Walentine.com: I morgon faller regn eller solsken

Det har varit en ganska jobbig vecka hittils. Jag har försökt lösa det genom att inte bry mig, något jag är ganska dålig på. Jag är ledig från jobbet i alla fall och det är skönt, väldigt skönt faktiskt. Jag var iofs där idag på kurs eller vad man ska kalla det, men nu slipper jag åka dit på flera dagar.
Det känns väldigt trist att just känna de där, “var tvungen att åka dit”, men så känner jag.

Jag har ju ganska länge varit less på jobbet mitt, men jag tror faktiskt att finalen kom 30 min innan jag skulle åka och se på George i fredags. Saker hände och sedan kände jag bara”, Nej nu e de bra, nu räcker det”. Vad som hände vill jag inte gå in på men en lång spiral blev plötsligt väldigt rak och man kom till insikt.

Jag är en känslomänniska, en mycket kraftfull känslomänniska. Jag tänker ibland mer med hjärtat än med hjärnan och ibland blir det fel, men samtidigt är det ju den jag är. Jag vill inte, och har inga planer på att förändra det för då tar jag bort lite av det där som är just jag. Problemet för mig med mitt jobb är nog mest att det bryter ner den jag är och då känner jag mig vilsen. Jag orkar dessutom inte arbeta med människor som drar ner mig ännu mer. Mina boende får göra det, dom får göra det dom vill för det har dom rätt att göra men inte andra runt om mig. Därför bestämde jag mig bara för att det får vara nog nu.

Resten av denna vecka har gått i väntans tider. I morgon ska jag till doktorn och besöket i morgon kan gå på två sätt. Å ena sidan kan jag vara väldigt glad när jag går därifrån, å andra sidan kan det vara tvärtom. Jag har inte skrivit så mycket om det men det har varit ganska skit me Walle den senaste tiden, faktum är att det varit mer skit än jag tror det varit sedan jag började blogga faktiskt. Väntan har varit tuff och man känner verkligen att man står inför ett mycket stort stup just nu. Om jag kommer klara att hoppa över det vet jag inte än, men i morgon vet jag kanske mer.
Som vanligt i sann Walleanda har jag inte berättat så mycket till någon. Jag har detta år lärt mig att inte säga nåt alls för då blir jag inte besviken senare. Jag är trött på att bli besviken på folk, det har jag fått nog av. Så man har fixat även detta själv. Man har haft sina djur, sin musik, sina hemsidor och sina fiskar. När ingen ser har man legat på sängen i fosterställning livrädd för vad som komma skall. Ringer telefonen då svarar man, “Hej du! Jag är lite upptagen men kan jag ringa dig om 10 min”, och så lägger man på, gör sig i ordning för att träda in i den roll man nu spelat i så många år: Den bittre och sjuka Walle som bara är sjuk men ändå ingen fara med.

Livet är ett skådespel

Jag har ändå allt planerat, allt i minst detalj. Jag vill inte ha någon begravning. Jag vill inte ha någon dödsannons och jag vill absolut inte ha någon minneshögtid eller sånt tjafs. Vem skulle komma på den? De vänner jag har som jag vet bryr sig minns mig nog i alla fall, de andra ska inte behöva spela lidande bara för att det hör till. Ja, jag har till och med ordnat så en person skriver här på bloggen om något skulle hända mig. Bloggen är ju ändå idag det ställe där jag har kontakt med folk och där folk uppdaterar sig hur läget är.

Jag är 34 år och har haft döden som granne nu i över 10 års tid, och jag är så jävla less på honom. Han står där med sitt flin och sin lie och väntar, men han kommer inte. Han väntar och väntar och jag har god lust att slå in trynet på honom. Det aset inte begriper är att så länge han ska stå sida vid sida bredvid mig stannar han upp mig, och han får mig att sluta utvecklas. Därför blir jag ibland så less på honom och därför skulle jag ibland vilja springa ifrån honom. Bara springa tills han inte hittar mig mer, i alla fall på ett tag. Jag skulle så gärna vilja känna hur det känns att vara frisk. Att inte ha ont, att inte ha smärtor, att inte må illa, att inte oroa sig. Att bara få känna, “Idag är jag Walentine”

Efter i morgon vet jag om jag får känna så eller om det kommer bli värre. Det kommer bli en lång natt, och det kommer bli en lång dag, men jag klarar det. Jag är ju Walle, han som aldrig ger upp…

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *