Någon form av nyårskrönika

Dagbok 30 december 2005

Vet inte hur mycket jag kommer hinna skriva innan detta år är slut så man får väl passa på nu då. Jag ska jobba hela helgen och efter jobb på lördag ska jag fira in de nya året borta där inga datorer finns. Detta är förövrigt det värsta med att arbete inom kommun/landsting, att ständigt behöva arbete dessa förbannade storhelger och det till ett pissigt OB som är ett hån.
Jag har verkligen fasat för att arbeta lördag, men nu har jag i alla fall bestämt att göra det bästa av situationen så på lördag ska våra boende få Nyårssupé och lite sånt. Sånt uppskattar dom och det är kul att göra lite annorlunda.
Det är lite svårt att sätta ihop något till 20 boende men menyn blir lite blandat. Jag ska göra potatissallad i alla fall i morgon och så blir det lite lax och lite räkor och lite annat. På begäran kommer de i alla fall till efterätt få nåt som ska passa ihop med varma hjortron, för det ÄLSKAR dom.
Fast när man är 90 år orkar man inte vara vaken till tolv så vi kör vårt nyårsfirande vid 18 tiden istället. Klockan 21 slutar man själv och sen snabbt iväg för att glömma jobbet under en stund.
2005, det har nog trots allt varit ett ganska bra år. Fast med tanke på hur 2004 var så kunde det inte gå sämre. Jag har fått fast jobb, jag har lyckats reta gallfeber på frikyrkor och jag har dessutom lärt mig, det allra viktigaste, säga ifrån när jag känner mig överkörd.
Jag skulle ljuga om jag sade att alla gamla demoner är borta helt, men det är ett stort steg på vägen jag tagit. Utan mina vänner, både nya och gamla, hade jag inte klarat av det och kanske är det också en sak som 2005 lärt mig. Just vilka mina vänner är.
Jag har nästan helt slutat umgås med några och jag har också lärt mig att inte be om ursäkt när det inte är mitt fel.
Den resan har varit jobbig men det har varit värt det. Det är inte samma Walle som sitter här idag som satt här för ett år sedan. Förra året älskade jag att leka med tanken på att ungefär allt är mitt fel och jag var som en svamp när någon sade något negativt om mig.
Idag är jag nästan för mycket åt andra hållet istället, men som Katarina sade så lär jag väl hamna på något mittenalternativ så småningom. För tillfället trivs jag med att bita som den allra värsta kobra och jag tror jag behöver det också. Efter vissa familjers framfart mot självförtroendet inklusive gamla spöken från förr så kanske jag måste vara sådan här ett tag för att sedan kunna varva ner.
Fast allt är inte riktigt bra än. En sak har jag fortfarande väldigt svårt att göra och det är att släppa in någon i mitt hjärta, eller för den delen ge mitt hjärta till någon. När Alex bestämde sig från att gå från en go kille till Satan själv fick han mig att låsa in hjärtat, bunkra upp med betongväggar runt om och sedan slänga nyckeln i Atlanten. Varje gång något som ens kunde påminna om kärlek dök upp ringde varningsklockorna och jag drog mig undan. Det 2005 lärt mig är först och främst att det verkligen var jag som drog mig undan och inte tvärtom som jag velat ha det till. Det jag också lärt mig detta år är att dessa väggar kanske inte är raserade än men det har börjat spricka lite i dom. Vägen tillbaka är lång har jag insett, men jag har också lärt mig att det är OK om den är det. För ett år sedan tyckte jag att det var mest fel på mig i hela världen, nu har jag mer insett att det inte är det. Däremot är jag en jävel på att hitta människor som skulle passa in för titeln mest fel på 😀
Nu låter jag ju som jag är jätteduktig på allt och så där. Det är jag inte för fortfarande finns en sak kvar som inte passar in på listan över bra saker: Hatet.
Vid min Gud vad jag hatar Alex fortfarande, och när jag skriver hat så menar jag hat. Jag kan bli något så in i helvete arg på honom och alla sjuka meningar som dyker upp som de där uppe sade kan eka i mig. Då blir jag svart om ögonen, då kommer ilskan och då kommer drömmen om hämnd tillbaka. Det är då jag kan sluta ögonen och drömma om att jag kör tunnelbana, och det är då funderingarna på att starta dumma sajter dyker upp.
Men sen kommer logiken igen, och så lugnar man ner sig. Mycket har jag Joel att tacka för. Hans teorier om att hat är dumt är väldigt rätt och dom har den stackaren tryck i mig. Jag tror att Alex borde tacka både honom och Katarina för utan dom tror jag att jag både haft en anställning på SL plus varit Webmaster idag.
Därför har jag också lärt mig att kontrollera den där ilskan. För jag skäms inte för att jag hatar. För fan, det är en människa som utnyttjade mig i 2 år och sedan anklagade mig för att ha manipulerat honom i säng vi talar om. Han snodde inte min samling med puttekulor. Varför skulle jag inte hata och vara arg? Den ende som har tålamod med en sådan är Jesus och jag sätter en peng på att om det varit Alex som legat i den där sängen hade Jesus inte sagt ”Ta din säng och gå” utan mer ”Där kan du ligga”.
Så kanske har jag även lärt mig det detta år. Att man får hata, så länge hatet inte tar en själv (som Göran så klokt skrev en gång) och hatet tar mig inte längre. För jag vet att dagen kommer då jag kommer skratta åt honom. Kanske krävs det 2 barn och hus på landet först, men den dagen kommer.
För mitt liv fick sig också en vändpunkt med allt som hände 2004. Något inom mig sade att ”Nu räcker det!” och det blev väl startskottet på det nya. Att inte längre sänka sig hur djupt som helst för människor som inte är värda det, det är något som jag lärt mig .
Detta år gick ju också min mormor bort. Jag kan inte säga att jag saknar henne något nämnvärt. Tanten var elak och grym och förtjänade sitt öde. Jag vet att det låter rent fruktansvärt men skulle jag berätta det jag vet skulle ni förstå. Jag gör det inte i respekt för mamma, för någon respekt för mormor har eller hade jag inte. Jag säger som jag sade när hon dött: Nu har Satan fått konkurrens om tronen. Mormor har förtört så många liv och hon var för dum för att inse det. Ända till slutet var hon ont, och min mammas sista minnen av henne var bittra minnen. Jag är glad att jag tog beslutet att inte åka på hennes begravning. Jag står fast vid att begravningar har man för att visa respekt, inte hyckla.
Det som är ironiskt är att inte ens hennes död blev lugn. En massa klantarsel till boupptecknare har rört till allt så bouppteckningen påminner mer om Dallas än om vad det ska vara.
Så något Vila i frid Mormor blir det inte, snarare Ha det Solveig!
2005 skulle också bli året då Walle skulle banta! Oj va de gick…dåligt. Det började bra med points och allt sånt där, sen paja levern och medicinerna gjorde att jag istället gick upp ännu mer. Fast skam den som ger sig, vilket jag inte tänkt göra. 2006 ska jag ner om jag så ska skära bort magen med kökskniven hemma.
Uppropet måste ju nämnas, för ack man man växte under det. Dessutom öppnades en värld för mig som jag inte riktigt velat se på innan. Mitt intresse för religion, Gud, Jesus och kyrkan växte något enormt och man har lärt sig väldigt mycket detta år. Fortfarande känner jag att jag funderar en del, eller väldigt mycket, och det finns tusen och åter tusen frågor men utan frågor är livet tråkigt.
Det som mest slått mig är hur något så gott som kristendomen kan skapa så mycket hat och förbittring. Så medan jag lärt mig digga Svenska Kyrkan stenhårt har jag också lärt mig att förakta bollibompa rörelser som Livets ord, pingst och framförallt Maranata (usch)
2006 kommer jag försöka insupa mig mer kunskap i ämnet, det vet jag redan nu.
Sajten i sig har också ökat. Från att ha varit en hemsida där en bög bloggande om sitt tragiska liv så exploderade sidans besök i höstas. Redan innan uppropet steg det och sedan har det fortsatt uppåt. Detta är ju självklart jättekul och man försöker samtidigt att inte bry sig om statistik och fortsätta skriva som om inget hänt. Numer ser jag knappt min sida som blogg längre utan en sida där jag skriver det jag tycker när jag tycker att det passar.
I vilket fall som helst så har antalet besök ökat med över 1000% på ett år. Det får jag va nöjd med och får väl också passa på att tacka Yngve lite 😉
Nej, nu är det sena natten och en trötter Walle ska sova. Jag vill med detta inlägg önska alla mina vänner och alla som läser detta ett riktigt Gott Nytt År! Låt oss hoppas att 2006 blir ett bra år med mer rättvisa, mindre Åke Green och mer kärlek!
*kram* på er alla!

Bookmark the permalink.

3 Responses to Någon form av nyårskrönika

  1. Ann-Marie says:

    Oooo Walle vi önskar dig det samma jag och barnen. Du vet jag är en grym mamma så nu har jag lyckats få Emma att sitta bredvid mig denna tidiga morgon för att hålla mig sällskap. Kram

  2. Dana says:

    Gott nytt år! Visst är du trettiotre år fortfarande? Jag har skrivit en sång för länge sedan om när jag var trettiotre och den har fortfarande inte blivit klar till hemsidan än, för mitt år nu har varit skakigt. Men när den kommer, så är den till dig med, som den trettiotreåring du var. Jag ville bara säga det innan du hinner fylla år…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *