En dag i en äldrevårdares liv…


Idag var det arbetsdag och när halva denna dag gått insåg jag att jag måste skriva ner den. För just denna dag innehöll så mycket av vad en typisk arbetsdag på ett äldreboende kan innebära. Både med den sorg och smärta men också med den glädje som detta arbete faktiskt kan innehålla. Arbetet är så enormt varierande och det är väl också det som är en av fördelarna med yrket.
Så kanske kan denna text lära ut att äldrevården är så mycket mer än fördomar, och det är så mycket mer än den bild av som finns hos så många…
12:00 Började arbetsdagen med att tillsammans med Henke gå igenom nästa schemaperiod. Fördelning av personal på våningens två sidor skulle göras och lite annat. Gick smidigt när vi väl fick sitta i fred med det.
13:00 Lönesamtal med chefen. En del tycker dessa samtal är meningslösa, men själv anser jag dom vara det man gör dom till. Går man dit med inställningen att man ska dissa sin personalgrupp och framhäva sig själv som bäst är man nog ganska körd.
För mig är dessa samtal en chans för mig att få fram sånt som jag känner, tycker och funderar på. Inte för att jag har några direkta problem att få fram dom i alla fall men vi är många som jobbar i huset och detta är en av de chanser vi har att komma med synpunkter och åsikter.
14:30 Som vanligt när Walle är på lönesamtal förstör jag planeringen för min chef genom att dra ut på tiden, fast idag var det bara en halvtimma iofs så jag lär mig, hehe. Tillbaka på våningen får jag veta att en av våra boende ligger inför det sista. Mediciner är utplockade och hon får enbart smärtlindring. Jag går in till den boende och ser efter hur hon mår. Vill själv se, mycket för att jag vill känna mig delaktig och framförallt för att hon ska känna att vi bryr oss. Det är så lätt att avfärda allt med att, ”Hon går ju på morfin, hon märker inget”, men så får man inte tänka. Så länge hon finns på ”min” avdelning är hon ”min” boende. Tryggheten ska man alltid visa alla och den respekten förtjänar dom allihop, särskilt i ett sådant här läge.
Jag tror egentligen att just arbetet med människor som ligger inför döden är sådant som kan få mig att nästan bli religiös. Just på vilket sätt jag blir det kan jag inte svara på, men jag får en känsla av att jag vill göra ett bra jobb för den som nu snart ska lämna jordelivet för jag vill att resan bort från oss ska bli värdig och vacker. För döden kan vara vacker när den kommer till en gammal och sjuk människa. Dit den döende nu ska kan ingen av oss följa med, och ska hon nu resa dit ska hon göra det bra. Därför kan jag känna både respekt, värdighet och någon form av tro.
16:00 De sista av dagpersonalen går hem och kvar är vi tre som ska jobba kvällen. Under eftermiddagen har vi röjt och haft oss. Två förråd ska byta plats med varandra så det har burits allt från Makaroner till liggdrag i plast. Det ser fortfarande ute som ett bombnedslag på våningen men det får det göra tills det blir klart. Emellanåt har man tittat till den boende som är sjuk, och man har delat ut kaffe till andra.
En av de jag jobbar tillsammans med får ut nästan alla idag, så ute i ena dagrummet sitter nu 10 gamla och ser på Albert & Herbert.
Jag ska säga som de är…
Jag är dödstrött på Albert & Herbert! Jag tog med mig videoband i maj 2003 och de spelas fortfarande. Vet inte varför men jag tror man måste vara 80-100 år och från Göteborg för att inte tröttna på dom, för det finns bara 9 avsnitt totalt av serien. Mest populär är avsnittet när ”Hebbe” ska gifta sig. Jag fick svälja ett skratt när en av gubbarna som är väldigt snurrig tittade på mig idag och frågade ”Walle, jag har alldeles för mig att jag sett detta innan”. Då ler man och svarar lite glatt, ”Jo, någon gång har du nog sett det”.
Det är mysigt att se dom sitta där ute de gamla, de njuter och de mår bra. Då gör vi ett bra jobb, och någonstans i allt negativ tankegång som omgärdat en själv och andra den senaste tiden dyker tanken upp, ”Det här är äldrevården”
17:00 Det röjs och det plockas. Jag försökte samtidigt lösa ett problem jag hade för den boende jag är kontaktperson för. Färdtjänsten, en av de saker i Göteborg någon borde kolla över kanske, krånglade som fan så det blev lite knivigt. Jag och en boende skulle utföra en del ärenden men det blev för rörigt. Tack vare en arbetskamrat löste det sig och han får åka med henne på torsdag istället. Ibland löser sig saker smärtfritt.
Innan det har jag också hunnit med veckans första samtal till ett känt företag som bland annat producerar mjölk. Jag tog på mig att få ordning på mjölkleveranserna, en sak som har visat sig vara svårare än vad jag trodde men så sakteliga börjar det lösa sig, även om det inte är klart än. Enklast hade varit om vi haft en egen ko på gården men när jag föreslog det för chefen idag trodde hon inte jag skulle klara det. HAHA! Jag som arbetat som lantbrukare och som både kan mjölka för hand och slå med lie (en konst jag lärde mig av en gubbe på 86 år) Dessutom kan jag laga äkta Kalvdans också. Någon gång när jag har semester och är berusad ska jag komma dit med en ko och ställa den på gården och skriva ”Till *chefens namn* från Walle 😀
Under loppet av väldigt kort tid ringer 2 och anmäler att de inte kommer i morgon. En ”vabbar” och en är sjuk. Jag har tur och får in 2 ersättare nästan med en gång, något som inte alltid är så lätt så den krisen försvann innan den uppstod ens. Annars kan inringning av personal ta mycket tid, men just nu har vi gott om timanställda. Vilket man tackar för.
En boende som är enormt förvirrad går omkring och vill hem. Jag försöker få honom att sitta ner och slappna av lite. Det är inte lätt, så där tackar jag Albert & Herbert. Samtidigt får jag höra får 2 gången denna eftermiddag om hur en annan boende minsann träffat Sten Åke Cederhök. Jag ser lika intresserad ut 2 gången som jag gjorde den första. Man får komma ihåg att för den som berättar är det första gången han gör det.
På samma sätt är det när man hör om beredskapsåren i Värmland. Där åt man sylta ena dagen och ärtsoppa den andra, det var svinkallt och en dag var kocken så packad så han pinka i grytan med soppa. Någon gång ska jag besöka det stället i Värmland, jag lovar att jag hittar där bättre än i min egen ficka. Samtidigt älskar jag de där berättelserna. Då skiner den boende upp, och han berättar om sitt liv. Man ser gnistan i ögonen och man lyssnar.
Efter samtal och doningar med papper blir det tvärvändning bland arbetsuppgifterna. Jag och en arbetskamrat går in till den boende som ligger inför döden. Vi byter och tvättar henne och försöker göra det så bra som det går. Vår SSK har varit inne tidigare och gett henne smärtlindring. Det gör den boende lugn och en del av ångesten försvinner. Dottern är där nu också och vi pratar lite. Hon är införstådd med att hennes mamma inte har långt kvar och det verkar som att hon verkligen förstår. Dottern är underbar, hon säger att vi är som hennes syskon och hon litar på oss, det känns tryggt. Det är inte bara den boende som nu blir ”vår”. Anhöriga blir det lika mycket. De ska ha ett bra minne av sin mammas sista tid hos oss. De ska minnas oss med värme, och framförallt ska de känna att de själva ska kunna få ta tag i sitt sorgearbete i lugn och ro. Att ha sorg kan ibland innebära att det infaller före dödens inträffande, därför ska vi finnas där.
Vi får klippa upp tröjan den boende har på sig, vi vill inte krångla med henne för mycket. Vi tvättar och torkar och gör vad vi kan. Det är svårt för samtidigt märker man på henne att smärtan tränger igenom smärtlindringar och allt när vi vänder på henne. Vi gör det så försiktigt vi kan och vi försöker skynda oss. Ingen ska ha ont.
Samtidigt ordnar den tredje av oss kvällspersonal kvällsmaten ute i köket och håller ställningarna där, allt flyter på extremt bra.
18:00 Kvällsmat. Idag blir det blodpudding och det är uppskattat. Av någon anledning finns det alldeles för lite bröd, och sånt kan väcka den allra sjukaste pensionärs ilska, men inte idag. Alla var så förstående och ingen gick från bordet hungrig. Direkt efter kvällsmat dukar vi av i raskt takt för nu ska alla lägga sig, och helst vill alla lägga sig först. Det finns en liten outtalad intern kamp mellan de gamla om vem som är sjukast, ibland kan det nästan bli för mycket av det där men vi gör så gott vi kan. Alla kommer i säng och alla får vad de vill ha. Fast visst ibland frågar man ”Ska du med tåget?”. För ibland stressas det någon vansinnigt. Det där har man lärt sig att koppla bort, jag har två händer och dom använder jag så fort jag kan. Mer kan jag inte göra. Jobbet gör att man varje dag får prioritera. Dagen då 20 boende kommer vara lika nöjda lär inte infinna sig, och tror man det drömmer man. Samtidigt är det vuxna människor man handskas med, inga barn, och då får man ibland tala till dom som vuxna. Det finns hos vissa gamla en rädsla när dom ska påkalla uppmärksamhet. De har fått för sig att de liksom måste vara extra sjuka. Det där är också en av de saker man behöver jobba med för så ska det ju inte behöva vara. Fast sedan ska man också komma ihåg att alla gamla inte är små rara gummor som virkar grytlappar och lyssnar på Evert Taube. Tro mig, de kan de också!
19:00-20:15 Under denna tid går man lite kors och tvärs och ser till så att dom som vill får komma i säng och att de andra får den hjälp de behöver. En del måste ha hjälp med allt, andra knappt ingen alls, och en del skulle behöva mer än vad de tar emot. Det är känsligt för vissa, och det förstår man ju. Dottern till den sjuka har åkt hem en stund för att byta om. Hon ska komma tillbaka sen, hon vill sitta hos sin mamma. Vi lovar att gå in med jämna mellanrum och titta till henne. Blir det några förändringar ringer vi.
Jag tittar till den boende från och till vilket mina kolleger gör också. Man knackar lite lätt på dörren, öppnar den och lyssnar om man hör andetagen först och sedan går man tyst in. Hon sover hela tiden. Djupa rossliga andetag hörs. Jag tvättar hennes panna med lite vatten, känner om hon är varm. Tittar så hon är ren, och jag känner på benen hur cirkulationen känns. Man gör det man gjort så många gånger men ändå är det speciellt även denna gång. Varje sådan här gång blir unik. Jag tittar på henne och känner vördnad. En gammal kvinna som slitit och arbetat så hårt, nu är hennes liv snart till ända. En av dom som byggde Sverige ligger här framför mig och jag är den som får ta farväl. Det är inte bara ett jobb, det är en ära.
20:15 – 21:15 Den sista timmen på ens arbetspass. Man röjer klart det man inte hunnit, bland annat bär jag ner en julgran som vi talat om att bära ner i förrådet nu i snart 3 månader. Nu när det röjs åker den bort. Henke fick till det idag när han konstaterade att vi var de enda som hade plastgranar som barrade 😀 Fast det beror väl lite iofs på hur de packas också kan jag tro.
Jag röjer upp bland kartonger och annat som ska slängas och plockar ihop dagens skörd av sopor. Det blir en enorm mängd på en dag på en våning som våran. Framförallt är det enorma mängder mat som slängs. Det känns illa, och det får man någon gång ta itu med.
Medan jag kör ner soporna till soprummet gör mina arbetskamrater i ordning en bricka med kaffe och fika till dottern som nu ska vaka hos sin mamma inatt. Än en gång gör vi vad vi kan för att visa att vi är här för hela familjens skull. Döden kan vi aldrig ändra på, den kan vi aldrig hindra, men kanske kan vi i alla fall göra det lite lättare om man inte sitter där med tom mage. Låter kanske löjligt men det är så lätt att man glömmer äta och dricka när man sitter vak. Där måste vi visa vårt deltagande.
När allt är klart går jag och mina kolleger in till den gamla tanten en gång till. Både för att se hur allt är nu när vi ska lämna över ansvaret till natten, men också för ens egen skull. För man vill ta farväl. Andningen på den gamla är tyngre, av erfarenhet vet jag att hon kan somna in när som helst men hon kan också ligga så här länge. Kanske finns hon kvar i morgon, men jag vill ändå ta farväl. Jag stryker henne på pannan och klappar henne på kinden. Jag säger inget högt, för det finns inget att säga. Hon vet, känner jag. Inom mig säger jag, ”Sov nu”, och hon hör det. Hon kan släppa taget nu, hon kan gå vidare. Snart är alla smärtor och ångest borta.
Min arbetsdag slutar med att jag lämnar över rapport till natten. Jag får ”skäll” av en av nattarbetarna för att jag inte klippt mig än, vilket jag skulle ha gjort igår. Har man jobbat ihop i 10 år snart har man fått en speciell form av relation. Just att kunna blanda allvaret med skämten är det viktigaste man kan i mitt yrke, men även att man kan dela på allvaret och skojet. Det kan jag med henne, och lika avslappnad som skämten blir, lika allvarlig blir rapporten om den döende och om allt annat som ska rapporteras.
Jag lämnar huset 21:20. Ännu en dag är gjord, en bra dag faktiskt. Det har flutit på som det ska och man känner där man går i det kalla Göteborg att man gjort någon nytta.
När jag går bort mot spårvagnen kan jag ändå inte låta bli att titta på huset en sista gång och jag funderar på om hon kommer vara kvar i morgon.
Jag tänker på när jag lade henne i söndags kväll. Då var hon ganska pigg och jag fick en kram av henne. När jag lade henne sade hon ”De e så skönt med starka karlar”, vilket hon alltid brukade säga. Det var i söndags det, nu säger hon ingenting. Hon tittar upp ibland och ser på en, och hon vet. Jag hoppas hon inte är rädd och känner sig ensam bara. Ingen ska behöva vara rädd och ensam.
Det klagas mycket på äldrevården i Sverige, och en del av kritiken är befogad. Tyvärr har alla de saker och händelser inom denna verksamhet som fungerar fått stå tillbaka för kvällstidningarnas hysteri med svarta rubriker om vanvård.
Min arbetsplats fungerar inte smärtfritt. Vi har massor med problem att lösa, saker att reda ut och konflikter att ordna upp. Trots detta fungerar det när det gäller och det gör det på grund av professionell personal. För vi är professionella, det visar vi dagar som denna.
För just nu i skrivande stund sitter en kvinna och håller sin mamma i handen. Hennes mamma är på väg att dö. Dottern följer sin mammas andetag och andas på samma sätt. Ibland stannar andningen upp för att sedan återkomma. Dottern vet att hennes mamma snart inte finns mer. Hon känner smärta och hon känner sorg samtidigt som hon känner ett lugn för hon vet att hennes mamma fått all den hjälp, omsorg och omvårdnad som man kan önska. Hon vet också att när hon trycker på knappen som hon har i handen kommer snart personalen komma in genom dörren. Hon har ett stöd från dom. Sorgen kan dom inte lindra, men dom kan stötta och dom kan trösta.
Det är en kall natt i Göteborg, men på ett äldreboende någonstans i staden finns det värme och ljus. Det är det som är Äldrevården, så som den faktiskt är
Walentine Andersson

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *