Tiden, hur mycket finns det av den?

Dagbok 9 december 2005

Trött, så fruktansvärt trött.
Det är ingen vanlig trötthet, utan jag känner igen den.
Den brukar betyda femtioelva besök hos läkare och mediciner och ännu mera trötthet.
Sade till Joel igår att jag inte ska försöka tänka på det, att jag ska vänta tills jag vet. Det är svårt att göra det emellanåt. Ångesten kommer liksom över mig, ångesten och tankarna om döden. De kommer ofta när man har denna ångest. Ändå känner jag något annorlunda i mig och det är att jag är rädd för döden.
Det var jag inte innan, eller mer att jag sket i den. Såg inget värde i mig, inget var viktigt med mig och då kan man lika gärna dö. Vem skulle sakna en sådan som jag, en bög, en jävligt ensam bög vars homosexuella umgänge gick ut på att hjälpa andra att komma på vad och vem de var och sen kunde de dra vidare.
Så är det inte längre. Jag slåss till sista droppen är spilld. Jag slåss för den jag är och för den jag vill vara.
Min lever är slut, mina fötter tar knäcken på mig, idag har jag knappt kunnat gå, och jag är ganska utliten men inte fan ger jag upp för det!
Fast just nu denna iskalla decembernatt önskar jag att någon vore här. Någon som jag kunde lägga mitt huvud emot och bara tyst viska, ”Jag är rädd”. Någon som då tog mig huvud i sitt knä och bara strök mig i håret lite. Någon som förstod att jag var rädd, någon som bara förstod.
Tänk om någon av mina gamla vänner kunde sagt nåt som berömde mig. Att jag var stark, att jag var duktig, att de var stolta över mig.
Tänk om den där famnen jag så desperat vill krypa upp i kunde finnas där någon gång för mig.
Tur jag har mina nya vänner, tur att jag har dom som kom in i mitt liv efter att helvetet startade. De om något är min välsignelse.
Shit så trött jag är. Händerna orkar inte svepa över tangentbordet som de ska, men sova orkar jag inte. Sova kan jag inte, sova vågar jag inte.
Nej, jag måste försöka sluta tänka på vad som komma skall. Jag får ta det då, jag har inte vare sig tid eller lust att gräva ner mig nu. Jag har mina planer och mina drömmar. De tänker jag avsluta.
Oavsett om jag blir 35 eller 95 vill jag inte dö som någon som inte gjorde något av sitt liv. Att man skulle vara så jävla dum så att man lät de första 33 åren gå till skit och idioter som snodde ens tid och ens förnuft. Fast jag lärde mig på det, nu gäller det att omförvandla den lärdomen till handling istället. Det är väl det jag jobbar med nu tror jag.

Bookmark the permalink.

4 Responses to Tiden, hur mycket finns det av den?

  1. Vi är många som tänker på dig, Walle!

  2. Germund Andersson says:

    Det är så svårt att finna det rätta orden, men jag håller för det första med Göran. Du har många vänner!
    För det andra förstår jag din dödsångest så väl, jag har själv varit där för 30 år, sedan men tillfrisknat.

  3. Ina says:

    *vinkar* 🙂
    Ska du dö är jag med dej!
    Ska du kämpa är jag med dej!!
    Massor med kramar!!!!!

  4. Kurt says:

    Om nån är stark så är det du Walentine!
    Du har kämpat emot cancern länge om jag uppfattat det rätt.
    Min kära arbetskamrat dog i lymfkörtelcancer, fick reda på det när jag var i Hong Kong. Det var en dålig nyhet i juletid kan man lungt säga, det var tufft att bara se han bli sämre och sämre, så man kan bara tänka sig hur han kände sig, och hur du känt/känner dig.
    Jag hoppas verkligen att det inte är cancern som ”jagar” dig igen, jag hoppas att du är frisk och förblir det!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *