Walentine.com: Att vara eller inte vara, det Var frågan. Nu vet jag

Vet fortfarande inte om jag kommer lägga av eller inte, men som ni säkert redan sett har jag emellanåt lagt in nåt litet inlägg. Idag blir det ett personligt sådant. Kände denna sena lördag som egentligen blivit söndag för länge sedan att jag behövde skriva lite, eller mycket…

Kan ju börja med att berätta att jag fått erbjudande om en “filmroll”. Det var en snubbe som hörde av sig och ville ha med mig i nåt homodrama. Anledningen var att han visst hört mig tala inför publik och tyckte jag hade den utstrålning som krävdes etc. Jag har i alla fall tackat nej. Orkar inte sånt just nu, är för trött. Jag skulle spela mig själv kan man säga men hade ingen lust men de var ju självklart kul att få ha fått frågan. Hade det varit en annan tid i ens liv så kanske man sagt ja, men inte nu.

Jag är trött. Jag är trött konstant dygnet runt. Har aldrig känt en sådan trötthet innan, och det är väldigt påfrestande. Jag arbetar bara i snitt 2 dagar i veckan just nu och det räcker, mer skulle inte kroppen orka med. Hjärtat gör sig påmint emellanåt. Ibland bara som lite muskelvärk och så emellanåt med ett slag som gör att man nästan faller bakåt. Då blir man rädd och man vet inte riktigt vad man ska göra, man känner sig bara väldigt liten och rädd.
Efter en sån attack härom veckan skrev jag min sista vilja. Tänkte att det var hög tid för det.
Ingen begravning, inga annonser och ingenting. Så är min sista vilja. Jag vill inte ha nån samling där folk ska tala om mig med varma ord och sprida en massa dynga. Det kan dom göra när jag lever, när jag är död är det ändå försent att säga det.
Fast oftast känns ändå hjärtat OK och då försöker jag låta bli att tänka på det, fast djupt där bakom finns det kvar i alla fall. Jag har tänkt mycket på döden den sista. Väldigt mycket faktiskt.
Lustigt, jag som bråkat med sjukdomar i så mång år har nog aldrig tänkt på att man faktiskt kommer dö. När hjärtat började protestera insåg man att man var dödlig, men jag vill inte dö. Inte nu, inte än. Jag är bara 34, inte 94

Jag var ute i går, på Gretas. Det var inte så speciellt mycket som förändrats sen jag var där senast. Fjollorna hade blivit lite mer feminina och lebbarna hade mer svart på sig men annars var det som vanligt. När man gick in spelades Carolas “främling” och när man gick därifrån spelades Carolas “Evighet”
Jag var där med Robban, Tompa, Jocke, Markus och Theresia. Sedan dök Cissi upp också, vilket var en erfarenhet rikare att få bevittna. Haha så söt hon e när hon e full.
Fast jag ville hela tiden därifrån. Mådde inte bra. Bröstet högg och svetten formligen forsade av mig även om det inte var varmt. Samtidigt känner jag mig inte som en social människa längre. Vill bara bort! Bort från staden. Bort från människorna. Jag vill bo på en egen ö med Henke, mina katter, mina fiskar och min dator. Jag vill se havet, det hav som ständigt ropar på mig. Det hav som alltid får mig så lugn, så trygg och så sorgsen.

Mina fiskar mår föressten bra! Jävlar vad yngel jag har nu. Totalt har jag räknat ihop till ca 50 stycken yngel som dykt upp. Jag har satt undan ett tjugotal i ett eget akvarium nu. Resten får bo med de andra. De flesta kommer bli mat men så är naturen. Om någon tycker jag är elak så betänk att det finns en anledning till att romläggande fiskar lägger ett 100 tal ägg eller att yngelfödande fiskar föder stora kullar varje månad. De som överlever är de starka. De svaga som inte har en chans går tillbaka till naturen som föda. Tänk, om jag varit en Platy skulle jag varit död nu…

Jag har funderat väldigt mycket på mitt liv den senaste tiden, och jag kommer hela tiden på mig själv med att jag inte är nöjd med något. Jag känner mig som en total misslyckad människa som från första dag till den sista aldrig lyckades med något. Det finns enormt mycket jag skulle vilja ändra på, men som det är försent att ändra på. Det som jag mest hela tiden kommer tillbaka till är att jag ångrar det jag INTE gjort. Jag borde få pris i att inte ta för mig.
Trots det hör jag hela tiden hur snäll jag är, hur god jag är och hur mycket man kan lita på mig.Gud vad jag förbannar den godheten i så fall. För när jag står på Gretas och tittar på folk, eller på mitt jobb, eller på en buss ser jag att det är dom som tänker på sig själv som kommer någonstans. Själv försöker jag bjuda på mig men förlorar ständigt och blir inte så sällan anklagad för både dittan och dattan. Alex är ju ett ganska bra exempel på det och vad vann jag på att vara snäll där? Eller vad vann jag på att inte ge igen på det satans aset? Jo, att jag sitter och hatar och han lever och mår bra. Kan någon vara snäll och förklara meningen med godhet i det fallet? Jesus stod ut med sån skit. Han tog mycket smörj, men jag är inte Jesus. Enda likheten mellan mig och honom är vår förkärlek till fiskar (ni som inte kan Bibeln fattar antagligen inte det skämtet, och ni som kan Bibeln tycker nog skämtet var ganska kasst)

Hösten 2004 lärde jag känna en kille över nätet. Han var släkt med en kompis till mig. Ganska snabbt bestämdes det att vi skulle ses och det gjorde vi. Jag kommer aldrig glömma det mötet. Det var på en kinakrog vi satt och jag minns det som igår.
Aldrig någonsin har jag blivit så totalt hänförd av en människa som jag blev av honom. Han var yngre än mig och bisexuell. Det senare skulle sen hoppa fram och tillbaka mer än en jojo åker upp och ner när världsmästaren i Jojo tävlar.
Vi bestämde att vi skulle gå på musikal ihop och det gjorde vi också. Den kvällen var på många sätt förtrollande. Musikalen var underbar och efter den gick vi till Gretas. När vi sedan åkt hit hem lagade vi middag och satt och pratade till jättesena timmen. Efter det gick vi och lade oss…
Om jag nu varit en normal kille hade jag försökt någonting den natten. Om jag lyckats eller inte spelar ingen roll i sammanhanget, försökt kunde jag. De flesta hade gjort det. Ja, alla hade gjort det. Vänd på det på ett heterosexuellt sätt för er som har svårt att tänka “gayigt”. En kille ligger bredvid en tjej han tycker är världens sötaste tjej. Vad hade killen gjort?
Här ligger jag i en 120 säng med en underbart vacker kille. En kille vars utseende fick mig att rodna för att han var så fin. Dessutom hade han charm som få och vi hade ungefär hur många gemensamma intressen som helst. Han var dessutom lite halvt osäker på vem och hur han var och, som sagt, en normal kille hade i det läget försökt lite.
Men inte Walle. Nej då Walle erbjuder sig låta killen ligga lite på hans arm och sen sover vi. Dagen efter går vi tillbaka till Gretas och sitter och pratar i timmar. Han sade efteråt att dom timmarna var underbara. Att han aldrig någonsin kommit någon så nära som vi kom varandra då så snabbt.
Men Walle försöker inget, nej då. Walle är ju snäll och vill visa respekt.
Efter den dagen på Gretas ringde vi varje dag och träffades väldigt ofta. Vi pratade om allt och inget, om läggningar och om kärlek, om sex och om hat. Varje kväll, oavsett om klockan var 22 eller 03 ringde vi och varje samtal avslutades med “natt natt, kram kram,puss puss”. Jag var hans lilla tuss hette det, och han var min. Ändå försökte jag inget mer, för jag är ju Walle och Walle är ju så jävla snäll.
Så blev det Maj 2005 och han var här en lördag. Av gammal vana gick jag in på denna sajt och såg om några nya kommentarer kommit in. Det hade det. En kommentar som förklarade rent ut sagt hur jävla barnslig jag var och hur dum jag var. Det hela avslutades med “Låt våran *namn* vara”
Då tröttnade jag. Inte en släkting till som kommer med en massa sinnessjuka anklagelser. Jag blev inte arg på honom men på andra. Så jag avslutade “tusseriet”, och först var inte han alls med på det men jag förklarade att jag självklart ville vara vän i alla fall, men det där “halvförhållandet” orkade jag inte med. Särskilt inte när det ingick skit som jag inte förtjänade. Sedan dess har vi inte setts. Faktum är att han blivit sveriges mest upptagna person. Ingen människa på denna jord har så mycket att göra som han har numer och så har det varit. Visst, han har mycket att göra. Han har mer att göra än de flesta andra, men det hade han även före maj 2005. Intresset att ses är helt enkelt borta.
Vi har fortfarande kontakt. En kontakt som i 60 % av fallen inleds med att han ber om ursäkt för att han inte ringt, svarat eller var de må va, och nu sitter jag här och funderar och har så gjort ett tag…
Varför försökte jag inte? Var det mina problem om han va osäker eller inte? Ingen tvingade honom att komma hit, och absolut inte igen? Sen är ju den stora frågan om jag var kåt i honom. Nej, det var jag faktiskt inte. Jag tyckte om honom för mycket för det, men å andra sidan är det ju så med mig att jag ganska sällan blir enbart kåt i människor. Som den ende svensk kvar tillförlitar jag mig på fler saker än hur många jag får i säng. Det finns en högerhand om man blir kåt och hade fler människor tänkt så hade vår värld varit ett bättre ställe att leva på men varför ska jag föregå med gott exempel? Varför kan inte jag vara som alla andra?
Man ska inte bryta mot den man är säger folk, men när man insett att man inte trivs med att vara den man är, ska man inte då ändra sig? För inte fan har jag tjänat på att föregå med gott exempel?

Så på vilket sätt tjänade jag på att vara snäll? Genom att några nötter försöker, utan att ens ha brytt sig ta reda på hur saker ligger till, förstöra och skydda? Att när det inte var roligt längre så spelade det ingen roll? Att Walle är ju som han är, då kan man göra så. För det är så jag känner mig idag. Som ett utskitet äpple som man inte kan ha någon nytta av. Jag känner mig utnyttjad, spottad och framförallt kränkt. Sedan är frågan om det är andra eller jag själv som kränkt mig.
Denna kille är ju inte den ende direkt, och det handlar ju inte bara om killar, kärlek och sex. Jag tycker det handlar om det i de flesta fall i mitt liv, och jag tror det är därför jag skriver detta idag och känner som jag gör. För jag vill verkligen inte vara snäll mer. Jag har inte fått ut någonting ut av det. Det enda jag fått är sömnlösa nätter, oro och ångest och en förbannad ensamhet. En ensamhet som gjort att jag skalat av mig själv nu. Jag kramas inte, tycker inte om kroppskontakt alls längre. Vet inte varför men jag får någon form av panik när någon rör mig. Oavsett om det är en ytlig bekantskap eller en nära vän känner jag bara “Vad vill denna människa med mig?” Jag känner mig psykiskt våldtagen, så kan man nog sammanfatta mig just nu.

Och det tragiska är att man också kan sammanfatta mitt liv så, psykiskt våltagen. Utnyttjad och kontrollerad av människor som kräver saker av en utan att de ens förstår det själva. Jag bjuder så mycket av mig själv så jag kör helt slut på batterierna och nu är jag slut. Totalt slut.

Låter jag deppig? Jo, jag är nog ganska deppig faktiskt. Depp och besviken för att jag aldrig fick en chans och just nu vet jag bara att varje gång jag lägger mig undrar jag om jag ska vakna i morgon. Samtidigt vet jag inte ens om jag är rädd. För när jag ser tillbaka på mitt liv kanske det inte är så mycket att förlora i alla fall.

Avslutar med en dikt av den fantastiska Karin Boye:

Du är en av mina drömmar –
väl om ingen väcker mig! –
ett av mina vackra ljus,
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål,
is och glas och vässat stål! –
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det är tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga.
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma…
Jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma.

Från Diktsamlingen Härdarna utgiven 1927

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *