Walentine.com: Kanske stundande hjärtinfarkt

Egentligen skulle jag tagit paus men jag känner att jag måste skriva detta. Varför jag egentligen måste skriva det vet jag inte. Kanske beror det på ett enormt ego eller så är man bara dum.
Så här ligger det till i alla fall…

De senaste månaderna har jag emellanåt känt hur det huggt till i hjärtat mitt, ibland svagt och ibland starkt. Jag har också känt att jag fått svårt att andas och blivit kallsvettig. Människa som man är har man ignorerat detta och fortsatt precis som vanligt men så hände något igår.
Jag hade suttit på en buss som av sann svensk “vi ser till att de jävlarna som åker kollektivt ska lida” anda var full och hade en värme på ungefär 35 grader. Jag har alltid haft ont av värme och att då åka buss gör inte den saken direkt bättre.
När jag klev av bussen här hemma i Backa och gick under tunneln känner jag hur jag börjar må illa. Först skyller jag det bara på värmen men så plötsligt känner jag ett illamående jag aldrig känt innan. Jag mår så illa så jag får ont i bröstet, ja de gör så jävla ont så det gör ont ända uppe vid tänderna. Kroppen skriker efter något att dricka och efter ungefär 10 min lugnar det ner sig. Efter det är jag väldigt matt i bröstet och svetten fullständigt forsar av mig.
Idag på dagen mådde jag bra och kände inte nåt som i går, fram tills i kväll. Då kom samma känsla tillbaka och denna gång med en tryck på bröstet.
Efter lite konsulation ringer jag sjukvårdsupplysningen och deras snabba och raka råd vad: “Åk in NU!”

Först tänker jag skita i det men efter inrådan av Eva-Britt bestämmer jag mig för att åka dit och henke följer med. Nu inleds 4 timmar av total “Va fan håller dom på med på Sahlgrenska”
Jag kommer in och får direkt prata med en läkarsekreterare i luckan som förklarar att det kommer ta max 15 min innan en sköterska hämtar mig. När dessa 15 min gått har ingen sköterska synts till. Däremot kommer en granne till Henkes familj in. Hennes stackars dotter har med några kompisar krockat med en älg och en av hennes vänner såg mycket illa däran. Hon var i svår chock och det såg ut som att hon skadat sig rejält. När sånt inträffar bryr man sig inte så mycket om sina egna problem.
Till slut, efter 40 min, kommer i alla fall en sköterska och hämtar mig. Hon och en undersköterska ska ta EKG på mig, vilket dom gör när sköterskan klurat ut hur EKG maskinen fungerar. Den var helt ny och Sahlgrenska verkar ha glömt att köpa in manualer till den.
Sköterskan konstaterar att jag har bra EKG och inget syns där som är oroande. Det besekedet tackar man för! Hon tar också en del prover och så sjävklart då enzymtestet som visar om jag haft en infarkt. Hon förklarar sen att om det visar något kommer det gå undan, men om det inte är någon fara kan jag få vänta i timmar.
Väl ute i väntrummet bestämmer jag mig för att jag och Henke lika väl kan ha picknick. Vi köper smörgås och dricka och har det riktigt mysigt bredvid en tant som suttit där i 5 timmar!
Då kommer en annan SSK och ropar mitt namn och jag säger till Henke “Då va det fan nåt i alla fall”
Lite nervöst går man fram och får då veta samtidigt som sköterskan skrattar rått,” Nej då, du har ju inte sett någon läkare än, det kommer ta tid”.

I detta läge ska man ju komma ihåg att jag egentligen också är glad för ju längre tid jag får vänta desto friskare är jag ju! Jag läggs i alla fall in i ett rum och nya EKG plattor sätts på. Dessa kopplas sedan till en maskin som hela tiden mäter hjärtat och som också varje kvart tar mitt blodtryck. Tre gånger börjar maskinen pipa och talar om att jag är död. Då står allt på noll och man börjar bli något smått irriterad.
När en timme gått i detta extremt tråkiga rum frågar jag en sköterska om jag inte lika gärna kan åka hem och träffa min läkare på min vårdcentral istället, om nu proverna visade att allt var ok. Hon säger då att EKG provet var bra men att enzymprovet inte var färdigt än. Hon talar också om att jag inte ska behöva vänta länge för jag står andre i kö. Max 30 min, sen kommer doktorn.
När 60 min gått frågar jag en annan SSK vad som händer, när jag då påtalar att jag för 60 min skulle få träffa en läkare om 30 min får jag veta att det ska jag inte alls. Nej då, det kommer ta timmar innan en läkare dyker upp. Jag får dessutom också nu veta att mitt EKG prov inte var bra.
Nu börjar Walle bli irriterad…

När ytterligare 60 min gått ber jag Henke gå och hämta en SSK. När hon kommer ber jag henne ta bort alla nålar och annat elände och jag förklarar att om EKG proven visat att det är OK kan jag lika gärna träffa en läkare på vårdcentralen istället. Sköterskan säger, “ok”, och kopplar ur mig. Hon säger också något som jag tolkar som “Nej du har ingen hjärtinfarkt nu…”

Nu är klockan 5 på morgonen och jag sitter här vid min lilla dator igen. Jag ska kanske säga att jag mår bra just nu, jag har ingen värk och inget tryck på bröstet. Min puls ligger på runt 70 och blodtrycket, som jag tog nyss, visar 135/80 (lite högt men jag är överviktig)
Antagligen tycker ganska många av er nu att jag betett mig som en ren dåre, men tro mig. Det finns faktiskt en tanke bakom mitt handlande. För vad skulle en doktor kunna göra? Jo, doktorn skulle råda mig till följande 3 saker…

1. Gå ner i vikt och gör det NU!
2. Sluta röka din jävla idiot
3. Lev sundare innan du kommer kosta skattebetalarna ännu mer pengar din dåre

Kära vänner, jag har inga fler ursäkter nu. Jag måste förändra min levnad, och jag måste göra det nu. I alla fall om jag vill fylla 40.
Jag kan inte sluta dricka coca cola men fortsätta skita i frukosten. Jag måste äta frukost OCH skita i coca cola. När det gäller colan så måste jag i alla fall göra det tills jag kan kontrollera mig, vilket jag inte kan nu.
Jag måste röra på mig mer, och jag måste sluta dricka så extremt mycket kaffe som jag dricker nu. Faktum är att när jag tänker efter hur mitt liv sett ut de senaste åren är det fanimej konstigt att jag inte redan fått infarkter och attacker.
Så nu ringde alarmklockan, och den ringer så den skriker i öronen. Ursäkterna är slut nu, idiotin med tröstätande och dåliga ursäkter är också borta.
Jag kommer kontakta en läkare, självklart, men det viktigaste av allt är helt enkelt nya levnadsformer. Annars kommer jag inte behöva vänta på en doktor nästa gång, då lär det gå undan och jag är något för ung för sån här skit.
Det KAN vara något helt annat men i vilket fall som helst ringer som sagt varningsklockan och det är dags att något sker nu.

Det är väldigt lätt att börja brinna totalt när något sånt här sker och sen efter ett ganska kort tag “tröttna” på det hela och ramla tillbaka i gamla banor. Att jag är sån vet jag och därför måste jag ge all min energi till detta. Så kanske har det varit tur att jag brutit med så många människor som suger ur min energi.
Ser man tillbaka på mina sista 4 år och den enorma stress jag levt i så kanske jag ändå haft tur.

Jag ville i alla fall berätta detta för er, eller så skrev jag det bara för mig. Tack alla som skrivit till mig sen mitt senaste inlägg! Det värmer och jag kan minsann skryta med att jag har minst 3 stycken som är “distansförälskade” i mig D Tro mig, det är bara för att ni inte känner mig som ni e det ;)

När det gäller walentine.com och dess framtid så vet jag fortfarande inte, just nu tänker jag på annat.
Nu ska jag sova. I morgon ska jag vakna och äta frukost. Jag ska gå en promenad i morgonkväll också. Götatunneln invigs i morgon och fredag och lördag får dom som vill promenera genom tunneln. Det ska jag göra )

Så ha en bra midsommar igen då alla!

Puss

/Walentine som numer kan skryta med att han vet hur värdefullt ens hjärta kan vara.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *