En dag som alla andra, och inte

Dagbok 7 mars 2006

En dag som alla andra. Vaknade, jobbade och åkte hem. En ganska bra sammanfattning av dagen.
Har varit trött som fan idag, eller inte bara idag just men just nu är det extremt. Får kolla upp den här tröttheten för den känns inte normal alls. Kan gå 4 meter och sen känna mig helt slut. Som vanligt har jag inte sagt nåt till någon, men de gör jag ju oftast inte. Jaja, de löser sig.

Fick annars världens nippran igår. Kände en knöl på testikeln, den jag har kvar, och jag tycker inte om knölar på testikeln. De var så det började en gång i tiden. Den sitter ”nertill” på högertestikeln (Ja den vänstra har dom väl eldat upp). Efter lite funderande fick jag för mig att det kan vara bitestikeln som tjockat ihop sig. De kan ju göra så, men blev ändå livrädd och sedan dess är det det jag tänker på. Antagligen är det inget, men det är svårt att låta bli att tänka på det i alla fall och som det är nu har man ju heller inget att jämföra med. Om någon läser detta kan ni väl känna efter och kommentera eller nåt 😉 (inser nu att det i så fall skulle bli en ny grej som sker inom bloggvärlden)
För att byta ämne väldigt tvärt…
Vi hade möte idag och diskuterade lite om hur det är på avdelningen, det är ju ganska behövligt att det tas upp till ytan. Vi får väl se hur det kommer gå. Just nu tror jag inte ett skvatt på det, och jag vet också varför jag inte tror på det. Fast det skriver jag inte här. Däremot tror jag att ganska många tycker som jag, sen hur många som säger det är ju en annan sak.
Idag får man föressten skåla i skumpa! För idag var det exakt på dagen 4 år sedan jag åkte ner tillsammans med Sanna till Göteborgs Central och hämtade upp Alex för första gången. Vi skulle ha IRL träff med chattgänget man lärt känna. Alex kom ner dagen innan alla andra. Vi ville ses före alla andra bestämde vi då. Numer heter det ”Jag ville ju inte ens komma ner ju”. Tänk så livet kan ändra sig va *sucka* Det hände ingenting den helgen, och ingen försökte något heller. Det var den 14 april som kärleksförklaringen kom. Jag borde egentligen vetat bättre, men tanke på att den 14 april körde Titanic på isberget.
4 år sedan, det känns som allt hände igår. Min hjärna har bäddat ett eget rum för Alex. Jag kommer ihåg allt, alla detaljer, alla händelser, alla ord och allt svek. Samtidigt känns det som en evighet sedan allt skedde. Ibland kan jag blunda och försöka tänka mig hur han såg ut. Då ser jag honom inte. I nästa stund kan han mentalt stå bredvid mig, och då minns jag honom i detalj.
Jag var äcklad av dig, du var aldrig viktig för mig, jag tyckte aldrig om dig men jag ville att du skulle tycka om mig mest i alla fall, du har ju med ditt goda minne manipulerat honom…
Det är dagar som dom här som alla dessa minnen kommer tillbaka, det är då man blir påmind om hur det kändes att bli kränkt. Det är också då man tänker på att man gett 2 år av sitt liv åt det aset, och ytterligare 2 för att komma över det. Det är då man längtar till den dagen då man kan öppna sitt hjärta igen, då man inte stänger inne sig och gömmer sig för känslor. Då man helt enkelt slutar utgå ifrån att världen är Alex. Jag har kommit närmare den dagen, det vet jag. Fast dagar som denna gör att jag ibland ramlar tillbaka några steg igen. Det positiva i allt är att jag också vet att jag redan i morgon tagit mig framåt igen. Det får mig att känna mig stark. Det och den absoluta övertygelsen om att sista kapitlet i denna berättelse inte är skriven än. Det handlar inte om hämnd. Jag är mer engagerad i flugors överlevnadsvillkor i en lada än i någon hämnd. Det handlar om något annat.  
Nej, jag inser att skumpa är för värdefullt för att slösa på honom. Kattpiss passar bättre
SKÅL!
 

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *