Walentine.com: Sorg

Dagen började och var faktiskt riktigt bra.

Jag har haft problem med nitrit i akvariet hemma vilket har medfört att enorma mängder vatten har burits av min, sen tidigare, utslitna rygg. När jag menar mängder menar jag i snitt 120 liter per dag, två gånger.
Idag fick jag äntligen tag i rätt slang så nu kan jag både tömma och fylla på utan att behöva bära så mycket som en droppe. Ja, det är till och med så bra så jag kan koppla in slamsugaren till slangen och allt åker direkt ut i toalettstolen.

Dessutom har äntligen Nitritet börjat gått ner, efter en kamp som jag nästan var på väg att ge upp. 2 dagar till så vinner jag! (hoppas jag)

Tyvärr får inte alla dagar vara bra hela tiden uppenbart för klockan 22 inträffade nåt som jag fortfarande nästan går i chock för.
Utifrån köket börjar Pride (kaninen) leva runt som sjutton i buren. När jag springer dit ser jag kanin fara fram och tillbaka i buren och kasta sig mot gallret. Jag blev helt stillastående för jag har aldrig sett något liknande innan. Efter en kort stund faller han ihop på sidan och jag tror först han är död. Efter några sekunder till vaknar han upp och försöker resa sig men det går inte. Han kan inte ställa sig upp och huvudet “snurrar runt” hela tiden. Ögonen går åt alla håll och jag inser då att min lille Pride snart inte kommer finnas mer.

Jag må vara en hysterisk fjolla enligt vissa men jag grips mycket sällan av panik. När det är som mest ståhej brukar jag vara den som är lugnast. I kväll fick jag panik för jag visste inte vad jag skulle göra. Medan Henke satt bredvid kaninen slängde jag mig på telefonen och ringde Katarina. Ganska snart konstaterade vi att Pride antagligen fått en hjärnblödning och att det nog bara var en sak att göra.
Jag ringer Blå Stjärna och hon jag talar med säger samma sak. Att göra någon större behandling av Pride var meningslöst med tanke på hans ålder. Efter det samtalet ringer jag som en galning till alla jag känner för att hitta nån som kan köra mig. Snabbt måste det gå också, Pride led och sånt klarar jag inte.

Låt mig här berätta lite om Pride.
Han föddes den 14 augusti 1998 och var en Hermelin kanin, en av de minsta sorters kaninerna. Han var så söt och så liten när vi fick honom och första året var han familjens juvel nummer ett. Fast när Pride var ett år gammal hände något, som en djurbutik har förklarat som stark könsdrift. Han blir under en period helt hatisk mot mig och bara Henke får röra honom. Han flög till och med på min fot en gång och bet och vägrade släppa. Sen blev Pride allt konstigare men verkade samtidigt må bra i sin “konstighet”.
Som så många gånger annars så var det Katarina som räddade läget. Hon som kan det där med kaniner kom hit och trimmade Pride. Hans klor var åt helvete för långa på honom och ingen annan hade tidigare kunnat klippa dom. Katarina kunde det )
Ju äldre han blivit nu desto lugnare har han också blitt. Han bet inte mer och han var ute mycket och skuttade omkring. Det finns förövrigt inget sötare än skuttande kaniner.
Senast var Pride ute en stund i går förmiddag innan jag skulle till jobbet. Han visade inga tecken på sjukdom då, och han satt i min famn och bara njöt när jag klappade honom.
Så ändå känns det bra nu, för jag vet att han fick en bra sista tid trots allt. Han blev bortskämd med morot, gurka och sallad och jag tror han trivdes.

Det är jobbigt att avliva djur. Hur snälla dom än är på djursjukhuset känner jag alltid dåligt samvete. För det sista man gör mot sitt djur är att ta med honom eller henne och skrämma upp dom. Min lille Pride satt och skakade i buren, och det berodde nog mer på skräck än på sjukdom.
Systern på Blå Stjärna frågade om vi ville vara med men vare sig jag eller Henke klarade det. Jag orkade inte se det.
Man är lustig, man arbetar inom äldrevården och ser döda och döende människor utan att “bry sig” (om ni förstår vad jag menar nu med bryr sig) men en liten kanin klarar man inte av att se döende.
Så Henke bar över Pride till buren och sen gick vi.

Så kommer man då hem. Allt gick på 90 min och hjärnan undrar vad som hänt. Då ser man buren stå där, tom.
Henke gick och lade sig för han ska upp tidigt i morgon och jag satte på kaffe. Då kommer tårarna. Jag grät och jag grät nog lika mycket för att jag blev så rädd när Pride blev sjuk som att jag grät för att han var död. Att det inte var långt kvar visste jag. 8 år är en hög ålder för en kanin, och särskilt den sorten Pride tillhörde men just detta skakningar och den maktlöshet man känner gör en totalt förtvivlad.

Så nu sitter man och skriver lite här och försöker varva ner. Jag lade mig lite innan och både Zuzzi och Zazza hoppade upp och lade sig bredvid. Det sker en gång per år att dom tillåter att bägge får bli klappade samtidigt av samma person, normalt går alltid en av dom. Jag vill tro att dom förstod att Husse var ledsen. Så vi låg där, vi tre. Jag på sidan och Zuzzi intryckt mot min arm och Zazza nedanför. Det kändes bra

Pratade lite med Eva-Britt sen vilket också gjorde susen. Behövde koppla bort det lite bara, så vi talade om ditten och datten. Nu är det natten och jag ska försöka sova lite. I morgon ska jag utsätta mina fiskar för vattenbyten igen och så ska jag då tömma Prides bur och tvätta ur den.
Kanske får den en ny invånare någon gång men inte nu, för jag sörjer min lille kanin.

Det jobbigaste är just att sista gången man såg honom var när han livrädd och skakande satt där i buren på djursjukhuset och så kommer samtidigt det där förbannade dåliga samvetet. “Kunde man göra nåt”, “Gjorde jag rätt”, “Han blev ju piggare igen” etc
Man grämer sig men vet att man gjorde det rätta. Djur har rättigheten att inte behöva lida. Pride piggnade mycket riktigt till, men antagligen hade han fått ett nytt anfall igen och tänk om man då inte var hemma.

Jag har inga barn, och lär aldrig få några. Därför tror jag ibland att jag förmänskligat mina djur, de är mina barn istället. Kanske tycker en del att det är rent av barnsligt och patetiskt att en vuxen man på 34 år sitter med tårar i ögonen när han skriver detta men saken är nog den…

Jag förlorade en av mina bebisar idag.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *