Walentine.com: Inte utan lite stolthet…

Tänk va! 200 000 besökare. Skulle jag säga att jag inte bryr mig skulle jag ljuga. Min lilla sajt har så många som tycker om den, det är fantastiskt. När jag nu tittar igenom statistiken så är det inte bara besöksantalet jag är stolt över, det är också det att jag ser att många stannar kvar länge på sidan också. Att ha 200 000 som kommer in, tittar i 10 sek och går igen gör liksom ingen glad men folk läser verkligen och det gör mig glad.

Tänk så nära det var att man lade ner det här för ett år sedan, lika när som det var då lika glad är jag idag att jag inte gjorde det. Fast egentligen är det kanske synd att man inte skriver om teknik och Internet och google istället, och samtidigt skriver på engelska. Då kanske man kunde bloggat på heltid. Jaja, homobloggarna ska ju ha sin plats på jorden också )

Det är väldigt mycket annars just nu känner jag och det är kul med enormt stressigt. Jag skriver en del, äntligen är den lusten tillbaka!, och jag håller på med 4 sajter samtidigt varav bara två är uppe än. Den ena sajten lär dröja länge, men hellre bra än bara finnas (det har jag lärt mig av Aftonbladet) och den andra är bara med en “kul” grej

Jag känner också föresten att jag kanske borde berätta hur det gick med arbetet mitt, jag kommer INTE sluta.
Efter samtal med chefen bestämde vi att jag en tid framöver kommer gå ner i tjänst. Jag känner först och främst att jag behöver vila min kropp lite, för den är ganska sliten och jag behöver också vila mitt inre. Samtidigt känner jag att om jag själv inte ger mig en riktigt ärlig chans att göra det jag drömt om sedan jag var liten, att skriva, så kommer jag aldrig förlåta mig. Så det får bli så ett tag framöver. Sen får vi se hur framtiden blir, men jag känner nu att detta var rätt beslut i alla fall och det verkar de flesta runt om mig också tycka.

Annars går även jobbet bättre nu, jag och mina gamla är i enad kamp för Börje och hans kompisar och det ser ut som att vi vinner ;) Det gick ett hemskt rykte om att Börje skulle “plockas bort” och sånt accepterar vi inte! Så vi har lovat att inte mata honom, vilket vi iofs inte gjort på ett tag, så får vi se om han ger upp kampen om att flytta in. Fast en sak är säker:
Man har aldrig sett något sött innan man sett två boende på en sida en balkongdörr sitta i sina rullstolar och titta på en gråtrut som sitter på andra sidan och knackar på fönstret med näbben.
Dessutom har vi bestämt att jag ska kolla upp om det går att fixa nåt billigt akvarium för våra boende. Det är något de själva bett om så jag ska se. Om någon läser detta och har ett akvarium med pump etc som ni känner att ni vill bli av med så hör av er! D
Jag tror iofs också att jobbet just nu känns lättare med tanke på att man räknar ner tills man kommer gå ner i tjänst. Det känns oerhört skönt ska ni veta. Jag är värdelös på att lyssna på min egen kropp och den skriker just nu “JAG MÅSTE FÅ VILA LITE”, så jag får nog faktiskt lyssna denna gång.
Fast det ska ju tilläggas att jobbet inte förändrats någon nämnvärt. Det är fortfarande kris och de flesta känner väl att det beror på samma sak. I morgon ska vi ha nåt möte med någon och jag tycker att det är skitbra. Hellre reda ut allt än att man sen går och låtsas som att det regnar. Det där funkar inte i längden.

Känner ibland att jag skulle vilja ha mer tid. Just nu kliar det att ifrågasätta var och varannans kyrkas helt desperetata försök att trycka ner DaVinci koden. För att inte tala om Intelligent designt, men jag får vänta med det. Nu är jag strax klar med historien om Arvid och sedan är det annat som väntar. Så man har att göra.

Jag har ju tidigare berättat om en liten solstråle som börjat jobba i samma hus som jag och som jag funnit ganska rejält, det är ju alltid skönt med någon att fjolla lite med ) Han frågade i alla fall häromdagen om jag verkligen inte inte saknade en kille, och när han ställt frågan svarade jag genast nej. Efter började jag fundera lite…
Saknar jag pojkvän? Med tanke på det svin jag var ihop med senast så kan det ju inte gå värre än då. Kanske är det dags att sluta vara rädd numer och istället se in i framtiden. Världen är ju som sagt inte Alex, och sannolikheten att jag skulle träffa en sådan kille och en sådan familj igen är lika med noll. Kanske borde man öppna upp hjärtat lite igen.
Jag vill tro att jag är en ganska snäll kille faktiskt, och jag har i alla fall fått för mig att man kan leva ihop med mig. Med tanke på att mitt “ex” faktiskt lever tillsammans med mig fortfarande så kan jag ju inte vara helt värdelös. (Det är bara killar från Stockholm som jag manipulerar, göteborgare är jag snällare emot ;) )
Kanske borde man försöka ta 2006, det som är kvar av det, och hitta tillbaka till kärleken igen. Även om jag inte tror, och är säker på att jag vill ha någon kärlek på det sättet just nu så kanske första steget i alla fall borde vara att låta sig se världen omkring sig lite.

Tja, varför inte faktiskt

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *