En dag i en äldrevårdares liv del 2


Jag skrev igår om en dag på mitt arbete, jag tänkte faktiskt göra det på samma sätt idag för idag blev det en speciell dag.
Jag gick på 16:00 och inledde dagen med att handla lite åt den jag är kontaktperson för. Kom till jobbet kvart över och var helt slut. Det blåste iskallt och jag har svårt att gå i sånt väder, leve dåliga lungor!
Väl installerad på jobbet får jag information om att den boende som igår låg inför döden fortfarande ligger och kämpar. Jag går in till henne och hos hennes sitter hennes ena barnbarn och håller henne i handen. Han har sällskap av den boendes svärson. Dottern är hemma och byter om. Hon har suttit där hela natten och hela förmiddagen och behövde en paus.
Jag hör att andningen är väldigt rosslig och man ser försämringen som skett under dagen. Jag klappar henne på kinden och pratar lite med de anhöriga. Frågar om det ätit och om de vill ha något.
Ute på avdelningen är volontären där, som hon alltid är på onsdagar. Jag är själv väldigt kluven till detta med volontärer inom vården. Å ena sida är det jättrbra att folk kommer dit som kan roa och underhålla de gamla lite. Å andra sidan är jag rädd för att detta är kommunernas outtalade idé om att vi personal enbart kommer få ta hand om omvårdnaden och andra i den sociala biten. Går det åt det hållet kommer kommunerna få svårt att skaffa personal i framtiden. Fast idag var det bra att volontären var där. Nästan alla gamla satt och såg på en film om gamla Göteborg, mycket uppskattat.
Jag plockade lite i förrådet som aldrig kommer bli klart känns det som, och jag bar lite. Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur uppdelningen ska bli men strunt samma. Det blir säkert bra så småningom det också.
Det finns en oro på avdelningen just nu på grund av saker jag inte vill gå in på här. Jag själv försöker strunta i allt det där så mycket jag bara kan. Känner att jag inte har med det att göra, och som det är nu är det så många andra som har åsikter om det hela. Saken det handlar om får ledningen ta hand om, vilket de också gör. Just detta är ett exempel på hur extremt allt kan bli ibland inom detta yrke. Minsta fjäder kan bli till en hel struts, medan andra saker kan rinna ut i sanden. Varför det blir så vet jag inte, men jag vet av erfarenhet att saker brukar lösa sig. Ibland kanske inte på det sätt man vill, men likförbaskat så löser det sig.
Det bestäms att det ska bli köttfärs ikväll så fram med mat och kastruller och börja med det. 18:00 ska det ätas och tiden är helig. Allt rullar på tills klockan är 17:40. Då kommer svärsonen till den sjuka boenden ut och säger att hon är extremt rosslig. Jag och en kollega går in och det låter inte bra. Man märker och man känner hur hon får anstränga sig för att fortsätta andas. Jag går fram och känner henne på pannan, hon är varm. Både jag och min kollega känner även på benen för att se hur cirkulationen är, även dom är varma. Fast hennes läppar är vitare än innan och man ser att huden runt nästan ljusnat. Jag inser då att det nu inte är långt kvar. Jag säger till att jag ska ringa ett sköterska för att se om hon kanske ska få något mot rossligheten. På väg från rummet säger jag tyst till min att jag inte tror hon lever till vi ska gå hem. SSK lovar att komma så fort hon kan. På kvällar och helger har vi ingen SSK i huset men det brukar fungera väldigt smärtfritt i alla fall.
Efter det går jag tillbaka till spisen och fortsätter med maten. Jag ser på klockan, hon är då tio minuter i sex, och jag förklarar för de boende att maten kommer bli en kvart försenad. Två boende blir sura, men det är det nästan alltid någon som blir.
Efter en kort stund kommer svärsonen ut i köket. Han kommer fram och viskar, ”Rut är död nu”.
Jag släpper kastruller och skjuter dom åt sidan och går med honom bort. På väg mot rummet ser jag på min klocka, 18:00, blinkar den och enligt honom somnade hon in 2 minuter i.
Inne i rummet är det lugnt och stilla. Barnbarnet sitter och håller sin nu döda mormor i handen. Jag ser att ögonen är lite röda. Jag nickar åt honom och går sedan fram emot kvinnan, Rut.
Man känner i luften när en människa är död, det är något jag inte kan förklara men det känns. Jag stryker hennes panna och kind, hon känns levande än.
Jag förklarar för de anhöriga att SSK är på väg och kommer när som helst. Rut gör vi ingenting med nu, hon får ligga. Själen måste få lämna henne, och de anhöriga måste få ta farväl. Jag frågar om de vill ringa Ruts dotter från kontoret men svärsonen går ut och ringer från sin mobil till dottern som visar sig redan vara på väg.
Jag och min kollega lämnar de anhöriga. Detta är deras stund med Rut.
I korridoren möter jag sköterskan och förklarar att Rut somnat in. Hon går direkt in och ser till både Rut och anhöriga. Sköterskan är toppen, hon tar sig tid och hon pratar med dom. Sånt är viktigt, för det är mycket frågor som ställs och som kräver svar.
Själv går jag och min kollega mot köket. Klockan är nu 18:15 och ingen kvällsmat i sikte. Jag ser på grytorna och snabbt bestäms det att det får bli smörgås med kaffe bara idag. Enligt reglerna ska vi erbjuda två lagade mål mat om dagen men idag hinner vi inte. Ingen av de boende klagar.
En av gubbarna har redan förstått vad som skett så vi berättar att Rut somnat in. Alla säger ”jaha, och inget mer. Fast vi sätter oss ner och pratar lite med dom. Det blir mycket prat om ditten och datten och så emellanåt lite om Rut. Det är så det blir, man närmar sig försiktigt det där området med döden. Det är så påtaglig och så stark på ett äldreboende, ibland måste man få kunna närma sig det försiktigt i alla fall.
Jag känner mig stressad känner jag. Klockan är redan halv sju och jag vill inte stressa en sådan här dag som denna. Det får blir som det blir. Alla måste i säng och resten får nästa pass ta vid att ordna. Något jag heller inte är orolig för att det inte kommer ske. Det eviga bråket mellan natt och dag har jag klarat mig ifrån. Jag har jobbat natt, jag vet hur det kan vara. Dagpersonal däremot har ibland en tendens att se sitt arbete som så extremt mycket viktigare, men för att ett hjul ska snurra måste det vara runt och även natten hjälper till så att det inte blir buckligt.
18:45 börjar vi röja undan disken. Det går verkligen undan idag. Kvällar som dessa tar man det viktigate. Min kollega fixar med den mat som inte hann bli klar idag så i morgon blir det gratäng till de boede.
Efter det börjar jag lägga en av de som sitter i rullstol. Hon vill alltid lägga sig först och idag får hon det utan diskussioner. Snabbt går det, så hon är nog nöjdare än på länge.
På väg ut från hennes rum en kvart senare möter jag Ruts dotter. Hon kommer fram och ger mig en kram. Då känner jag att jag har svårt att vara ”bara” personal och känner att ögonen blir tårfyllda. Jag känner ingen sorg över Rut, hennes kamp är äntligen över nu, men jag känner med dotterns sorg istället.
Vi pratar lite om hur det var och hon säger att hon känner ett lugn i all sorg. Man ser hon trott hon är, och jag frågar om hon ätit något. Än en gång kommer Walle med kastrullerna.
Hon ställer frågor om vad som sker nu med hennes mamma, hur länge hon får ligga här, och om begravingsbyråer och annat. Det är så mycket praktiska saker som också kommer fram nu. Jag ger henne rådet att vänta med allt sådant tills i morgon. Hon kan ringa vår sköterska i morgon också, så får hon svar på det hon behöver veta. Byrå för begravningen väljer hon själv.
Dottern går in till sin mamma och jag fortsätter att lägga de boende. Det blir nästan komiskt när man tänker på att man ena minuter står och talar med en kvinna som nyss förlorat sin mamma och i nästa stund förklarar man att Eriksbergsvarvet är nerlagt, men så är detta yrke, de snabba vändningarnas yrke.
20:00 går jag möter jag Ruts dotter i korridoren. Jag följer med henne in till Rut och vi står och pratar lite. Rut ligger där, så vacker och så lugn. Det strålar frid omkring henne.
Vi talar om allt möjligt. Allt från hur Rut varit som ung till religion. Det blir så, det blir så mycket tankar och funderingar som kommer upp och jag lyssnar gärna. Läkaren som ska skriva Ruts dödsattest har inte kommit än, men han är på väg. Dottern frågar om hon måste vara kvar tills dess och jag förklarar att hon inte behöver det. Hon är trött nu. Har varit vaken i nästan 2 dygn och nu kan hon slappna av. Jag ger henne rådet att åka hem och försöka vila. Vill hon får hon gärna komma tillbaka i morgon. Vi gör ingenting med Rut som hon inte vill.
Jag frågar också om hon vill att Rut ska ha på sig några speciella kläder eller något. Där har dottern inga synpunkter. Hon tycker att hennes mamma ser så fridfull ut som hon gör. Min kollega föreslår att vi tar en klänning och sätter på. Klipper man upp klänningen där bak blir det inte mycket pul och Rut får vara ifred så mycket det går. Dottern tycker det är en bra idé. Vi säger farväl och jag och jag går in till Rut.
Bredvid henne finns ett litet bord. Där lägger jag på en vit linneduk och ställer fram ett ljus och en Bibel. Jag ställer även fram en vas med tulpaner som Rut fick av en boende. Det ser vacker ut.
20:30 börjar jag och min kollega sedan med att göra i ordning Rut. Vi tvättar henne och försöker göra det med den värdighet som döden kräver. Jag förvånas över hur varm hon är fortfarande när jag håller i henne. Det är så lugnt där inne, och så tyst. Två personer som gjort detta så många gånger, men aldrig med henne. Detta gör man bara en gång med samma människa, därför blir varje gång olik den andre.
Vi tar tid på oss och vi pratar under tiden, både med varandra och med Rut. Min kollega, som hade ett extra gott öga till Rut, säger att ”Rut tog fram det bästa ur människor”, och det stämmer så bra med denna lilla tant.
21:00 Jag går in till nattpersonalen och förklarar att vi är sena och varför. Jag säger att vi gör klart det så de kan ta rapport från de andra våningarna i lugn och ro istället. Mina två kollegor har under tiden tagit på Rut en klänning hon hade i sitt skåp och gjort henne så fin. Vi röjer lite i rummet och städar undan tvålar, mediciner och annat som nu inte längre behövs.
21:20 är jag försenad men jag måste hinna klart. Jag har en del papper som måste fixas idag och så skriver jag några rader till vår SSK om att Rut somnat in. Vi blev klara med det mesta trots allt och kvällen har faktiskt gått väldigt bra. Sådana kvällar känner man sig nyttig.
21:30 lämnar jag rapport till natten och vi pratar lite om Rut och om hur hennes sista tid var. Vi känner alla att det är skönt för henne att nu slippa lida och ha ont. En nattpersonal går in och säger farväl till Rut. Det är viktigt att även vi får göra det.
21:45 är jag klar med allt och har bara en sak kvar att göra nu. Mitt eget farväl.
Jag vill gärna göra så, att när allt är klart gå in en stund själv och på mitt eget sätt säga Hej då.
Det är så vackert där inne i hennes rum. Hon ligger där så fin och någon av mina kolleger har lagt en röd ros på hennes bröst. Det är så stillsamt, så värdigt och så rofyllt.
Jag sätter mig på stolen bredvid Rut och stryker henne på kinden. Nu har hon det bra, och nu är hon hos sin man igen.
Jag säger inget på en stund utan sitter där bara och ser på henne. Hon som på söndagen gav mig en kram och tyckte jag var en stark karl. Nu är hon död.
Jag reser på mig och pussar henne lätt på pannan, ”Sov gott Rut”, säger jag och går mot dörren. Jag vet att hon antagligen är kvar när jag kommer dit i morgon men nu har jag sagt farväl.
Klockan 22:04 lämnar jag mitt jobb denna kväll. Jag är försenad med en timme men det spelar ingen roll. Mitt yrke handlar om människor, då kan man inte alltid hålla klockan. Rut förtjänade en värdig död, och det tror jag att jag och mina kolleger gett henne.
Vila i frid kära Rut. Jag lovar att jag alltid ska vara en stark karl
/Walentine Andersson

Bookmark the permalink.

2 Responses to En dag i en äldrevårdares liv del 2

  1. Dana says:

    Vad fint du har skrivit om Rut och din kväll. Jag är rörd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *