Walentine.com: Ännu en natt som blivit morgon

Då sitter man här igen, trött och sliten men kan inte sova. Har lekt med Word Press hela natten och försöker hitta nån mall jag trivs med. Önskar jag kunde mer om grafik än jag kan. Nu får jag skrika på stackars Mike så fort de är något. Själv kan jag inte dra ett rakt streck med linjal ens. Mallen jag kör med nu tycker jag faktiskt om. Lite ändrade färger och sånt så. Jaja vi får se hur de går.

Fyra dagar sedan så ska man till jobbet igen. Jag ska ta mer semester direkt tror jag. Jag vill inte tillbaka. Jag vill verkligen inte tillbaka dit. Jag vet egentligen inte vad som hände men igår när jag kom hem gick den absolut sista luften ur mig, jag måste därifrån. Jag måste verkligen därifrån.
Kommunen har ingen framtid som arbetsgivare, så enkelt är det. Joel sammanfattade ändå allt väldigt bra idag när han påtalade att detta är sossarnas heliga ko. Man tar helt enkelt inte strid mot äldervården ostraffat men jag tänker samtidigt inte knäcka mig själv.
Jag vill inte jobba alls egentligen. Eller jo, jobba vill jag göra men jag vill jobba med något som får mig att känna mig stolt över den jag är. Jag vill när jag lägger mig på kvällen få känna att, “Idag har jag gjort nytta”. Att man inte känner så efter att ha försökt göra livet drägligt för 20 gamla är ju bara det hemskt men jag känner inte den känslan längre. Allt går på rutin, allt görs som gjordes igår och ingenting blir annorlunda.

Så därför vill jag göra det jag drömmer om. Få skriva, få påverka och få utvecklas som människa men det är nog inte min sak att nå dom drömmarna. Jag som aldrig egentligen ställt några krav på livet innan. Nu när jag vill göra det känns det försent.
Ska jag gå där och slava? Ska jag gå där och vantrivas? Ska jag gå där och spela intresserad när jag egentligen vill skrika “JAG SKITER I ALLT!” Är de det som är meningen med livet? Vad är då meningen med att leva?

Jag tänker ibland på hur kommunen fungerar som arbetsgivare. Hur dåliga de är på att utnyttja sin personal och hur totalt värdelösa de är på att låta personalen få just utvecklas. Alla har sin roll och Gud nåde dig om du försöker träda ur den rollen.
Jag kan antagligen datorer bättre än någon annan i det huset, i alla fall av dom jag känner till. Jag har arbetat med flertalet av programmen man kör på. Jag skriver bättre och snabbare än många andra men har jag nytta av det?
Nej då! Jag får beställa mat på datorn en gång per vecka och jag får, om jag har tur, någon gång emellanåt göra något utöver de vanliga rutinerna. Samtidigt har man ont om folk och på vissa ställen inom admin i Göteborg skriker man efter hjälp. Vad gör man? Jo, man tar in folk från utsidan.
Tänk om man istället lät sin egen personal få chansen. Jag tror inte jag är den ende som behöver ett miljöombyte. Fast så tänker man inte. När man jobbar inom kommunen har alla sin plats, och den går inte rubba.
Så därför arbetar folk som gått 2-3 åriga utbildningar längst ner i maktbalansen, och människor man inte vet var man ska göra av sitter på kontoret. Leva den svenska arbetsmodellen!

Jag tror jag behöver komma ifrån människor just nu. Jag behöver få göra lite av det som just berör mig. Helst hade jag velat gå upp på morgonen, sätta på mitt kaffe och sedan sätta mig och skriva. När jag sedan lägger mig på kvällen ska jag ha tjänat mitt levebröd och samtidigt fått göra det jag ville. Det är så svårt att förklara den drömmen, om att få skriva när man inte får göra det. Bloggen hjälper mig, tidningen kommer också göra det lite mer men det kan jag inte leva på. Det blir som en del av mig som hela tiden tvingas sova och ju mer den delen sover desto mer somnar hela jag. Det är väl det jag funderar på mest kanske, varför inte hela jag sover istället så man slapp skiten med jobb och allt.

Jag har gått igenom så jävla mycket och jag tycker nästan jag är värd att få en chans någon gång, men icke då. För på måndag ska jag till jobbet och ha Time Care möte. På tisdag ska jag försöka få förklarat varför en avdelning glömmer av att hämta sin mjölk så vi får slå ut 20 liter mjölk var och varannan vecka. Efter det ska jag lyssna på vilken äcklig mat vi serverar och sedan ska jag ha ont i fötterna för inflammationen sväller upp igen. När allt det är klart får jag åka hem, bara för att sedan veta att jag snart ska dit igen.

Snälla Goda högre makter, ge mig en förändring.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *