Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på

Det är ganska lugnt på Wallefronten just nu. Har en förkylning i kroppen som vägrar bryta ut, har feber emellanåt och värk i varenda muskel i kroppen men den håller sig tillbaka trots allt. Får väl ge det någon dag till annars får jag lägga mig en natt på balkongen, det lär göra susen.
Våren syntes i Göteborg idag, i alla fall en stund. När jag gick till mitt arbete idag strålade solen och man hörde till och med fåglar kvittra (självklart blev jag livrädd och sprang och gömde mig tills fåglarna försvann ;))
Fast våren varade inte så länge, för 2 timmar senare kom en timme med hur mycket snö som helst. Det fullständigt vräkte ner över allt och alla, och man blev depp igen.
Men nu har i alla fall våren visat att den finns. Snart kommer den!
Har verligen insett vad jag hatar vintern. Det är fanimej så mycket pest som det bara går över den årstiden, och nej! Jag bryr mig inte om att barnen gillar att leka i snön. Jag ramlar i snön och det är fanimej så mycket värre vill jag tala om. Barnen kan spela Battlefield 2 istället och så kan vi ha mer månader av vår.
På jobbet snurrar allt på ungefär som vanligt. Idag var det första dagen med de nya rutinerna, och första intrycket jag fick idag var i alla fall att de som jobbat så här på inledningsdagen verkade nöjda. Alla var klara långt före det normala vilket ju måste ses som ett framsteg. Det kommer säkert dyka upp både en och två saker som alla inte är nöjda med, men det får vi beta av då. Moses kanske klöv havet mitt itu (med lite hjälp iofs) på en gång, men det var någon annan som täljde träpåken han använde.
Och med detta djupa teologiska exempel menar jag att Rom byggdes inte på en dag.
Ok, det var ett dåligt exempel det där med Moses men jag orkar inte radera.
Väl hemma ikväll gjorde jag ingenting först. Skrev lite och donade med sidan. När klockan var 23 ringde telefonen och en vän var pratsjuk. Nästan 2 timmar senare hade jag lärt mig att jag ”stängt av den emetionella sidan av mig själv”
Anledningen var att vi börjat diskutera att jag detta år ”valt bort” kärleken. Jag förklarade att jag tyckte det var intressant att se hur människor beter sig när dom är i förhållanden. När man inte själv är inolverad i något sånt ser man ju allt utifrån, och då kan det bli väldigt intressant faktiskt. Att saken också handlade om att personen tyckte jag blivit konstig gjorde mig nästan glad.
För jag har nog blivit väldigt konstig för en del, fast för mig är jag mer normal. Jag orkar inte längre lyssna på vad jag anser vara folks skitproblem. Vilka stora brön bruden i baren hade, hur dumt det var att ligga med henne/honom, att älta samma sak gång på gång till ingen nytta.
Framförallt har jag nästan fått en avsmak för folk som är osäkra på sin läggning. Jag vet att detta låter fruktansvärt men jag känner så just nu. Folk vill göra allt så jävla krångligt för sig. Visst, det ÄR jobbigt att hitta sig själv men när folk hellre vill se sig som psykiska labila än som bi/homosexuella känner jag att det gått för långt. Det är som om dom verkligen vill sitta med hos DR Phil och få veta att deras läggning egentligen beror på att mamma köpte fel sorts marmelad till smårgåsarna när dom var små. Det ältas och det analyseras och den enda egentliga väg de undviker för att komma på varför de gjort si och så är just vägen att de faktiskt kan vara bi/homosexuella. Kortfattat: Hellre psykiskt sjuk än bi/homosexuell. Leve det svenska ”öppna” samhället! Fast i ett land där en del föräldrar hellre ser att deras söner/döttrar ligger runt som fan med det motsatta könet, bara de inte bli gay, så kanske man inte kan förvänta sig mer.
Så numer är nog jag ganska konstig för folk börjar inse att man inte riktigt kan komma med sina problem till Walle på samma sätt, och jag har medvetet dragit mig undan. Det känns skönt för i min ”ensamhet” har jag funnit mig själv. Därför har jag också valt att leva ensam, utan några planer på att söka nya kontakter heller.
För ett år sedan vågade jag inte då jag var livrädd att träffa på en ny som var som ”exet”. Nu vill jag inte och vet att ”exet” är på tryggt avstånd och det är större risk att jag har sex med Gollum än att jag träffar på honom igen. (det vore annars lite coolt att ha sex med någon som såg på en och sade ”My precioussssss”) Så det är skönt att leva ensam när man valt det. Det är väl inte så direkt att jag tror att det står en kö här utanför med eventuella kandidater i vilket fall som helst men just känslan av att vilja leva ensam är just nu oslagbar.
Så det går en dag, och ett ögonblick i sänder kan man säga, och vet ni vad?
Just nu känns det jävligt bra!

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *