Ångest

Så var lördagen till ända, en dag som alla andra.
Har donat lite här hemma, köpt lite blommor till fönstren, lagat middag till mig och henke som vi åt ihop framför TV’n.
En dag som alla andra.
Det är riktigt fint här hemma nu. I lilla sängkammaren har jag äntligen fått iordning på gardinerna så nu hänger de som jag vill. Blommorna är på plats och en söt liten lampa hänger i fönstret. Det ser mysigt och ombonat ut, så som det ska se ut.
När kvällen blivit natt och Henke lagt sig sitter jag kvar uppe. Som vanligt kan jag inte sova, det är då tankarna kommer.
Man sätter sig och försöker spela någonting, men kan inte koncentrera sig. Man försöker hitta någon att tala med, men på en lördagskväll är ingen hemma.
Tankarna på jobbet kommer, detta förbannade jävla helvetes jobb som man nu ska tillbaka till på måndag. Det jobb som tar all min energi just nu. Jag får ingenting gjort av det jag vill göra. All energi min hjärna har till att bråka med ”kristna”, skriva om vad som helst och skriva på min roman försvinner till jobbet. När jag är där har jag panik, när jag är hemma är jag tom.
Inatt är allt värre än vanligt. Känner mig ledsen och trött. Satte mig på sängen och klappade Zuzzi, det räckte för att tårarna skulle komma. Dessa tårar jag just nu inte riktigt kan förklara var de kommer ifrån.
Med dom kommer sorgen över allt man gått igenom, sorgen över hur man blivit behandlad, sorgen över att vara Walentine.
Talade med en vän igår, fick veta hur stark jag är, hur snäll jag är, hur duktig jag är och hur viktig jag är. Hur gör man när man inte känner något av det inför en själv. När man känner sig som ett enda stort misslyckade från början till slut.
När man känner att sorgen över alla förlorade år slår så hårt när man tänker på dom:
Vad gjorde du i 20 års ålder Walle?
Jag sörje min flickvän som dött i Cancer
Vad gjorde du sen då?
Jag fick själv Cancer
Men när du blev 30 då, vad gjorde du då?
Jag blev ihop med en som förstörde mitt liv, mitt självförtroende och som lärde mig vad hat är.
Jag vill inte svara likadant när jag fyller 40 år. Jag vill hitta det som livet avsett för mig. Eller är detta meningen med livet. Att vantrivas, blogga om det och vantrivas lite till?
Jag vill så gärna få lugn och ro. Jag vill så gärna hitta en del i mitt liv som jag kan vara stolt över, en plats, en känsla, en möjlighet att kunna få luta sig tillbaka och bara känna sig nöjd.
Jag kanske är stark och öppen och allt detta, men inför mig själv är jag sluten, och inför andra är jag ännu mer sluten.
”Du har stängt av ditt känsloliv”, sade en person till mig för ett tag sedan. Kanske är det så jag gjort, men jag litar ju inte på någon riktigt, hur kan jag då låta någon komma in i mitt liv.
Jag litar ju inte på mig själv, hur ska jag då kunna lita på andra.
Det värsta med att blir sån här är att det är då hatet kommer över mig. Det är då jag blir svart i sinnet och meningarna som sades kommer över mig, så blir det en spiral och allt börjar om.
”Jag är så glad att jag inte såg honom när jag var där Walle, jag hade slått honom”, sade min vän till mig igår. Hatet finns hos fler uppenbart.
1 1/2 dygn tills jobbet kör igång. Ännu ett misslyckat kapitel i mitt liv. Jag känner att bladen i denna bok börjar ta slut

Bookmark the permalink.

One Response to Ångest

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *