Så har man börjat jobba igen

Dagbok 12 februari 2006

Så var det dags att börja jobba igen, jag valde helt medvetet att börja på söndagen. Hade ingen lust att komma in där klockan 16 och möta hela gruppen, så jag valde söndag då det är mindre folk.
Utifrån ryggen gick det bra, men det berodde på bra uppdelning och att alla hjälptes åt. Jag funderade lite på hur det skulle kännas när jag nu började använda ryggen igen men peppar peppar, än går det.
Att nåt är fel vet jag ju men jag kommer slita tills benen brister i alla fall.
Sen var det ju allt annat och jag kände hur irritationen steg upp i mig när huset man jobbar i dök upp runt krönet idag när man gick mot arbetet. Ilskan känner jag än, och på samma sätt som jag förra veckan kände en trötthet på personalgruppen jag tillhör, på samma sätt känner jag nu hur ilskan istället tagit över.
För som jag skrev innan, i onsdags blev det personligt. Så här i efterhand när man fått smälta allt som sades insåg jag hur småaktigt allt blivit. Hur det skulle anmärkas på vissa saker som det inte ens fanns anledning att anmärka på men jag ger mig inte.
För den delen insåg jag också att jag inte kommer säga upp mig. Eller för att ta det på enkel svenska, i helvete heller att jag gör men skit samma. Jag går inte in på det mer, för då måste jag bli personlig och i och för sig spelar de ju ingen roll om jag skriver ut namn och födelsedata eller inte här på folk, jag blir ju personlig i alla fall men jag sänker mig inte.
Det jag vet när nu en ny vecka börjar är att vissa i den gruppen ska jag hålla mig borta ifrån så långt det går. Jobbet tänker jag inte låta bli lidande, men så fan heller att jag ens går en promenad runt huset med vissa. Jag är helt enkelt bättre än dom.
Nåt kul i alla fall är en ny ”bekantskap” i mitt liv. Nån att snacka lite strunt och allvar med. Det roliga med denna bekantskap är att jag insåg hur skadad jag är. Jag vet ju för fan inte hur man pratar med homosexuella!!! Mångfalden av de personer i mitt liv som inte är straighta är antagligen förvirrade, ännu mer förvirrade eller så försöker dom leka straighta. Nu möter man en person som inte har dom problemen och genast blir jag rädd. För vem är jag när jag inte kan ta om hand, tänk om han/hon skulle tvingas ta hand om mig!
Samma sak upptäckte jag för ett år sen med Patrick. Jag är lugnt sagt störd.
Annars har helgen varit lugn och sansad. Jag har bara försökt ta det lite lugnt och har väl lyckats med det. Jag och Henke hade ett samtal igår, det känns viktigt i alla fall för mig att allt detta sluta ”bra”. 10 år vill man inte slänga på soptippen, och 10 år är en lång tid.
Jag satt lite igår och tittade på kort när jag och Henke och några klasskamrater var på Nemo i Göteborg. Det var den 1 december och det var World AIDS day. Rickard Wolff var där och sjöng och jag fick en kram av Rikard Engfors (hihi). Det var bland de första gångerna vi var ute ihop jag och henke och första gången vi var på ett ”gayställe”. Det känns som en evighet sen, ändå känns det som igår.
Det är mycket så med livet, ibland kommer minnen tillbaka och det känns så länge sedan. Ändå kan man fortfarande ta på dom, känna dom och må med dom.
Slutligen då, håll tummarna för en sak som jag och en annan satt ihop. Vem det är säger jag inte, och vad det är säger jag inte heller men håll tummarna i alla fall! För det är nåt bra, och vi lär veta senast i mitten på denna vecka om det kommer med eller inte. Så håll alla tummar ni har!

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *