Trötthet

Jag har aldrig i hela mitt liv känt en sådan här trötthet. Den går inte att förklara, men hela jag är trött. Går jag från datorn in till storarummet är jag helt slut sen, men jag tror själv att det mesta av denna trötthet är psykiskt. Man börjar väl bli gammal eller nåt…
Jag skrev på min uppsägning i onsdags. Hade möte på jobbet igen och jag fick nog. Anmälan om avgångs lapp hade jag redan sen innan så jag skrev under och lade den i min chefs fack på onsdag. Senare på kvällen talade jag med mamma lite, och hon var då så som en mamma ska vara, hon skällde på mig och förklarade att jag ibland var så äckligt lik min pappa 🙂 så jag plockade bort lappen igen. Vet inte vad jag ska göra, men jag orkar inte mer.
Jag vill förändra världen! Jag vill slåss mot Ulf Ekman. Jag vill slåss mot Maranata. Jag vill slåss mot påvar och baroner, jag vill slåss mot alla som inte kan acceptera den värld vi lever i. Under tiden kan jag tänka mig arbeta med det jag gör, för jag älskar mitt jobb, men jag orkar inte med allt jävla tjafs och all jävla skitsnack. Hyckleri, finns det något värre.
Det sköna i hela kaoset på jobbet är i alla fall efterdyningarna efter förra explosionen lagt sig, vilket känns bra. Jag tycker inte om att vara arg på personer jag tycker om, så det känns skönt i alla fall.
Men resten…
Ja man inser att det tar på en, denna ständiga spänning som man känner när man ska dit. En sak är i alla fall jävligt klar: Aldrig i helvete att jag föreslår nya rutiner, nya scheman, planerar scheman eller över huvudtaget lägger mig i verksamheten mer. Den energin jag lagt ner på jobbet kan jag lägga på mitt privatliv istället. Inte så att jag tänker strunta i mitt jobb, men jag tänker däremot göra det jag ska och sen får det räcka med det. Så bra betalt har jag inte så det är värt att offra hur mycket som helst.
Så tröttheten beror inte bara på det kroppsliga, det vet jag, men det jag också vet är att jag ska ta det lugnt just nu och det gör man inte när man får sitta och förklara samma sak 15 gånger på samma möte för att folk inte vill förstå.
Jag har märkt en sak med mig själv den senaste tiden, och det är att jag aldrig någonsin ger mig längre om jag vet med mig att jag har rätt. Har jag fel är det fullt OK att kritisera mig, och ”klaga” på mig men känner jag att jag har rätten på min sida står jag benhårt fast. För 2-3 år sedan hade jag gett med mig efter ett tag och sagt ”jaja men strunt samma”, men sådan är jag inte längre. Nu står jag hårt fast vid samma punkt och viker mig inte. Detta leder till konflikter men varför ska man ge med sig på en sak man inte känner är ens eget fel? Jag vet vilka händelser som lett mig fram till det, och jag vet framförallt vad finalen till det beteendet kommer ifrån, och kanske är det en sak att vara tacksam över. Ibland kan jag i mina mörka stunder nästan önska att någon skulle försöka på riktigt igen, Gud hjälpe honom/henne då.
Nu har jag i alla fall tagit en Time Out från jobbet. När jag vaknade idag orkade jag inte ens kliva upp ur sängen. Jag var så trött så jag höll på att svimma så jag ringde jobbet och sade att de får sätta in folk för mig i helgen. Kroppen min måste ta sig tillbaka till ruta ett.
I morgon lördag kommer Poppe hit på förmiddagen en stund. Det var längesedan jag träffade honom och det ska bli kul att se honom igen. Annars står privatlivet still, vilket iofs är ganska skönt just nu. Faktum är att livet står väldigt still helt och hållet och snart kommer säkert det bli tråkigt. Jag får väl hoppas att någon präst gör något uppror eller något liknande så man kan få bli förbannad igen. Jag har föressten gått med i EKHO. Inte så mycket för att jag är kristen utan mer för att jag tycker de gör ett viktigt arbete i en värld där det inte är lätt att vara ”Hobbit”. Sådant ska man stödja tycker jag!
Känner ofta att jag saknar den där världen som jag så gärna slåss för. Jag umgås med för lite människor med samma läggning som jag. Umgås väl iofs med för lite folk överlag nu.
Har inte ringt doktorn än, har inte orkat eller vågat. Får se om jag gör det på måndag. Saken är den att jag inte ens vet om jag tänker genomgå fler behandlingar nu. Någon gång får det vara stopp på skiten.
Samtidigt finns ju livet där ute. Det liv jag så gärna skulle vilja hitta.

Bookmark the permalink.

One Response to Trötthet

  1. Ann-Marie says:

    Tack.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *