En dagbok till!

Dagbok 17 december 2005

(snacka om att det ibland kan vara svårt att komma på va inläggen ska heta)
Så då, lördag har blivit söndag och själv kan man inte sova som vanligt.
Jobbade på dagen/kvällen och sen följde Emma med hit hem efter jobb och nu ligger hon och sover så sött i rummet bredvid. Det va mysigt att ha henne här, vi satt och löste alla problem som finns med både kärlek, jobb och livet så nu kommer vi klara oss gott 😀
Annars går väl dagarna just nu i en ganska jämn och fin form. Har inte orkat vare sig skriva eller tänka så mycket det sista, så därför tänker man väl som fan idag.
Ser fram emot mötet på tisdag. Jag kommer lämna fram ett flera sidor långt förslag på hur saker och ting ska bli bättre enligt mig. Självklart är detta mina tankar och funderingar men sen kan i alla fall ingen jävel säga att jag inte försökt. Mina kolleger var på kurs i konfliktshantering förra veckan, jag hoppas de kommer ihåg att de där fick lära sig att man ska kunna rikta kritik men att man också då ska kunna visa på förslag till hur man tror det blir bättre.
Fast samtidigt vet jag egentligen inte hur mycket jag själv bryr mig. Känns som att jag faktiskt hellre lägger ner min tid på att bråka med Maranata än med personalen på ett äldreboende. Vi får väl se hur det blir. Antagligen kommer allt sluta med att jag har fel och dom har rätt, eller så har alla fel och alla rätt och sen händer ingenting alls. Välkommen till äldrevården!
Jag vet inte varför men jag fick mig en tankeställare idag. Det var när jag och Emma pratade lite så slog mig tanken på hur dålig jag är på att ta av livets goda och hur bra jag är på att låta andra få det goda av mig utan att jag behåller någonting av det till mig själv. Det är så många gånger jag känt att jag inte duger, men tänk om det är jag som egentligen gör så att andra inte duger åt mig?
Tänk om det är så att jag bygger en mur omkring mig som är mycket svår att komma igenom. De ”ragg” eller de jag träffar som hjärtat brunnit lite extra för har kanske helt enkelt aldrig ens fått signalerna om att jag faktiskt är intresserad. Visst, en del har varit svin och det skulle dom varit i alla fall men inte alla. Så kanske borde jag fundera på detta om hur jag agerar och om hur jag beter mig istället. För just nu känns det som att jag åt vissa faller helt handfallen och låter mitt liv bli exakt som de vill, eller så bygger jag den där muren som ingen kan ta sig igenom. Båda sätten är idiotiska, för mig i alla fall. Får nog ta och fundera på det lite tror jag. Det jag vet är att jag verkligen vill älska någon, frågan är väl bara vem som kan älska mig med mina tankar, åsikter och den där muren.
I veckan som kommer får jag veta hur tumörjäveln är tillbaka. Förra året vid denna tid hade den dykt upp igen och då bestämde jag mig för att nu fick det vara bra. Jag valde under ett tag döden framför livet. Det gör jag inte längre. Är det nu så att provsvaren visar sig vara positiva så kommer jag kämpa som bara den, för inte fan vill jag dö!
Detta år har jag insett att flera av de som jag såg som mina nära vänner inte var mer än ytliga kompisar, men jag har å andra sidan fått nya kompisar som visat sig vara bra nära vänner.
Jag har också vaknat upp när det gäller mina mål och vem jag är samtidigt som jag allt mer kommit att tveka på min läggning. (nej alla religiösa fundamentalister, jag är inte straight så fortsätt ;))
Jag vet inte längre om jag vill kalla mig homosexuell, men jag vet heller inte om jag vill kalla mig för bisexuell. Kanske ska jag kalla mig för jävligt mycket inte straight eller nåt. Fast skitsamma egentligen, jag är den jag är och jag bryr mig inte så mycket. Så länge jag inte tänder på träd, insekter eller avklippta organdelar så känner jag mig ganska trygg.
Ibland fantiserar jag om att jag sitter på en regnbåge. Min alldeles egna regnbåge. Jag vet inte varför men jag trivs att sitta där och bara få vara.
På min regnbåge tycker man om mig även om jag är bög, bi eller transa. På min regnbåge tycker man om mig trots att min kropp ser ut som den gör. På min regnbåge finns jag och där är jag allt det jag vill vara!
Frågan är bara vem jag vill vara, och vem jag är. Så inte fan kan jag dö, eller ens bli sjuk! Det har jag inte tid med.
För jag ska bygga mig ett land, ett regnbågens land.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *