George Michael – 25 Live – En magisk kväll

Han kom, han sågs och han hördes. När han några timmar senare lämnade Scandinavium var det som en segrare och som en man som mer än någon annan  kunde känna att det fanns folk som älskade honom. Detta var George Michaels kväll men det var också publikens kväll.
Detta är walentine.com’s recension av George Michaels konsert 25 Live. En konsert han kommer leva på länge
biljett.jpg
Redan när man står på det som normalt är den is där Frölunda någon gång brukar vinna guld inser man att man är nervös. Man ska snart se George Michael och man fattar inte riktigt att det är sant. Det var länge sedan sist. Då skedde det i Tyskland, och då var både han och jag straighta killar med flickvänner. Då sjöng han om I Want your sex och då hade han slingor i håret. Det var längesedan nu, i ett annat liv.
Sakta, väldigt sakta, fylls Scandinavium. Under ett kort tag funderar jag och mitt sällskap på om det verkligen kommer bli fullt för det ekar mellan stolarna och rinken där vi smarta med ståplats befinner oss i är inte ens halvfull. När det är en kvart kvar sedan börjar strömmarna komma och som på ett ögonblick är Scandinavium fyllt till bredden. Jag och mitt sällskap har perfekt läge. Det är kanske 8-9 meter till scenen, lagom för att kunna se allt.
Så blir det svart och publiken börjar applådera och man väntar och man väntar. Trycket ökar och plötsligt sker det: George Michaels fantastiska röst ekar genom byggnaden. Ingen artist har en röst som George Michael. Den är stark och kraftfulll lika mycket som den är svag och smekande. Man ryser och man känner, “Jag kommer snart se George Michael”.
En dörr öppnad mitt i scenen och George kommer ut samtidigt som ett jubel som får öronen att skrika efter lugn och ro bryter ut. Han säger “Hello Gothenburg” och i nästa stund exploderar scenen i ljus och “Flawless (Go to the city)” sprakar igång och alla, och då menar jag alla, i publiken hoppar.
lg_milan_gm-09.jpg 
 
Scenen är ett mästerverk i teknik, stil och finess. I mitten finns en gigantisk skärm som är byggd så att den påminner om ett vattenfall som “rinner” ner över scenens golv. På bägge sidor av denna finns bandmedlemmarna i tre olika våningar. På varje sida av dom finns sedan två ytterligare skärmar som hjälper till att förstärka bilden av en total närhet.
Den stora skärmen används mycket, snyggt och effektsfullt. Här rinner röda hjärtan ner i ena låten medan George Bush dyker upp i en annan. Vissa gånger är den släckt och bara svagt ljus på George lyser. Då känns det som han står hemma och sjunger i ens eget vardagsrum. När vi ändå är inne och pratar om scenen måste även dockan av George Bush nämnas. Den dyker upp i slutet av akt 1 och självklart till låten Shoot the dog. Även en annan politisk ledare dyker upp, på ett mycket speciellt ställe på George Bush. Jag kan tänka mig att denna scen kommer väcka en del jubel när showen snart nåt England. Det är förövrigt inte dåligt gjort av George Michael att få 10 000 svenskar att ropa “buuuuu” åt George W Bush
25 Live är en greatest hits konsert innehållande det bästa som George Michael skrivit sedan Wham och framåt. Han har haft ett stort urval hits att välja på och jag tycker han valt rätt. Efter Flawless öser han på med ännu en monsterhit, “Fastlove” och sedan gör George Michael det han gör allra bäst. Han sätter sig på en stol och sjunger ur hjärtat till “Father figure“. Det är då jag känner att jag är nära att börja gråta för det är så starkt och det är så många minnen som kommer. Jag ser på folket runt om mig och ser att dom tänker samma sak. Här är medelåldern i min ålder. Här runt om mig finns människor som träffade första kärleken till en ballad av George Michael och samma låtar spelades när kärleken var över.
“Star People“, är en låt som jag alltid gillat mest för dess elaka text så jag blir glad när nästa låt för dagen blir just blir den och publiken lyfter taket. En låt som Star People är en låt som passar så fantastisk bra till en publik som vill visa sin stjärna att de älskar honom. Scandinavium gungar när folk hoppar, klappar och sjunger med.
“First time ever I saw your face” och “Praying for time“, kommer sedan och bägge två är låtarsom får den där känslan av intimitet att komma tillbaka och lika lugn som publiken blir till Praying for time ja lika glad blir den när “Too funky” än en gång nästan får Scandinavium att rasa.
Efter det bryter magi ut när George sjunger ”You have been loved” Jag kan säga direkt att detta är en av de vackraste låtar jag vet, och jag har fått lära mig att jag inte är ensam om att tycka detta. Scenen är mörkblå/lila och George sitter på en stol. Det är allt som behövs för att skapa en magisk känsla.
När George Michael sjunger orden
Take care my love, she said
Don’t think that god is dead
Take care my love, she said”

så kommer tårarna på mig. Ja jag gråter för det är så vackert. Låten är så vacker och mindre än 10 meter ifrån mig sitter mannen jag dyrkat som artist sedan jag var en liten pojk. Det är så starkt och jag tror jag gråter av lycka. Till höger om mig kanske 6-7 meter ifrån står en kille/man i min ålder. Även han ser tagen ut och våra blickar möts. Vi ler åt varandra och jag inser att han liksom jag har minnen till denna låt. För mig blir detta en av kvällens höjdpunkter.
Efter denna låt är det dags att bli nostaligisk av ett annat slag för då kör “Everything she wants” igång och det är nu som Göteborgspubliken på riktigt får visa vad de går för. Jag vågar lova att fler än en person uppe på läktarna ångrade sin sittplats just då för det är knappt någon som sitter ner. När George riktar mikrofonen mot publiken och säger “sjung” så sjunger vi, herrejösses vad vi sjunger. Alla där inne kan låten och alla visar det. Efter denna orgie i allsång är det då dags för Shoot the dog och sedan är det faktiskt paus. Det är väl inte så himla vanligt vid sådana här konserter men paus är det i alla fall.
georgegloben06.jpg
Under pausen springer jag ut för jag måste ringa Mike och Henke. Jag känner själv hur hela jag är i extas men jag bara måste berätta hur bra det är. Jag hör på alla andra runt mig att de tycker det samma.
Väl inne på arenan igen räknar räkneverket ner och efter pausen börjar en orgie i hits med “Faith” som första nummer och “Spinning the wheel” som andra. Trycket bland publiken är nu om möjligt ännu större och hela showen är som en gigantisk allsång som skulle få Anders Lundin grön av avundsjuka. 
“Jesus to a child” blir ännu en ballad sedan kommer ”Amazing” följt av “I’m your man” och ”Outside“ och publiken dansar och sjunger sig hesa.
Det som sedan sker kommer gå till historien.
Tänk dig en svart scen och 10 000 personer som skriker sig hesa efter att George Michael “försvunnit”. Alla vet ju att det inte är slut men alla skriker i alla fall. Tänk dig sedan att du svagt ser att musikerna sätter sig vid sina platser igen, och tänk också på att du i 2 timmar fått hit efter hit serverad men det är en låt kvar som alla väntar på. Den låten som George Michael mer än någon annan låt kommer bli ihågkommen för. Den låt som alltid finns med på alla samlingsalbum över tryckare och ballader. Den låt som spelats mest av alla i tonårsrum över hela världen när man sitter under filten och gråter för att flick/pojkvännen gjort slut. Nu vet du vilken låt det är så tänk dig då jublet när scenen lyser upp igen och saxofonen hörs och “Careless whisper” börjar spelas
Även om jag lever i 200 år till kommer jag aldrig få uppleva det som jag upplever där just då. För nu är det inte allsång vi talar om längre. George Michael kan gå hem nu för publiken tar över. 10 000 sjunger:
I’m never gonna dance again
guilty feet have got no rhythm
though it’s easy to pretend
I know you’re not a fool

och 10 000 sjunger resten av sången själv. Varenda ton kan vi, varenda textrad kan vi och vartenda “ooh” och “aah” kan vi. Jag ryser och jag vill aldrig det ska ta slut. Det blir en religiös känsla där inne i byggnaden och man ser att George Michael trivs. Det är ren kärlek till en artist som sålt 85 miljoner skivor trots att han bara släppt 4 album och för en man som de senaste åren för rubriker på allt annat än musik så måste detta vara en revanch. Sista låten för kvällen blir sedan “Freedom” och publiken på Scandinavium får än en gång visa va de går för. Alla i publiken sträcker upp händerna och skriker Freedom och jag känner mig mer gay än jag gjort på länge.
Om det inte redan märkts så avgudar jag George Michael och det har jag alltid gjort. Antagligen hade jag gillat detta även om det inte var bra men detta ÄR bra. Detta är så nära en perfekt konsert man kan komma enligt mig. Allt är inte George Michaels förtjänst. I ärlighetens namn är han både lite träig och inte speciellt pratsam. Han är där för att sjunga, vilket han gör gudavackert men bjuda på sig själv gör han inte så att han direkt spricker. Ändå har han en total kontakt med publiken. Det finns en stor fördel när man går på sådana här “greatest hist” konserter. Alla vet vad de får och man slipper skrikiga fjortisbrudar. Istället får man en publik runt om sig som betalat 500:- för att se en artist de älskat i nästan 25 års tid. Under en kväll som denna får man leva ut det man drömt om sedan George sjöng om att han ville vakna upp innan någon go-go (tack gode Gud för att han inte sjöng den idag)
Så denna show är lika mycket publikens förtjänst som George Michaels. Han levererar musiken, rösten och aristeriet men publiken står och tar emot men ger lika mycket tillbaka. Ögonblicken med allsången kommer jag aldrig glömma. Jag kommer heller aldrig glömma när jag snurrar ett varv runt Scandinavium och ser att alla människor på sittplatserna står upp och dansar. Det är minnen man kommer bära med sig för alltid och det är sånt som gör att 25 Live är en konsert som för alltid kommer leva kvar i mitt minne. För när jag lämnar Scandinavium denna kväll är jag en upplevelse rikare och jag känner det som att jag går på moln. George Michael är en av vår tids största artister. Jag vill inte kalla honom popartist utan hellre popkonstnär. Ingen kan som han följa med i svängarna när det gäller dansmusik men ingen kan heller som han få kontakt med 10 000 personer i en ballad.
Bestämmer han sig för att komma igen någon dag kommer jag stå där igen. Tills dess hoppas jag bara en sak, och det är att han lär sig dansa. För dansa kan inte George Michael, men det är OK i alla fall när jag tänker efter. Med den rösten och den talang han besitter kan vi dansa åt honom.
Tack George Michael och tack till publiken på Scandinavium för en kväll jag aldrig kommer glömma
lg_gm-23-9-313.jpg
 
Andra bloggar om: George Michael
Intressant.se
OBS: Bilderna kommer inte från mig utan från George Michaels hemsida.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *