Walentine.com: E.G.O

Ännu en lördag avklarad, en lugn sådan utan några större händelser. Jag och Henke har bara tagit det lugnt och fridfullt. Såg V för Vendetta idag, en helt klart godkänd film med underbara skådespelare. Klart sevärd.
Det är väl annars det mest avancerade jag varit med om idag. Det var först lite snack om att få besök men i tävlingen Walle mot Alkohol vinner alltid spriten.

Jag har så sakteliga börjat inse att den här perioden jag hållt mig borta från alla börjar nå sitt slut, jag börjar så sakta känna att jag vill träffa människor igen. Riktiga människor denna gång, inte människor som lever som ett avsnitt av Big Brother på Crack.
För det är ju inte människan i allmänhet jag är less på utan det är vissa människors sätt att leva jag inte klarar av. Jag vill inte umgås med drogliberaler, människor som ligger med sina vänners flickvänner, människor som sviker sina vänner, människor som inte tar ansvar för sina medmänniskor, människor som beter sig som svin och som straff för detta får dom, ingenting.
Jag har vänner som gång på gång blir svikna av just sina vänner, sättet de sedan reder ut detta är att inte låtsas om någonting alls. För så länge man inte talar om saken finns den inte. SYNS INTE, FINNS INTE som vildvittror brukar skrika.
Är det sånt liv jag vill leva?

Jag har mer än tunsen gånger skrivit om hur förnedrande det kändes inför alex att behöva stå till svars för att man hade cancer, men han var inte den enda. Mer än en gång har jag fått försvara mig varför jag inte orkar gå ut eller liknande. Sjuk får jag vara, men det ska fan inte synas.
Hjälpa folk det ska jag, gärna hela tiden. Men ifrågasätta får jag inte. Så när sagan som mer varit som den elaka drottningen i Snövit på 1 min övergår till puttenuttandet i Sound of music får jag inte undra, vara tveksam eller säga nåt “elakt” för då är jag dum. Då håller folk sig borta, och de kan alltid sedan skylla på “ja men jag har haft så mycket att göra i skolan/på jobbet så jag har inte hunnit”
Sånt ska man då inte säga nåt om utan bara säga, jaha. För ifrågasätta ska man inte. Walle är bäst i världen när han tröstar, men Gud nåde honom om han gör något annat.

Det hade varit enkelt om det var 15 åringar man skrev om, men det är det inte. Det handlar om vuxna människor som av någon anledning fastnat i fyllescenen i filmen Fucking Åmål, och det mest “roliga” av allt är att de inte mår bra i det liv de lever.
De har vänner som mår dåligt, väldigt dåligt till och med, men bryr dom sig? Nej då, klart dom inte gör. En människa som dricker för mycket alkohol drar man med ut på krogen. En människa som mår dåligt i själen tycker man är skitkul när han uppenbart måste hävda sig. Man kallar sig vänner men behandlar varandra sämre än ovänner.
Och i det livet har jag levt och avskytt.

Och det är inget jag måste göra, för jag har andra vänner, normala människor med mänskliga krav på livet. Som ser livet för vad det är och inte leker att det är någon jävla diktsamling skriven av någon påtänd poet som dricker t-gul på söndagsmorgonen.
Problemet med mig är att jag fastnar, jag är så jävla rädd för det nya så jag håller mig hellre kvar i livet som jag inte trivs i. Så har det varit i 15 år för mig, och den som förlorat på det mest är jag själv.
Därför kan människor anklaga mig för våldtäkt, därför kan människor ignorera mig, därför kan människor håna mig för att jag är löjlig för att jag är orolig efter att personen ringt nästan varje dag i 3 månader och pratat om sina “alkoholproblem”. Därför kan människor som jag lagt ner hela min själ i stå och säga “Du är så jävla dum i huvudet”, och därför kan människorna ALLTID sluta som offren oavsett vad saken handlar om.
Den här tiden av isolering har fått mig att inse att jag är värd fan så mycket bättre. Kvällarna med Henke som den idag, fikat med Markus i torsdags och med Erica i går hjälpte till. Dom är ju människor, inga djur som utnyttjar människor.

Den 13 (eller om det var den 14) blir sista gången jag kommer träffa ett fleral av dom jag umgåtts med de senaste åren. 2 somrar i rad har jag gång på gång blivit så jävla besviken på mina så kallade vänner så jag tänker inte låta 2006 bli likadan. Efter den dagen drar jag mig bort. Men!…

Jag kommer inte lämna Göteborg, jag är nämligen inte färdig med den här stan än. Kanske vore det bra att möta “de onda makterna” i Borås igen men va fan, dom kan jag möta när jag hälsar på mamma. Nej, jag ska bo i Göteborg för denna stan är på många sätt underbar att leva i. Människorna i den är lite märkliga, det ska jag erkänna. Det beror på komplex, för göteborgare har komplex. Därför säger dom MC om Mc Donalds och därför säger dom “Jag ska in och ta en burgare”. De tror de lever i en storstad men de gör de inte. Samtidigt är det en underbar stad med t.ex Liseberg, Avenyn, havet, Slottskogen och Haga och det är sånt jag ska lära mig njuta av.
För det som komma skall passar också denna stad in bättre för mina syften. Jag jobbar halvtid och resten av tiden kan jag göra det som jag vill göra. Så som livet passar mig just nu. Kan det bli bättre? Jag är friskare än på flera år, i alla fall när det gäller nya tumörer och med Guds hjälp (OK då, min egen) kommer jag gå ner i vikt också vilket kommer hjälpa både rygg och hälsenor.

Så min isolering var bra, den behövdes. När Katarina var här i mars 2004 pratade vi om detta jag skrivit ovan, men det behövdes 2 år och mer än så för att komma dit. Min egen rädsla över att inte vara omtyckt styrde och ställde och jag sänkte mig till nivåer som jag själv mådde dåligt av. Fast ibland behöver man 2 år på sig, och ibland 10 år. Det viktigate är när man känner att lyft benet och tagit ett steg till. Det är då man mår bra.

Nu ska jag sova. I morgon ska jag och Henke in till stan och äta middag på något ställe på Avenyn. Efter det ska vi på bio bara jag och han. Många som läser detta kommer tycka att deras funderingar blivit sanna. De kommer bestämma sig för att aldrig mer prata med Walle för han har blivit så knepig. Han har varit så sur och bitter det sista. Han liksom verkar inte bry sig om något alls mer. Nej, det stämmer nog. Jag bryr mig inte mer. Sorry

För jag har börjat ta för mig av livet, jag har kommit på att jag också ska dö en gång och inte fan vill jag dö med denna historia att berätta för eftervärlden. Jag vill ju ha något vikigt att berätta. Så medans ni växer upp och lär er ta ansvar för era handlingar, så ska jag försöka göra lite egna handlingar där villkoren är mina. Där jag får sota för det jag gör, och inte lida för vad andra gör, men också ett liv där jag vet att om det går bra kan jag tacka mig själv.
Som sagt, jag har börjat ta för mig.

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *