Jag talade med en präst idag…

och frågorna …

Jag har berättat om denna präst innan. Han kommer till jobbet emellanåt och håller i gudstjänsterna.
Varje torsdag har vi Gudstjänst på jobbet. Det är väldigt olika hur många som är med, och på många sätt är det inte som vanliga Gudstjänster (i alla fall inte så som folks bild av Gudstjänster är)
Det är mycket prat om världen och om människor och givetvis om gamla goa Göteborg. För gamla goa Göteborg kan man aldrig prata för lite om.
Visst pratar man om Gud men mycket pratar man om det lilla i livet som blir så viktigt när man blir gammal.
Sen sjunger man och man avslutar med Fader vår. Ja och då är det gamla Fader vår och inte Vår fader man läser 😉
Efter dagens Gudstjänst bad jag prästen som hållt i dagens Gudstjänst komma in på kontoret och jag räckte honom ett exemplar av Uppropet. Jag vet att han står på ”vår” sida. Han såg nästan lite glad ut att han fick ett ex och vi började prata lite om allt som skett de senaste veckorna med Kalin och Green.
Han sade också då just det viktiga i att kärleken mellan människor är viktigare än något annat, och hur människan älskar inte är det som spelar roll. De orden värmde mig så.
Jag vet inte varför men jag blir alltid lika lycklig och glad när någon säger sånt, och jag blir faktiskt extra glad när en präst säger något sådant. Det är också det som jag inte riktigt kan förklara med mig själv, hur jag kan känna sånt när jag inte ens kan kalla mig kristen. Frågorna liksom bara forsar igenom mig och det är förbenat svårt att finna svaren.
Ibland funderar jag på om man kan tro på evangeliet, och om man kan tro på Jesus utan att tro på Gud?
Jag har så svårt att tro på någon högre makt som kan dela hav, och som kan få gräshoppor att invadera Egypten. Jag har också svårt att tro på Jesus uppståndelse från de döda, men jag vill samtidigt tro på hans ord.
För vem kan låta bli att på tagen av ett löfte om att allt kommer att bli bättre?
Vem kan säga nej till att någon älskar dig för den du är?
Vem kan säga nej till någon som älskar dig så mycket så han är beredd att dö för din skull?
Vem kan egentligen säga nej till Jesus?
Men har jag rätt att tro på honom när jag samtidigt har så svårt att tro på det Gudomliga?
Vem är jag som kan avgöra om Gud finns? Jag har ju svårigheter med att finna mig själv. Hur ska jag då kunna finna Gud?
Måste jag finna honom? Räcker det inte med att känna samhörigheten med Det glada budskapet?
Många säger att jag blivit konstig den senaste tiden. Kanske har jag det, men samtidigt som dessa tvivel och denna känslan av sökande finns inom mig så har ett enormt självförtroende växt inom mig och det växer fortfarande.
Så jag trivs med att ha blivit konstig, för denna konstighet har gjort mig starkare.
Jag avslutar dagens lilla inlägg med en mycket känd dikt av en kvinna som tyvärr inte orkade vänta på alla de svar hon ställde.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye
Jag hoppas Karin att du får svar på dina frågor nu och jag hoppas du har det bättre där du är nu. Vad synd egentligen att vi aldrig träffades du och jag. Då kunde vi letat efter svaren tillsammans. Då hade du haft någon med dig som förstod hur det känns att söka och sällan finna. Kanske hade du aldrig gett upp då.
/Walentine Andersson

Bookmark the permalink.

11 Responses to Jag talade med en präst idag…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *