Jag känner inte igen mig själv (men det tycker jag om)

Dagbok 1 dec 2005 / 29 cheshvan 5766

När jag nu ser mig i spegeln ser jag en annan människa än den jag såg för 4 veckor sedan.
Jag vågar påstå att något hänt med mig, något bra och något stort.
Jag klagar ganska ofta i den här dagboken att jag är ensam, att jag inte har några vänner och att ingen förstår mig.
Jag tror ganska många förstår mig, men kanske är det så att jag mest av allt försöker göra mig till någon som jag inte är.
Idag den 1 dec är det inte bara AIDS dagen. Det är också årsdagen då Mia dog. Tänk, jag skulle haft en son/dotter idag som skulle varit tonåring. Det är egentligen inte klokt.
Nu blev det inte så, istället togs hon och barn ifrån mig i denna förbannade cancer. Själv var jag ung när det hände, för ung kanske. Att vara 18 år och möta sånt är inget jag önskar någon människa.
När sedan den chocken lagt sig kom nästa smäll, cancer och sen fortsatte det så.
Jag tror jag dog någonstans där på vägen, jag slutade hoppas och jag slutade drömma. Jag skrev mitt Vita Arkivet och satte mig sedan ner och väntade på döden, men döden kom inte. Det verkade inte vara min tur i alla fall.
Så då satte jag mig bara ner och gjorde ingenting.
Ni skulle sett mig när jag var 18. Hur jag ville förändra världen och hur jag slogs för den jag var (när jag inte var i min hemstad Borås, där var jag straight). Jag levde och brann för allt som hade med homos att göra, och jag drömde om ett samhälle där alla fick var som dom ville.
Sen slutade jag drömma, utan sjukdom och död blev mitt nya liv. Väntan på provsvar, strålbehandlingar, cellgifter och läkare blev vardagen. Människor man träffade i väntrummen som en dag inte kom tillbaka mer blev mitt liv.
Sånt påverkar, sånt formar en till den man är och blir.
Kanske är det så att den viktigaste dagen i mitt liv är den 17 januari 2004. Det var då som Alex bröt och det var då jag fick lära mig att min syn på kärlek var manipulation, utnyttjan och svek, och jag min idiot valde att tro på det. Det var nog då mitt liv förändras så snabbt så jag inte ens själv lade märke till det, och det tog många och långa månader att inse det.
Vet ni om att jag i över 1 år inte hade min Prideflagga uppe? Att jag gömde allt som kunde påminna mig själv om här hemma att jag var homosexuell. Att jag till och med plockade ner filmen Sound of music som jag har på DVD för att filmen var för ”gay”?
Sån blev jag, han gjorde mig till det.
Den kloke Göran som brukar kommentera en del här skrev i en kommentar för några dagar sen…
Ja det tar sin tid. Men låt det inte ta din…
Det fick mig att fundera. Hatar jag för mycket? Hatar jag så att det påverkar mitt liv negativt? Skadar det mig?
Sådana frågor dök upp i skallen på mig och jag började filtrera.
Jag är en känslomänniska och jag lever på känslor. Det har nog alla redan kommit på. Därför tror jag att jag behöver de där ”elaka” känslorna lika väl som de goda och kärleksfulla. Så Nej, jag hatar inte alex för mycket. Sen tycker iofs jag att det inte finns någon övre gräns för hat mot honom, men mitt hat stannar vi just hat. Jag skulle aldrig ens om jag fick chansen vilja hämnas eller skada honom. Inte på grund av godhet, det vill jag poängtera, men jag skulle aldrig vilja lägga ner någon tid på honom på det sättet. Det kan räcka med att hata honom här eller på papper och sen blir det bättre.
Jag är ingen enastående god människa. Jag skulle bli glad om jag fick veta att det gått åt helvete för honom, och jag skulle inte fälla en tår över det. Men då har han skapat sitt eget helvete, jag vet bara att jag inte kommer hjälpa honom att hamna där. Till dom som tycker jag är dum så säger jag bara, ni var inte där, ni hörde det inte. Det är jag som blivit utnyttjad inte han:
”Tja, du var ju surrogat för onani”
”Det var äckligt att ligga med dig, men jag fick ändå starkare orgasmer än när jag runka”
”Jag tyckte inte om dig men jag ville du skulle tycka om mig mest i alla fall för ingen annan gjorde det
”Varje gång du höll om mig ville jag bara försvinna”

För sånt hatar jag, kanske är jag dum och korkad men då är jag det. Min hjärna kommer aldrig hitta någon annan form av känsla för den ”mannen” än hat. Han och hans föräldrar, må Stockholms Stadshus tryckas upp i deras…
En del får kanske för sig att han är en man som uppenbart har problem med sin sexualitet. Tja, låt medvandrarna ta hand om honom då. Eller föresten, han har sin mamma. Det är inte mina problem vad han är eller har varit. Det jag vet är det han sagt, och samtidigt tar jag den att jag v e t att han smygläste allt jag skrev här genom en proxysajt fram till okt 2004 då jag avslöja att jag visste (för det fick jag ju iofs garva lite) Jag tar summan av additionen och inser att jag fick minus. Så enkelt är det.
Så nej, jag tänker inte se till att det tar mig. Det är han nämligen inte värd.
Så!…
För ett år sedan skrev en person till mig att i och med att 2004 varit så subbigt så skulle 2005 bli bättre, och shit så rätt hon fick. Jag fick fast jobb. jag har ”bara” haft lite lindriga och ganska snälla tumörer och jag har fick igång uppropet. Min hemsida, denna alltså, har ökat i besöksantal med ungefär hur många hundra procent som helst. Jag är nästan helt klar med min roman, och jag har skrivit lite för 2 andra.
Dessutom har jag fått telesamtal som berättat att jag kommer brinna i helvetet så nåt måste jag ju lyckats åstadkommit!
Jo 2005 blev bättre, mycket bättre. Nu gäller det att se till att 2006 kommer bli ännu bättre.
Jag måste arbeta mer med mig själv och min självförtroende. Så länge jag är fet och äcklig inför mig kommer jag vara det inför andra. Så länge jag tror att det finns en Alex i alla kommer jag inte hitta kärleken och faktum är att jag inte ens letar efter den.
Jag har så många vänner som alla lever som ett amerikansk High School drama så jag behöver inte den formen av underhållning just nu, och jag vill bli klar med romanen och allt annat jag skriver på.
Det jag också måste bli bättre på är att börja ställa saker och ting på mina villkor. Folk ska inte kunna ringa hit på nätterna för att de passar dom. Vill de snacka för de göra det på normala tider, det finns pausknapp på videon/DVD/Datorn.
Vill dom att jag ska ta deras saker på allvar får de börja ta mina på allvar. Det gör ont i en när man för folk man känt i flera år ska behöva förklara varför man startar ett upprop för att protestera mot att man vill ha samma rättigheter som andra.
Så det var därför kära vänner som jag ville ha med er på det som ni kallade för ”religiöst hokuspokus” idag. Det hade betytt något för mig, den tanken slog er inte va?
Så har mitt liv varit och jag har inte trivts med det och det man inte trivs med får man ta bort. Ibland kan det ta tid men skam den som ger sig som drängen sa när han såg fel på pigan och diskhon.
Så när jag ser mig i spegeln ser jag en annorlunda Walentine. Just nu tröttare än på länge men trött på ett bra sätt. Jag lyckades! Jag fick det jag skulle få igenom. Det blev en protest som hördes och Kallin fick veta att han hade mothugg. Nu är allt klart och när jag på tisdag fått lämna över det ska jag fira.
Jag ser en man som faktiskt har någon form av framtidstro. En man som för 4 veckor sen kallade sig ateist men som idag kallar sig tvivlande men som tror på Svenska Kyrkan. En man som faktiskt kanske är begåvad med något som gör att han kan skriva så att folk läser och att de vill läsa mer. En man som jag faktiskt tror inte kom ur garderoben helt och hållet förrän hösten 2005. En man som skiter i om han är homosexuell eller bisexuell eller om han skulle visa sig va transa (har en viss förkärlek till örhängen) men som är så jävla stolt över att bara vara!
Så kanske är det dags att presentera sig:
Jag heter Walentine Andersson och jag är inte heterosexuell. Däremot är jag jävligt stolt över vem jag är och försök du ta den stoltheten ifrån mig. Det klarar du inte för mig rår du inte på. Jag var nämligen död i över 10 år. Nu lever jag och ta mig jävlar vad jag ska leva.

Bookmark the permalink.

2 Responses to Jag känner inte igen mig själv (men det tycker jag om)

  1. Chäsäd, som det står i den gamla boken och Charis som det står i den nya: Kärlek och Nåd!

  2. Germund Andersson says:

    Visst är livet förunderligt och underbart. De som hånar, utnyttjar, dömer, och förnedrar, kan inte se livets alla små och stora under.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *