Val 2006: Vänsterpartiet


När jag var liten fick jag träffa Lars Verner och på den vägen är det kan man säga…
Jag är egentligen väldigt röd när det kommer till politik. Solidaritet, jämlikhet och socialism är sådant jag tycker om. Därför borde jag tycka om Vänsterpartiet.
Frågan är väl egentligen bara vad Vänsterpartiet är. För idag är det ett parti som å ena sidan faktiskt har en partiledare som är röd, men å andra sidan har så mycket interna strider så den politiska debatten har kommit av sig helt.
Därför är mitt synsätt på Vänsterpartiet ganska kluvet idag.
Det finns mycket med partiets ideologi som är bra. En bra välfärd för dom svaga liksom en sjukvård för alla är sånt som låter så självklart men inte är det längre. Höga skatter kan vi ha, som i sin tur bidrar till ett bra och rättvist samhälle. Allt det där kan jag skriva under på, men någonting har hänt för Vänsterpartiet lyckas inte alls få ut sin politik längre.
Idag när pengarna styr mer än någonting annat kommer vänsterpartiet på efterkälken och blir mer ett protestparti än ett vänsterparti. Man har tappat gnistan i hur man får ur sitt budskap
Samarbetet med Socialdemokraterna har också fått partiet att, vare sig de vill det eller inte, gå mer mot mitten och kvar på vänsterkanten finns nu ingenting. Detta är synd, för det behövs ett socialistiskt parti. Att man sedan hanterade hela ”kommunistdebatten” som man gjorde är bedrövligt.
Jag är en av de få som faktiskt tyckte om Gudrun som ledare för Vänstern. Visst fjäskade hon med väljarna, men hon gjorde det bra och hon gjorde det på ett sätt där politiken ändå fick spela in.
Vänsterpartiet är idag ett av de partier som stått bakom HBT rörelsen, vad jag tycker om detta behöver jag kanske inte säga. Det finns en mycket liberal linje i partiet och det visar sig på annat än enbart HBT frågor. Kampen för kvinnors rättigheter har också blivit en profilfråga för vänstern, även om den var enormt mycket starkare under Gudruns tid.
Jag tror faktiskt Vänsterpartiet behövs i den svenska riksdagen. Om inte annat för att se till att inte SAP ramlar in alldeles för mycket mot mitten, men om Vänstern ska klara valet i år måste dom hålla sina interna problem just internt. De senaste årens cirkus runt ledare, avhoppade före detta ledare och missnöjda medlemmar har gjort att det finns ett stort hål med tvivel att fylla nu.
Vänsterpartiet skulle må bra av att starta om från början. Inte som kommunister i Sovjets anda, inte heller som radikala vänsterelement som sjunger ”Jag é Jenny, havets skräck. Jag skrämmer alla rika män som trampar på dom små”, för sina barn. Nej de måste bli ett vänsterparti som vill få fram ett mer ickekapitalistiskt budskap igen. Idag är det ingen som knappt lyssnar på dom, och Lars Ohly påminner allt mer om politikens svar på Anderssonskans Kalle, trotsig, busig men ganska söt.
Det skapar man ingen bättre värld av

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *