag visade proven att det har vänt och det ser bättre ut, hur mycket bättre vet jag inte men jag fick i alla fall höra orden “Det ser ju riktigt bra ut”. Behöver jag säga att jag andats ut en del idag?

Därför kändes det ganska lätt ikväll att leva, lättare än på länge. Jag tog en fika på stan med tompa och robban och sedan åkte jag hem och satte mig att fundera lite. Jag funderade på mitt liv, och det jag har kvar på mitt liv. Jag är liksom inte dummare än att jag inser att jag inte kommer fylla 90 men kanske kommer jag fylla 45. Just idag känns det faktiskt så. Jag kommer få ha min 40 års kris! HURRA!

Men ändå kände jag en form av missnöje idag också för jag hade ingen att berätta detta för. Inte så nu att det inte finns människor i min närhet som jag skulle kunnat ha berätta en sådan här sak för och som skulle stöttat mig men samtidigt har det funnits människor som inte vare sig skulle klarat en sådan här sak eller som ens brytt sig. Problemet för mig i ett sådant läge är att jag då väljer att inte säga något, lite så som jag skrev igår. Jag tuffar på som vanligt och visar ingenting, och gråter sedan när jag är ensam. De där som inte bryr sig har inte ens vett på att begripa att det kan va allvar i alla fall. De lyssnar så blint på mina ord för då slipper dom ju bry sig så de beter som om att det regnar som vanligt.

Ska jag klara av att leva, oavsett sjukdom eller inte måste jag göra någonting åt det då. Jag måste ta mig ur denna spiral jag finns i när vissa människor trycker ner mig både av sig själva med också av hjälp från mig. Jag ville göra saken så lätt för mig innan och vägra inse att Alex inte var det enda svinet i mitt liv. Mitt liv är fullt av små “minialexar” som beter sig ungefär exakt likadant som honom.
Därför var det så skönt att idag kunna be en sån lite “Alexwannabie” dra åt helvete. Ja till de allra mörkaste vrån önskar jag denna person. Jag hatar inte, bråkar inte heller och vill inget illa. Jag vill bara se till att jag aldrig någonsin mer hör från denna person. Det var en av de som ständigt knäckte mig, lekte med mig och sedan alltid själv lyckades bli offret. Vad ska jag med sådana till? ÅÅh Gud vad jag ibland önskar att jag lyssnade mer på Ina våren 2004 men som hon själv säger var jag inte mogen då. Nu är jag det. För jag sitter ju här och är glad för att mina blodvärden verkar återhämta sig. Jag är glad för att jag lever!

Jag levde i fredags. Jag har ju förstått att flera tror att jag kommer ägna all tid numer åt George Michael på denna sida, så kommer det inte bli men ni ska veta att när jag stod där framför scenen och han sjöng “You have been loved” så var det till mig han sjöng. Ja inte på riktigt så klart men låten gick så rakt in i mitt hjärta så det går inte beskriva. Den lycka jag kände där då, den lyckan har jag inte känt på 10 år tror jag. Så vill jag känna igen. Så vill jag känna massor med gånger! Så vill jag känna hela tiden! Människan strävar ju efter att få bli lycklig, inte att oroa sig. Det måste också bli min strävan om jag ska överleva.
Jag är inte frisk, inte på långa vägar och i morgon eller nästa vecka kanske kroppen kommer brytas ner igen men det får jag ta då. Jag tror ju inte processen går långsammare om jag ständigt oroar mig och känner mig nedtryckt.

Så det är dags att ta nya tag och nya friska tag dessutom. Därför kommer fler personer få höra att de ska dra åt helvete. De kommer inte få någon chans att förklara sig, eller försöka lappa ihop för det finns inget att lappa ihop. Jag vill inte veta av dom mer. De är nämligen värre för mig än vilken cancersort som helst.
Jag behöver dom inte, hör ni det! Jag behöver dom inte.
På Scandinavium var jag ju med folk jag tycker om, folk som bryr sig och folk som jag älskar. Det är ju dom jag ska engagera mig i. Inte en massa psykotiska nervvrak med taskig syn på sin sexualiet, bland annat.

Jag ska ifrån mitt jobb för det är nästa sak som drar ner mig. Anledningen är ungfär den samma som förklaringen ovan så jag lämnar den därhän. Jag skiter i om jag får nytt. Jag får väl skriva då! För fan Walle! Du fick en kvällstidning att ringa dig på grund av en blogg som funnits i en månad. Du kan skriva Walle, hör du det din envisa jävla fjolla. Du kan skriva! Om du bara kan tro på dig själv lite mer.

Så det är storm på gång, både ute men också inne. Det är jobbigt men jag har också lärt mig att efter stormen brukar luften både vara bättre och renare. Så kanske behövs det små stormar ibland och kanske behöver man som 34 åring skriva sitt Vita Arkiv där man skriver “inget allt” under frågan om hur man vill ha sin begravning. Kanske är det då man inser vad man håller på med och hur man felprioriterar sitt liv. Ja kanske behövs det såna perioder.

Så Åke, Yngve, Ulf och Carin…

I´m Back!

Gud måste i alla fall lite se mellan fingrarna på mitt homosexuella syndfulla leverne. Han har ju uppenbart gett mig en chans till, och när jag tänker efter har jag fått massor med chanser. Mot det är jag tacksam Gud, väldigt tacksam.
Jag ska i alla fall försöka ta vara på den, men ibland får Du ursäkta om det går trögt. Jag är så dålig på att ta de där chanserna, men Jesus sade ju att det aldrig är försent att ändra på något så jag ska försöka bättre mig

Kram på dig Gud och tack än en gång. Ibland kan Du allt va snäller i alla fall

Natti

/Walentine

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *