Walentine.com: När ska man ge upp?

En lugn dag till en början. Har inte gjort många knop alls idag förutom en snabb sväng förbi jobbet och sen ner på Backaplan. På kvällen var Eva-Britt och Cissi här och efter det såg jag och Henke på en film.
Håller mig borta annars från de flesta just nu. Min MSN lista har fler blockade än godkända och det känns faktiskt bra. Måste hålla mig undan lite, och det är på grund av mig själv.
Jag har lärt mig att jag aldrig någonsin kommer få en normal relation med de flesta jag umgås med idag. Jag kommer få ta min skit ensam och sedan försöka hjälpa andra.

Andra gången jag åkte in på sjukhus för hjärtat ringde jag några för att försöka få tag i nån som kunde hålla mig sällskap. Tänker man efter att andra gången var 6 dagar efter den första borde man ju kunna tro att folk faktiskt skulle tänka “å det kanske är nåt”, men så tänker man inte. Man struntar helt enkelt i att svara.
Jag gråter inte, för det är mitt eget fel att det är så. Dagen kommer då folk kommer inse att jag inte längre finns där, och då blir det mest skit för dom. Dagen har nog redan kommit föressten…

På kvällen idag hade jag sedan ett långt samtal med Mike. Vi talade om allt från sex till familjebildning, barn och framtid och jobb och drömmar. Efter samtalet drabbades jag av någon anledning av en total “jag skiter i allt” stund och den är väl inte borta än.
Just nu i denna stund känns allt meningslöst. Vad är det jag kämpar för egentligen?

Cancern har tagit 10 år ifrån mig, minst. Just nu känns det som att allt jag gör, tänker och drömmer om inte spelar någon roll. Jag missade livets tåg och nu är det försent att hoppa på. Jag är över 30, och det känns för gammalt för att göra något och samtidigt har allt i mitt liv blivit så fel.
Jag har vänner som ger fullständigt blanka fan i en. Jag träffar en massa förvirrade idioter vars uppväxt gått ut på att lära sig att “trampa på andra så mår du bäst själv”. Jag har ett jobb som jag skulle kunna döda för att slippa just nu och någon framtidsplan finns inte, ingen realistisk i alla fall.
Den dröm jag har kommer aldrig slå in, det vet jag. Inte i detta landet i alla fall. Jag slåss för mig själv och andra men känner ibland att andra skiter i sig själva så varför ska jag då slåss?

10 år försvann på sjukdomar och skit. 10 år där jag egentligen skulle hitta min väg. Jag fick inte den chansen och hur ska man då kunna leva sitt liv? Jag är inte typen som brukar hota med självmord men sanningen är den att om framtiden för mig är att behöva slava för en skitlön på ett ålderdomshem, ja då kan jag hoppa från Älvsborgsbron på en gång.
Jobbet ger mig inte en sekund av trygghet eller utveckling längre och jag är en person som behöver utmaningar. Jag behöver dessutom känna att det ger mig något, att jag som människa utvecklas och när det mest spännande på jobbet är om leveransen på matbeställningen denna vecka kommer bli som den jag beställde så känns det ganska nattsvart.

Nu säger alla, “Men Walle du som är så stark, tänk va du gått igenom”.
Ja tänk vad jag gått igenom va! Cancer, våldtäktsanklagelser och en flickvän som dog i leukemi. Tänk vad stark jag är!
Men vad skulle jag göra? Skulle jag säga till Mia att inte dö? Skulle hon klarat sig då?
Skulle jag sagt till Alex att, “Du kan la ta de lite lugnt när du gör slut va”? Skulle han inte ha blivit förvandlad till årtusendets svin då?
Skulle jag ha struntat i att få cancer? Skulle jag sluppit det då?
Jag hade inget val på något av dom, så enkelt är det och vad har det gett mig? Jo möjligheten att för alltid leva på existensminimum på grund av all skit som skett med fogden jagandes efter en samtidigt som jobbet knäcker mig allt mer. Det är den utveckling jag fick av mitt liv. Tack!
Ibland önskar jag nästan att jag var hysteriskt “kristen” och kunde gömma mig i min tro så jag helt och hållet kunde sluta tänka själv. Fast då hade jag samtidigt brutit mot allt jag trodde på, så den tanken får jag släppa.

Vad jag ska göra vet jag inte, men det jag vet är att det just nu känns väldigt väldigt svart och jag skulle så gärna vilja att livet någon gång i mitt liv blev lite ljust. Om så bara för en minut.

Nu ska jag sova för i morgon är ju det en annan dag. En annan dag i Walentines liv. Jippie…

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *