Jobb, Palme och Andrea Doria

Dagbok 28 februari 2006

Vilken jävla vinter vi har! Idag har det snöat vill jag lova, det var längesedan jag såg så mycket snö på så kort tid och all snö verkade få för sig att landa på mig. Detta resulterade i att resan från mig till Backaplan tog 50 min totalt, mot normala 10.
På jobbet sedan var det också snökaos men utan så mycket snö. Man kan lättast sammafatta det hela med en sång…
Det började med en skakning på mellandäck,
Det fyllde en del med häpnad och med skräck.
Vi förstod inte riktigt orsaken till att rutinerna sprungit väck,
men vi ville inte förändra nåt, för mot sånt stod vi alla räck

Ja det var rörigt men faktum är att kvällen blev sedan helt lovely faktiskt. Det var en underbart skön kväll där man fick chans att sitta länge och prata med de gamla om allt. Idag handlade det mycket om Palme. De gamla berättade hur dom kom ihåg honom och framförallt hur de minns mordet. För många av ”mina” boende var han en hjälte. Nästan alla röstar sosse och då är/var Palme stor men inte större än Erlandet. Ingen är större än Erlander enligt dom, och sen kommer självklart Sträng.
Vid kvällsmaten fick jag en ny idol bland mina boende när han berättade att han varit sjöman och faktiskt arbetat ombord på Stockholm!
Fartyget Stockholm
För er normala människor kanske inte det säger så mycket men för en skeppstokig liten pojk som jag är detta stort. Stockholm var skeppet som 1956 krockade med Andrea Doria. Just denna katastrof är den jag själv läst mest om efter Titanic och Lusitania.
Han hade jobbat på andra fartyg också men om Stockholm fick han gärna berätta och han kommer få berätta mer nästa gång jag jobbar.
Detta är en sak jag älskar med mitt arbete, när man så där helt apropå inser att saker man läst om, varit intresserad av och fascinerats av lämnat spår så nära inpå på. En gång i tiden träffade jag en gammal man som jobbat som däckpojke på Calypso. Inte heller det fartyger säger er så mycket, men om jag säger att Calypso i April 1912 avseglade mot England fattar en del redan, och om jag sen säger att hon ombord hade runt 60 svenskar som alla skulle till Amerika har de flesta redan förstått. För resten räcker det med att säga, Titanic.
Just att man träffar människor som varit med om allt det som skapat vår historia och vår samtid är fantastiskt, och det är då man önskar att man kunde ha mer tid att prata med dom. Att låta dom få tala om det som de har mest av, minnen. I sådana lägen älskar jag mitt arbete, och då skiter man i röriga rutiner/avsaknad av rutiner, taskiga löner, pissiga varannanhelg pass och så vidare. För ingenting slår det, absolut ingenting.
Då är det inte jag som gör en god gärning som jobbar med detta, då är det dom som hjälper mig. Jag får lära mig hur det var och hur man levde. Att läsa en bok om beredskapsåren kan vara viktigt, men att sitta och lyssna på en som faktiskt satt och frös i de värmländska skogarna och spanade på tysken, det är något helt annat.
Dessutom sände SVT ”Kalle på Spången” idag ,och inte kan en dag på ett ålderdomshem med en film med gamla Edvard Persson och musik av Lasse Dahlqvist bli misslyckad!
Jo Kalle, vilken Kalle?, Jo Kalle, vilken Kalle?, Jo Kalle Kalle Kalle Kalle på spången!

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *