Walentine.com: Att säga sanningen

Att säga sanningen, ska man alltid göra det eller är nödlögner och ibland undanhållande av sanningen det bästa att föredra? Det är en fundering jag haft ganska länge.

Jag vet en väldans massa saker, jag vet faktiskt oerhört mycket om oerhört massa människor. Det är lite av min grej att ha det så. Man ringer Walle när man behöver avreagera sig och Walle lyssnar och förstår.
Så har det alltid varit och det har väl egentligen inte varit något problem förrän jag helt enkelt lessna på det för några månader sen. Då började jag fundera på vad allt detta egentligen gav mig och vad jag fick ut av det. För ringde dessa människor när jag inte lyssnade, eller när dom inte hade problem. Ja, en del gjorde det, dom som jag ser som mina vänner höll kontakten med mig men den stora massan gjorde det inte. Den stora massan har inget intresse av att mötas, talas vid när det inte finns några frågor man behöver svar på.
Låt oss ta ett litet chatsamtal jag hade med en person för ett tag sedan, vi kan kalla honom för Pelle. Jag hade inte talat med honom på väldigt länge:

Pelle: Jag har träffat en brud som verkar mysig. Hur får jag kontakt?
Jag ger då lite råd fram och tillbaka och Pelle bstämmer sedan att han ska skicka ett sms.
Pelle: Ja hur mår du då?
Walle: Tja, det är väl som vanligt eller ja vet inte. Har tagit nya cancerprover för jag har rasat i vikt alldeles för fort, och så har jag startat företag och dessutom har jag sagt upp mig.
Pelle: Ah Ok, hur tycker du att detta SMS låter?

Helt oberörd och helt ointresserad. Denna Pelle som jag suttit i timmar, dagar och veckor med och stöttat, tröstat och försökt vara vän till. Nu mår Pelle bra, då behöver han inte Walle mer.
Pelle är inte den ende. Emellanåt ringer telefonen här så man knappt hinner andas mellan samtalen från personer som alla behöver ens stöd och råd. Tro nu inte att jag själv saknar såna. Nej då, Katarina, Joel, Catarina, Markus, Henke, Robban, Erica, Liselott, Gustav, Mats, Peter, Cissi är bara några av dom som finns, men de andra: Behöver jag dom?
Gör dom någon nytta i ens liv, eller håller dom mig tillbaka?
Den frågan tillsammans med ett nytt fenomen gör att jag dragit mig undan väldigt mycket. Jag umgås inte med någon just nu och jag försöker hitta ett sätt att leva utan amatörpsykologwalle. För han tar för mycket tid ifrån mig. Det är alldeles för många kvällar jag kommit hem, full av idéer att skriva om och sen ringer telefonen. 3 timmar senare är hjärnan tom och det blir inget skrivet.

Det är också därför jag inte skrivit något direkt om alla femtioelva undersökningar jag genomgått de sista veckorna. Jag känner mig nästan blodlös just nu, men än har dom inte hittat något. Självklart har det varit enormt ångestfyllt den här tiden, att hela tiden vänta på svar samtidigt som de gamla vanliga “Ska jag dö nu?” tankarna kommer över en. Det har varit både tufft och svårt, men jag ville inte skriva om det här då. För lika mycket välsignelse som den här dagboken är, lika mycket besvikelse är den när man inser att man har människor i sitt liv som nöjer sig med att läsa här och inte ta kontakt. I stället får man pikar för att man aldrig hör av sig. Är inte livet en cirkus så säg…

Jag tror att det största problemet för mig är att hamnat i en situation jag inte varit i innan. Tidigare visste jag ditten om den, och datten om den andre. Det var inga direkta problem, det gick av sig själv, men så hamnade jag helt plötsligt i den situationen att jag visste en jävla massa ditten om en person som står mig väldigt nära och som jag nu blir galen att veta om. För nu har situationen blivit den att jag inte vill veta, men måste veta, och samtidigt plågas jag av dåligt samvete för att jag inte säger nåt.
Fast om jag säger något missbrukar jag samtidigt förtroendet hos den som berättade det, och det är heller inget bra. Så vad gör man? Det jag vet borde den det handlar om få veta, samtidigt som jag då lär göra andra förbannade och det lär bli ett jävla liv av alltsammans. Ska man säga nåt i alla fall?
Eller ska jag låtsats om att jag inget vet och istället känna magen knyta sig emellanåt och få dåligt samvete? När är sanningen det viktigaste av allt, och när är vita små lögner tillåtet?

Numer är jag inte folks amatörpsykolog längre. Jag har tröttnat på det totalt. Jag har blivit ego, och i samma stund som jag blev det blev jag också ganska ensam. Fast egentligen känner jag mig inte ensam, för ensam kände jag mig redan innan. Då led jag mer än jag förstod av att vara den jag är och kände mig ensam på det sätt att jag kunde vara med 10 personer samtidigt och ändå känns mig helt isolerad. Jag fick förklara mig själv, och den jag var. Jag fick höra hur överkåt jag var medan personen som säger det raggade på allt som hade bröst.
Nu träffar jag ingen alls, och de kanske e lika bra.

Känner att jag måste reda ut mitt liv lite. Jag måste helt och hållet plocka bort element som inte ger mig något. Uppenbart ger jag ju inte dom någonting heller så varför ens bry sig? Jag har så länge och så ofta tänkt på det, men ingenting har skett.

En sak är i alla fall klar:
Många av dom jag haft i min närhet har varit väldigt mycket yngre än mig. Då gick det bra, för det var lätt att förklara allt med att de just var så unga. Nu är dom inte så unga längre men har inte utvecklats en millimeter. Därför har jag också tröttnat.
De i min ålder som jag inte har någon kontakt med på samma sätt idag har ungefär samma problem. De står still och jag har stått still i 10 år nu!

men trots det frågar jag mig…

När är sanningen det rätta?

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *