En snabb dagbok

Klockan är som vanligt för mycket, och jag borde ha sovit för längesedan.
Är sjukskriven denna vecka. Jag insåg i måndags när jag var ledig att detta inte håller längre. Jag får magont, håll och ren panik när jag vet att jag ska gå dit igen. Ja, panik är ett bra ord att använda.
Natten mellan måndag och tisdag låg jag och funderade på allt möjligt. Plötsligt slog tanken mig: ”Jag ska till jobbet i morgon” Direkt fick jag ont i magen, och varje andetag gjorde ont i bröstet. Så ska det inte vara, så ska det verkligen inte vara. Så på tisdagen ringde jag och sjukanmälde mig för hela veckan och nu försöker jag bara ta det lugnt.
Jag gör sånt som hör till att ta det lugnt, jag rår om mig själv. Jag har handlat lite mat som jag tycker om, donat lite här hemma, läst en del, skrivit en massa och bara slappat. Jag var hos doktorn idag och förklarade min situation. Jag fick erbjudande om sömntabletter vilket jag vad läkaren stoppa upp någonstans. Vad är det med det här landet och dess pillerknapande? Så denna vecka är jag sjukskriven och sen ska jag tillbaka, om jag ska ska behöva krypa dit.
Men frågan har ju sen alltid dykt upp, vad gör jag sen då? För så här kan det inte fortsätta längre. Någon hjälp får jag ju inte utan jag får höra att jag är hysterisk och negativ. Jaja, då är jag det då. Jag orkar inte ens argumentera emot. Så beslutet är fattat och taget:
Jag kommer säga upp mig.
Jag anser nämligen inte att jag har tillräckligt bra lön för att känna mig halvknäckt på mitt arbete. Att ständigt känna osäkerhet om man gör någonting bra eller dåligt, hur folk ska säga sen, att få skit när man inte förtjänar det. Sånt tar jag inte mer nu.
Så jag lämnar in besked om avgång på måndag och 4 veckor senare är det slut. Jag orkar inte ens bry mig om att kämpa om omplacering, för inte fan är det bättre någon annanstans heller. Jag var på väg att göra detta redan i onsdagskväll, men då fick min mor mig att vänta med det och fundera på saken. Nu har jag gjort det, och känner inte att jag ändrat mig.
Kanske är det mig det är fel på, kanske är det jag som överreagerar, kanske ligger skulden helt hos mig. Jag vet inte och på ren svenska ger jag fan i vilket. Jag anser att allt handlar om en enorm rädsla för konflikter hos alla, och finns den rädslan där bygger man inga broar. Man sopar undan problemen och sen låtsats man som att det regnar.
Mötet förra onsdagen fick mig att tappa all luft inför arbetet. Att ens behöva sitta och försvara ett schema som inte ens var färdigt blev droppen. Det ihop med en total tystnad samtidigt. Jag var så förbannad efter mötet, jag tror inte jag varit så arg någon gång i hela mitt liv faktiskt. Jag blev helt tyst, och dom som känner mig vet att det INTE är Walle. Jag hade så ont i bröstet så jag var övertygad om att ”nu kommer hjärnattacken när som helst”.
Nu är jag inte arg med, bara en blandning av ledsen och likgiltig och det sistnämna är det värsta som finns att vara. I alla fall i mitt liv.
Men men…
Det är ju kul i alla fall att personalgruppen tycker att de nya rutinerna är bra. Vilken tur att en negativ hysterisk människa gjorde något åt saken och föreslog dom förändringar som det tjatats om sedan 2002. Att inte bara sitta och gnälla utan istället göra något åt saken. Martyr jag??? Japp, just nu känner jag mig jävligt mycket som en martyr.
Jag kommer sakna mina gamla, fy fan vad jag kommer sakna dom. Jag kommer sakna att inte få sjunga ”ja de e våren, ja de e våren” med dom när du våren tänkt infinna sig i år. Jag kommer sakna massor med saker, men det spelar ingen roll. Mitt liv har åt helvete för mycket handlat om att hela tiden anpassa sig efter mina egna sjukdomar och elände. Jag vill inte ha det så längre, och då tänker jag fanimej inte bli knäckt av mitt arbete heller.
Om jag har agg mot mina arbetskamrater? Nej, det har jag inte. Faktiskt inte. Varför skulle jag? Det är inte dom det är fel på ju. Felet ligger hos mig. Så tiden som är kvar kommer en annorlunda Walle visa sig. En tyst sådan som inte kommer yttra sig mer än i nödfall. För min egen skull är det bäst så.
När det gäller arbetskamraterna finns det många där med gott hjärta. Senast idag fick jag veta bevis på det. Medan ny personal försöker vinna poäng genom att snacka skit, försvarade dom mig. Sånt värmer, massor! *kram* på dom!
Nu ska jag sova, är trött och känner mig sliten. Såg mig i spegeln nyss. Jag ser verkligen ut som ett vrak. Har inte ens kammat mig idag, och rakat mig har jag inte gjort sen i torsdags. Nej fan! Detta går inte! Dags för nya tag!
I morgon…

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *