Walentine.com: Låt mig berätta om en “vän”

En del tycker att jag varit väldigt orättvis i mina senaste dagböcker. De tycker att jag är för kritisk och “elak” mot människor i min närhet. Jag tänkte därför för sakens skull berätta om en “vän” för er. Hade denna historia varit väldigt unik så hade kanske det inte spelat någon roll men nu är den inte det.

Låt mig berätta om en vän för er. Jag har känt honom i ganska många år nu. Idag har vi ingen kontakt längre, och jag ska försöka förklara varför.
Min vän slåss mot dåligt självförtroende, detta försöker han dölja i en attityd som fått både en och två att tappa all behärskning. Trots detta kunde han emellanåt vara en bra vän, även om han älskade att göra narr av folk och fä. Om någon gjorde något mot någon och alla tyckte det var fel, tyckte alltid han tvärtom och alla blev förbannade på honom men ingen sade något. För ingen säger något alls till honom om va de tycker, de låter honom hållas och klagar i tysthet sedan istället.

För ganska länge sedan träffade min vän en tjej som han föll för direkt. Han började genast tala mycket om henne, och då menar jag mycket. Det krävdes inte direkt mycket kunskap om människan för att inse att han helt enkelt var kär. Detta nekade han till i början, men jag trodde honom inte. Ingen annan trodde på honom heller men han stod fast vid att han visst inte var kär, dom var bara kompisar. Dagen kom i alla fall då han erkände att han var kär, och han var verkligen skitkär. Detta erkände han för mig enbart. Han berättade också då att han drack mycket, och han tyckte själv att han drack alldeles för mycket. Han var själv väldigt orolig för detta och undrade hur det skulle gå.
Tiden gick och han och jag talade mycket om henne. Jag träffade henne också och det syntes på långa väger hur det lös omkring honom när hon var i närheten. Inför andra nekade han, och när han sedan kom hem så ringde han och vi pratade och pratade och pratade, både om henne och om sina alkoholproblem.
Han sade en gång en kväll i telefon att han inte kunde somna om han inte fått i alla fall en öl i sig, det var ungefär då jag blev orolig för honom och tyckte att det började gå lite för långt och med tanke på att jag var den ende som visste något så försökte jag stötta och trösta så gott det gick.
Till slut sade han att han kände det som att tjejen han var kär i kände samma för honom, tills dess hade han inte sagt något till henne. Jag försökte då tala förstånd med honom, både med alkohol och med tjejen. Till henne var det ju bara att vara ärlig, att säga det som han kände. Hade hon samma känslor skulle det ju visa sig, och kände hon inget på det sättet var ju han i alla fall ärlig. Kunde hon inte ta det var det ändå ingen bra vän menade jag.
Först vägrade han och hela cirkusen fortsatte. Han söp minst 2 dagar i veckan och varje dag talade han om henne och om alkoholen. Till slut sade jag till honom att något måste hända och de nu. Jag ville inte se på när han drack ner sig för en tjejs skull etc.
Diskussionen varade så här ett tag och så en dag ringde han från sin nalle.
Han inledde samtalet med att förklara att mitt råd att vara ärlig var totalt värdelös, för nu hade han sagt det och det blev fiasko av allt sammans. Exakt vad som skett vet jag inte för den historia han sade då i telefon är inte den han idag säger, flera månader senare. Slutkontentan av allt sammans blev i alla fall att de verkade förlora kontakten och att det hela var mitt fel?
Det han då sade var att han och hon suttit på ett fik och han förklarat saken för vad han kände och sedan gått. Kanske var det inte rikigt så jag menat att han skulle göra, men strunt samma: Slutet på sagen slutade olyckligt tack vare mig.

När det sedan gäller alkoholen så var det också en annan vän till min vän som hade börjat reagera på att han drack mycket och var uppriktigt orolig. Han försökte påtala detta för min vän men blev mer eller mindre hånad och fick istället höra att han var bög.
Så höll det på ett bra tag.

2 veckor efter det olycksaliga mötet på fiket satt jag, min vän och denna andra kille i samma chat. Min vän skulle ut och vi andra frågade hur han mådde. Jodå det var inga som helst problem nu! Han hade självklart kommit över tjejen (självförnekelse – underbart för den svage) och livet lekte. Då kom vi in på alkoholen…

Det som då skedde gör att jag än idag skulle kunna ge min vän en stor fet smäll. För nu blir jag och den andra killen, som faktiskt försökte visa lite vänskap, hånade utan dess like. Vi är töntiga för inte fan hade han några alkoholproblem inte. Nej då, det var ju bara då. Att vi inte fattade det berodde mer på att vi var “gay”. Kanske ska vi för säkerhets skull tillägga att den andra killen inte är gay det minsta, men att kalla någon för Bög är lätt att ta till när man saknar andra argument.
Det blir kommentarer som, “åååå va duktiga ni är” etc etc och jag blev så förbannad. Ja jag blev något så in i helvete förbannad. Ungefär då bestämde jag mig för att inte ha mer kontakt med denna vän, och så har det nästan blivit också. Sedan denna händelse har jag sett honom 2 gånger och efter mitt utbrott har jag också fått veta mer skit som gör att han inte direkt står högre i kurs än innan.
Lägger vi dessutom till att han fortfarande hävdar att det var mitt fel att han “förlorade” henne så gör det mig ju inte direkt gladare.

Detta är ett exempel på min vänskap. En sådan form av vänskap jag gör allt för att komma ifrån. När det gäller killen i texten ovan är det nästan tragiskt för halva hans umgänge är dödströtta på honom men ingen vågar säga nåt. Man suckar och gömmer sig istället.
Hade jag bara haft ett sådant här exempel så kanske det inte gjort så mycket, men så är inte fallet. Jag har haft flera sådana och har fortfarande. Jag säger inte att allt strul är deras fel, men jag säger däremot att jag inte mår bra av det och då är det bättre att göra upp med det hela.
Jag kanske inte är någon direkt väluppfostrad människa men en sak lärde min mamma mig och det var att stå för det man gör och också erkänna sina fel och misstag. För misstag gör alla, annars är man omänsklig, men att istället för att be om ursäkt så hånar man folk istället. Sånt accepterar jag inte. Så kortfattat accepterar jag inte att människor jag lägger ner tid på hånar mig för att jag bryr mig.
Jag skulle inte blivit orolig för killen i fråga om han inte själv ständigt påtalat hur mycket han drack och hur orolig han själv var för det. Att sedan då skratta åt mig är att förnedra mig, och varför ska jag tåla sånt?
Slutligen då: Sedan är det ju synd att min vän inte inser att saken att det gick som det gick berodde på att hon inte var intresserad, hon var uppenbart inte intresserad av någon vänskap heller men det vill han inte inse. Hade hon varit det hade hon inte gjort som hon gjorde men det verkar han inte vilja inse. För han förlorar aldrig, och gör han det måste det vara någon annans fel. Tjejen var han ju kär i så då måste ju någon annan bli monstret i berättelsen. Tragiskt men sant.

Fuck the people

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *