Många tankar, många tårar, och en del skratt: 2 år har gått

Dagbok 17 januari 2006

Egentligen ska jag väl berätta om allt som skett den senaste tiden men detta är inte dagen att göra det på.
Det har gått 2 år idag. 2 jävligt långa år, 2 väldigt svåra år, 2 år sedan Alex dog.
Ja han dog. Jag har insett det. Jag har samma känsla för honom som för Mia.
Nästa vecka skulle hon fyllt 35 och känslan jag har över det är likvärdig den jag känner för Alex idag.
Jag kommer inte ihåg vilken dag det var när jag och Henke ”gjorde slut”, inte heller när jag och andra gjort slut, men Alex kommer jag ihåg, och på samma sätt som den 1 december alltid kommer vara Mias sista dag på jorden, på samma sätt är det med Alex den 17 januari.
Skillnaden är ändå enorm, för Mia höll jag i handen när hon tog sitt sista andetag. Mia fick jag säga farväl till, jag fick (på det sätt man klarar av sånt när man är 18) göra ett avslut. Det fick jag inte med Alex.
Jag tänkte på honom igår. Jag tänkte på fredagen den 16 januari 2004. Klockan var runt 23 och jag var hypernervös. Tre timmar tidigare hade jag ringt Alex, hans mamma hade svarat och förklarat att han hade huvudvärk och var så sliten efter jobbet så han sov. Sedan pratade vi i 30 min. Vi talade om allt och inget, om jobb om fritid och sånt. När vi lade på kände jag känslan komma krypande att något var fel, för hon brukade inte vara så här trevlig.
På lördagen ringde jag men ingen svarade. Klockan 14 svarade hans pappa och verkade, enligt mig då, skitsur. Då kände jag att det var dags, men jag visste inte för vad. Sen blev klockan 17:20 och mobilen började blinka rött och ett hjärta med namnet Alex blinkade.
Då startade helvetet, och där dog Alex. Där dog även jag, eller så föddes jag.
Jag vet inte om jag tror på änglar men oavsett vad jag tror så dök det upp två såna i mitt liv den perioden. Det var Katarina och det var Joel. Det är ingen hemlighet att jag är skyldig dessa två mitt liv. Utan dom hade jag inte klarat det. Utom deras råd, tröst, skäll och stöd hade jag gått under.
För idag, så här 2 år efteråt, inser jag hur nära jag faktiskt var att gå under. Hur nära det var att jag skulle göra om idiotin från den 24 januari det året, men det gjorde jag inte.
Istället fick jag gråta ut hos dom och hos mina andra vänner, och istället skrev jag. Gud i himeln vad jag skrivit dessa 2 år. En del har hamnat här, men ändå väldigt lite. Jag vet inte hur många brev jag skrivit till Alex som jag sedan rivit och slängt. Jag vet inte hur många hatbrev jag skrivit till hans mor som hon aldrig kommer få läsa. Jag vet inte hur mycket jag skrivit om ångest, död och svek som ingen kan läsa för det finns inte kvar.
Det har varit nyttigt, och det har varit lärorikt. För tack vare det fick jag utlopp för det jag kände. För svar kunde jag inte få, och jag vågade till slut inte fråga mer. Varje gång jag försökte sänkte han mig lite till, allt gott med mig skulle utplånas…
Till mina vänner….
Kanske blir ni sura nu när jag så hyllar Katarina och Joel och kanske tror ni jag glömt er andra. Det har jag inte. Jag tänker i skrivande stund på Markus och Tompa och Cissi som satt är hela natten när helvetet brakade loss plus alla andra nätter. Jag glömmer heller inte alla telesamtal, all tröst och stöd ni gett. Tro inte jag glömt er, men den riktiga ventilen fick jag genom Katarina och Joel. Mycket för att dom inte var med innan helvetet rasade samman, de var nya i min bekantskap och trots att de då lärde känna en person som hade varenda nerv utanför kroppen så stannade dom kvar, men de lärde mig också något extremt viktigt: Jag var inte ensam, och genom dom har jag lärt mig uppskatta mycket i mitt liv som jag inte sett innan och framförallt lärde dom mig att jag är Walle, och han är faktiskt ganska OK. Det var jag för blind för att förstå när ni andra försökte förklarade det, men dessa 2 helt nya bekantskaper träffar en person som seriöst är rädd för att hans form av kärlek kan upplevas som att han manipulerar folk till sex, och de vägrar tro på den skiten. Därför räddade dom mig, men de gjorde det tillsammans med er andra. För allt det som ni gjort älskar jag er över allt annat. Gud, Satan eller Oden har sett till att jag aldrig kan få barn. Den kärleken i mitt hjärta som är avsedd för sånt får ni att dela på istället, glöm aldrig det.
Jag har skrivit mycket om hat de senaste 2 åren, för mycket tycker en del. Jag har hatat, och ibland har jag tvingat mig att hata mer än jag gör. Hatar jag Alex?
Jag vet inte vem alex är.
I den värld jag levde innan älskade jag honom och trodde att han älskade mig. I den värld jag levde kröp han upp med huvudet emot mitt och låg där på min axel och sade på sin klingande stockholmska, ”Jag älskar att ligga så här Walle”. Det var också bland det sista han sa när jag såg honom i livet sista gången. I den världen ringde han och sade godnatt, i dn världen var han upphetsad när vi hade sex och i den världen skulle vi alltid ligga och hålla om varandra efter att vi haft det.
Sen dog han, och en annan Alex kommer fram istället. Han som berättade att han avskydde när jag höll om honom, och som hade ångest när han hade sex och som mådde skitdåligt efteråt. En Alex som avskydde allt som jag stod för och som tyckte att jag var trist som person för jag var cancersjuk. En person vars mamma, denna ”människa” som uttryckte, ”Ja men snälla Walle, han kysste ju faktiskt bara en annan i en swimmingpool”
För första gången i mitt liv skämdes jag över min homosexualitet. För första gången ville jag inte vara den jag var, för första gången försökte jag knulla bort läggningen. Tvinga mig att vara någon annan, för Walentine var ond. Det gjorde den nya Alex, medan den gamla Alex var död.
Fast jag dog inte där, kanske hoppade hjärtat mitt över några slag men dog gjorde jag inte. För idag lever jag mer än vad jag gjort på väldigt många år. Jag har fått massor med nya vänner. Jocke satte sig, bokstavligt talat, ner i mitt liv och räddade mig på ett sätt han aldrig ens själv kommer begripa. Robin dök upp och visade att jag kunde känna igen, och att jag inte var något det som han där uppe sade.
Carina, världens argaste tjej (efter mig 😉 ) träffade jag, tack vare Alex till och med, och jag har fått så många garv på grund av henne. Poppe kom tillbaka efter att jag inte kunde träffa honom när jag var fullt upptagen med att vara ihop med Alex
(Citat av Alex: Ja jag tyckte aldrig om dig men jag ville du skulle tycka om mig mest i alla fall)
De och många fler har kommit, en del har gått andra finns kvar. Exakt så som livet är och ska vara. För mitt liv börjar ju bli det som det ska vara. Sakta läker såren. En del sår läker aldrig men jag lär mig leva med dom. Precis så som man gör när man mist någon.
Kanske kommer det en dag när jag kan se på Alex med ett leende. Kanske kommer det en dag då jag kan tänka tillbaka på honom som en tid där det fanns ljus i mörkret. Som jag gör med Mia. Där finns det många fina minnen och kanske kommer även han bli ett sånt minne en dag.
För vet ni vad? (för att äntligen svara på frågan om jag hatar honom)
Jag hatar honom inte. Jag älskar Alex. Ja, det gör jag.
Tror på honom gör jag inte. Homo/bisex är ingen jävla förkylning som går över eller går att styra, oavsett vad Medvandrarna än må säga, men det är hans problem.
Har han tjej idag som han är lycklig med är jag glad för hans skull. Har han det inte men vill ha hoppas jag han finner det. Skulle han mot förmodan vilja ha en kille så önskar jag honom lycka till även med det.
Jag försöker inte lägga någon gloria över mig, men det är så jag känner. Jag har inte velat känna så, för hatet har varit enklast att välja men kärlek är det jag känner när jag tänker på honom. Kanske för att jag aldrig trodde på honom, kanske för att jag, till skillnad från andra, var med när han var här. Kanske för att jag inte är den manipulativa skitstövel vissa tror jag är.
Så 2 år har gått, och 2 år till kommer gå. Då kommer det kännas mindre, då kommer det kännas bättre. Kanske kan jag då känna det jag vill känna, saknaden efter den Alex jag var tillsammans med. Den Alex jag älskade. Den Alex som för alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Samma hjärta som han sedan slet ut och hoppade på, men som jag med hjälp av mina vänner, familj och arbetskamrater tryckte tillbaka och gjorde hjärt och lungräddning på. Det hjärta som något slag då och då alltid för resten av sitt liv kommer undra hur han har det.
Alex, hoppas du har det bra.
Saknar dig.
Älskar dig
/Walentine

Bookmark the permalink.

2 Responses to Många tankar, många tårar, och en del skratt: 2 år har gått

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *