Walentine.com: Minnesbilder från Fotskäl

Jag är 10 år, och vuxen! Så känner jag mig där jag går och försöker få ordning på 30 mjölkkor som alla tävlar om vem som ska få komma in först och bli mjölkade. Eller inte alla kor, det är alltid någon kossa som av någon anledning ska gå åt motsatt håll. Skickligt och vant springer jag snabbt och runt henne så hon vänder på sig. Sakta lunkar hon sedan bort mot resten av gruppen.
Det är en stolt 10 åring som springer där bland kossorna. Han är så full med spring i benen och så lycklig.
Det är jag, en glad 10 årig kille som älskar gården på Törestorp, Fotskäl mer än något annat. En kille som längtar dit ständigt, och som när han är där njuter av naturen, djuren och friheten

Jag kommer ofta tillbaka till Fotskäl när jag drömmer. Detta lilla samhälle som ligger mitt i ingenstans men ändå mitt i mitt hjärta. Ofta drömmer jag mig dit och framförallt drömmer jag mig dit när jag saknar något eller när det känns tungt. Då kommer mina minnen från Fotskäl tillbaka.
Min gula lilla stuga, ladugården som jag tyckte var så stor, känslan av totalt övermod när man i träskor! klättrade upp för stegen av trä ändå upp till toppen av silon, glädjen när man fick se en nyfödd kalv och känslan av att stå och lassa in hö. Känslan att somna på kvällen av total trötthet och då få somna in till kakelugnens sken och värme. Alla de där minnena kommer tillbaka och inte så sällan kommer också tårarna. För jag saknar mitt Fotskäl. Jag saknar det så enormt mycket.
Den känslan av frihet jag kände där hade jag ingen annanstans. Min skola var pest och jag hatade varje sekund av det. Det enda som höll mig uppe var vetskapen om att på fredag när mamma slutar jobbet åker vi till stugan. Där fanns inga dumma lärare, inga som mobbade mig och inga som inte förstod mig. Där fanns familjen Frilén och där fanns “mina” djur. Mina kossor och katter som tyckte om mig, och Gud vad jag älskade dom.

Kommer ihåg nummer 298, hon hette så. I kornas värld får man ett nummer och så ett namn man får efter sin mamma. Ja man fick namnet efter pappa också men det var ändå mammas namn som stod på skylten. Min ko hette 298 Stjärna. Hon var den enda och den sista kon som hette Stjärna på den gården så länge jag besökte Fotskäl. De flesta korna hette Torborg istället. Man hade låglandsdjur på gården men 298 hade lite brunt i sig. Hon var en gammal kossa, mycket gammal men hon mjölkade bra och var en snäll ko.
10 åriga jag älskade henne. Jag borstade henne, klappade henne och ibland gick jag ut i hagen och satte mig bredvid henne. Hon var den enda kossan man kunde sätta sig bredvid utan att kon reste på sig och gick iväg. Jag brukade bara sitta där hos henne länge, jag sade egentligen ingenting utan vi bara satt där 298 Stjärna och jag. En vinter gick och när jag kom ner till våren fanns hon inte kvar. Hennes liv var över och hennes arbete som mjölkko var slut. Jag kommer ihåg hur jag en gång tyst gick ner och tittade på de andra korna när de betade i hagen som låg bredvid stugan jag bodde i. Jag bestämde mig för att aldrig mer tycka om en ko så mycket, för ingen kunde någonsin bli lika fin som 298 Stjärna

Jag vill så gärna tillbaka till Fotskäl ibland. Se hur det ser ut men jag vågar inte. Jag är rädd för att bryta ihop, och kanske ska dessa minnen bara vara minnen. Eller kanske skulle det göra mig gott.
Jag saknar känslan jag hade när jag var 10 och gick där i hagen. Känslan av att ingenting var jobbigt. För när man blev vuxen kom Mia, Cancern och allt annat. Där får så många år sedan fanns bara jag:
En 10 årig kille som med van hand lotsade kossor in i ladugården.

Jag saknar den lille killen ibland.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *