Walentine.com: Smärta

Igår gick jag och lade mig i tid för en gångs skull. Lade mig “tidigt” och läste min Bibel. Lustigt att jag av alla en gång skulle skriva så men så var det i alla fall.

När jag legat en stund känner jag först hur foten liksom “försvinner”. Det var inte som att den somna utan det var mer som den försvann. Jag hade ingen känsel alls i den. Så helt plötsligt kommer en smärta jag aldrig känt innan. Det var den värsta smärta jag känt i hela mitt liv, och tro mig när jag skriver att jag är van vid smärta. Det är lite svårt att beskriva värken jag kände så här i efterhand men det gjorde så ont så jag fick inte fram ett ljud. Samtidigt gick det inte stå på den för benet vek sig så jag halvlåg i min säng och mer eller mindre skakade. Det mest jobbiga med allt var att smärtan inte gick över så där låg man. Jag ville inte väcka Henke för han den stackaren skulle upp klockan halv sex så jag funderade på att ringa någon. Sjukhuset var ingen idé och åka in hade jag ingen lust med men vem skulle jag ringa? Vem bryr sig? Så jag låg där i säkert en halvtimme innan det började lugna ner sig och det var utan tvekan en mycket lång halvtimme.
Efter det kravlade jag mig upp från sängen och hoppade på ett ben ut i köket. Jag ville ha en värktablett men det enda jag hittade var Voltaren som jag inte får äta för magens skull. Det var då nästa sak hände, jag blev törstig. Jag blev så in i bomben törstig och jag fattade inte riktigt varför.
Hela denna händelse får jag väl lägga i facket “otäck upplevelse”. Jag har inte känt samma smärta igen i foten efter den men den ömmar idag. Vad det var som skedde vet jag inte men jag har mina onda aningar. Får jag tillbaka det får jag väl åka in, något jag hatar. Jag är inte rädd för sjukhus men jag känner mig fan som en jävla hypokondriker. Fast mina läkare skäller på mig för att jag inte åker in till sjukhuset när jag ska så ja vet inte…

Det jag vet är däremot att jag är så less på att vara sjuk. Jag som aldrig var sjuk som barn, jag har inte ens haft en barnsjukdom är nu snart förstörd. Levern är paj, njurarna likaså. Magen, benen, fötterna etc, allt e bara skit och jag sitter här just nu och tycker bara synd om mig.
För det är när såna här saker sker som verkligheten slår mig så hårt och jag inser att jag aldrig kommer komma någonstans. Jag kommer förbli sån här och jag kommer dö i förtid. Jag kommer aldrig få skriva som jag vill, göra det jag vill eller komma dit jag vill. Jag är fast i det här och ibland känner jag att det kanske är lika bra att ge upp.
Vad kämpar jag för egentligen? Vem lyssnar på mig? Jag, som inte ens vågar säga till folk vad jag tycker längre. Jag som inte ens klarar av att gå upp för Avenyn utan att nästan tårarna kommer för smärtans skull. Jag som förlorat alla mina så kallade vänner för att jag är som jag är.

Och sen kommer nätterna, dessa jävla nätter då tankarna och minnena kommer. Minnen från en tid då Walle levde och mådde bra. Minnen från tider när jag brydde mig om livet, och var rädd för döden. Minnen från tiden då jag var arg och ledsen över att någon/något ville mig illa och då jag kände, “kom igen då din jävel”
Just nu känner jag mest, “Ta mig då”

Jag är 34 år, och jag har inte nått någonstans. Kanske är känslan jag hade som 18 åring och jag satt och höll Mia i hennes hand rätt. Kanske är känslan “Jag borde dö, inte hon”, den rätta. Mia hade livet framför sig, jag fick livet bakom mig innan jag ens hann förstå att det var framför mig

Men tills dess att detta vad det nu är “tar mig” så får jag väl fortsätta tuffa på. Jag får läsa det jag läser, skriva det jag skriver och dö när jag kommer dö. Frågan är bara när det sker???

Jag har alltid sagt att jag inte är rädd för döden men jag är rädd för vägen till döden. Ibland undrar jag om jag inte redan står på den vägen och jag vet inte hur jag ska kunna kliva av den

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *