Så förbannad, så jävla förbannad

Dagbok 9 februari 2006

Jo man kan älska sitt jobb men hata sitt arbete. Det var ju med den frågan jag avslutade mitt inlägg igår.
Jag tror jag älskar mitt jobb. Gudarna ska veta att jag kan bli less på ”de gamla” ibland, men så sker det där lilla. Att man får sitta med dom och de berättar om tider som varit men inte längre finns, att de berättar som sin fru/man och deras liv ihop, eller när man får den där kramen.
I tisdags när jag var förbi för att hämta lite papper sa en boende att jag var som en son för honom. Vilket hjärta smälter inte då.
Dessutom tycker jag om mitt jobb för den frihet jobbet innebär. Det är enormt många olika moment man får utföra, allt från ren sjukvård till kontorsarbete. Sånt är skoj, då tröttnar man inte.
Men mitt arbete, det tycker jag inte om. Fy fan för det just nu.
Hade tänkt att skriva om annat idag men först har inte mitt nät fungerat som det skulle och sen blev jag idag så jävla förbannad. Jag satt och funderade på mötet igår, och en tanke slog mig.
Det är ju för fan jag som är uthängd! Där sitter dom, de falska människorna! Där sitter hela gruppen, och en del av dom har dagen innan suttit och suckat över hur besvikna de är på mig för att jag inte känner som dom. Där sitter dom och inte en enda jävel säger nåt. Ingen visar nåt utan bara nån omogen form av surhet yttrar sig. Det jag inte visste då var att ungefär alla där inne hade på ett eller annat sätt hört om detta brev. Den ende som arbetat dagen då brevet for omkring och som inte fått se det var Henke. Att det beror på att vi bor ihop sätter jag en peng på, han och en till hade dom hållt utanför. Ja det till och med skämtas om det, det sägs ”Med den jävla attityden Walle har är det väl ingen idé att tala med honom”
Är det jag eller dom som hoppar ?
Vad är det hemska jag gjort detta år? Jo följande…
Jag reagerar på att J A G inte tycker att det finns några riktiga rutiner. J A G skriver ett brev till gruppen där jag påpekar detta. Jag använder ord som vi och oss, inte någonstans skriver jag att jag är bättre än dom eller att alla andra har fel. Det jag skriver är att jag tycker att V I måste se till att få fungerade rutiner nu.
Vad händer? Jo det blir ett jävla liv.
Fast till skillnad då från andra äldreboendehändelser så stannar inte jag där. Jag står fast vid vad jag tycker och jag skriver också ett tre sidor långt förslag till just rutiner. Alltså försöker jag istället för att bara gnälla göra någonting åt saken.
Det blir möte och förslaget slås igenom på alla punkter på en.
Under denna tid tröttnar jag på all hysteri och jag väljer att inte följa med GRUPPEN ut, detta är mitt beslut. Jag förstör inte för någon annan och jag hindrar ingen annan heller. Jag tog den rättighet jag har att välja.
Sen skriver jag om detta och nytt liv blåser upp. Jag kan ju med en gång meddela att jag INTE kommer sluta skriva. Det finns något som heter yttrandefrihet i det här jävla landet och den gäller även på min avdelning vad jag vet om. Så länge jag inte skriver om personer eller avslöjar några personers identiteter så fortsätter jag precis som jag gjort hittils. Jag har skrivit i hela mitt liv och dagbok på nätet har jag fört i någon form i 6 år nu. Jag tänker inte sluta än…
Sen då, får jag läsa att allt beror på mig och det är jag som är negativ och den förste att hänga ut någon är absolut inte jag.
Men det är inte över nu, för nu blev det personligt. Jag har några i min grupp som jag vet var jag har, resten skiter jag i. För nu räcker det. I tisdagskväll var jag arg, nu är jag förbannad.
Jag tänker inte tassa på tå längre, för det spelar ju uppenbart ingen roll vad jag säger eller skriver, alla tar ju det personligt i alla fall. Kan det vara så att det beror på dom och inte på mig???
Så tänk på det nu! Ni i min kära grupp som läser detta. För detta ska ni väl också lämna ner till ”bottenplan”? Springa dit ner som ett par skolflickor och skrika ”Walle är dum mot mig, han tol min nalle och slängde den i malken så den blev smussig”
På söndag ska jag jobba, om jag så ska behöva ta Crack för att orka med ryggvärken så ska jag jobba. Jag måste väl det, för annars tror väl folk snart att jag inte jobbar för att jag tycker illa om den, eller den, eller hon. För så är det ju eller hur? Mitt liv går ut på att göra livet surt för 10 kvinnor på mitt äldreboende. Det är det jag lever för. För den negativa spiral jag medför gör sånt…
Jo en sak till (och glöm inte av detta när ni springer till ”bottenplan”…
Låt oss avsluta med några citat från gårdagen som jag hörde och uppsnappade…
1. ”Det är så tråkigt för vissa vill bara vara på ena sidan, så får vi andra jobba som sjutton”
2. ”Det känns som att jag alltid hamnar i tvättstugan, och det är inga problem och så men andra kan ju också göra det nån gång”
3. ”Det var så fruktansvärt rörigt när jag kom tillbaka”
4. ”När inte alla arbetar på samma sätt blir det ju problem”
5. ”Vi hamnar ju alltid efter i städet”
6. ”Det är ju inte roligt att vara sjuk och känna att saker hamnar efter då”
7. ”Det var rena kaoset när jag kom dit”
8. ”Ja jag vill ju inte säga vem det var…”
Vet ni vad som förenar dessa citat? Jo det är citat tagna när vi diskuterade rutinerna, det roliga med citaten är att de alla handlar om Dagpassen. Då är jag inte där. Så stark är Walles aura. Den skiner så starkt så den påverkar alla negativt när han till och med är ledig…
Eller så snackar vissa bara en jävla massa skit

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *