Då vart julen över

Dagbok 25 december 2005

Så var det över för denna gång. I alla fall för mig. Charmen med att arbeta inom vården är att man den inte tar hänsyn till helg eller vardag.
Har ingen lust att arbeta i morgon, verkligen ingen lust. Ska ta semester snart har jag bestämt, igen. Måste vara därifrån lite.
Ibland känns det som att man ångrar sig fast anställning, men samtidigt inte. Det är skönt att ha det att luta sig tillbaka på, men man är ju fan aldrig därifrån. Ändå har jag nog fler lediga dagar per månad än en som arbetar måndag till fredag, men det är väl helgarbetet som kompenserar det eller nåt.
Det har varit en lugn jul. Det var riktigt mysigt att ha ”pojkarna” här igår. Det blev en väldigt lång natt men jag klarar inte, de va värt det.
Är inte så ofta man kan sitta ner och snacka så som vi gjorde igår heller. Det kändes i alla fall bra att göra det.
Vi kom in på detta vad man gjort för något detta år, och jag började då fundera. Det har hänt mycket under 2005 i mitt liv, och väldigt mycket inser jag är positivt. Jag har börjat försöka att ta itu med mig själv och andra. Element som stör är borta, men inte allt.
För samtidigt är det ju så jag levt, oavsett vad jag tyckt om det, i väldigt många år. Det ändrar man inte på en dag eller två. Det tar tid, och det får ta tid också. Jag har inte bråttom.
Just detta med att ha bråttom är något som för mig är ett väldigt speciellt ord. Förr hade jag bråttom med allt. Jag slog mig fram för jag visste inte hur länge jag skulle få leva, nu så här känner man ett större lugn och det finns inga ord i världen som kan förklara den sköna känslan som det innebär. Att just bara kunna ta det lugnt. Att inte känna hela tiden att allt måste lösas idag, utan det kan vänta tills i morgon. Att inte känna pressen hela tiden att jag måste vara klar, och helst igår.
För den nya känslan skålar jag!
2005 har också inneburit besvikelser, folk man trodde man kände på ett sätt visade sig bara annorlunda, och vänner man trodde man hade visade sig vara knappt ytliga bekantskaper. Fast så är livet, och under resans gång har nya personer dykt upp. En del kortvarigt, andra för att stanna. Tre av dom var ju här i går, och alla tre tillhör ju den sista kategorin. Vilket jag är glad för.
Jocke var det kul att se igen! Det var alldeles för länge sedan och jag tycker om vår relation. Någonstans har vi nåt efter alla samtal och händelser som gör att ingen annan kan komma nära det. Därför behöver vi inte ses hela tiden, det finns där i alla fall. Sånt känns alltid skönt.
En sak jag tänkte på inatt är hur jag så många gånger slåss med mig själv. Vilka enorma kamper jag för mot mitt eget sinne och tankesätt. Självplågarwalle som Katarina döpte honom till är en ond jävel, som även om han kanske emellanåt behövs för att lugna alla andra delar av mitt sinne får han emellanåt alldeles för mycket kraft och energi. Han har ställt till mycket skit den jäveln, men kampen fortsätter.
Det som däremot är synd är att han emellanåt gör att jag tvivlar på sånt som jag vet skulle vara en självklarhet i mitt liv. Han får mig att liksom bäva inför en sanning som inte ens är speciellt jobbig att acceptera. För det borde han ha ett kok stryk, och kanske åker han på det mellan varven. Det jag i alla fall med stor säkerhet vet är att han fick det jobbigare 2005 än 2004. Förra året hade självplågarwalle det skitskoj.
En annan sak som jag förändrat mig på detta år är hur kort stubin jag fått när det gäller osanningar om mig själv eller om jag anser mig missförstådd. Jag tänder på alla motorer på en gång och exploderar fullständigt. Detta visade jag ganska starkt för mig själv inför vissa vänner, men också inför jobbet och framförallt nu den senaste turen med det förbannade brevet. Jag slår näven i bordet och säger ”NEJ”.
Folk som i alla fall läst baksidan av en psykologibok, eller är födda med vanligt förnuft vet vad det beror på. 2004’s års orgie i anklagelser och skitsnack har satt sina spår och med tanke på att jag inte får någon upprättelse mot dessa händelser så tror jag att det kommer ut så här.
Helt negativt är det inte, för det har funnits för många i mitt liv som fått sätta sig på mig ungefär hur de velat. Samtidigt kräver dessa nyvunna krafter omsorg för annars finns ju risken att det istället blir åt andra hållet, men även det får man väl jobba med nästa år.
Jag tror ändå att den största vinsten mitt liv gjorde detta år är att jag så sakteliga faktiskt börjar uppskatta mig själv. Jag börjar lära mig vad jag har för fördelar och för nackdelar och nästa år gäller det väl att ännu mer försöka få alla dessa bitar att smälta samman. Vänner som kan stötta mig i det har jag, och ovänner som kan påminna mig om det andra har jag också. Om jag själv har kraften till det får vi se, en sak i taget.
Jag bröt med en person i torsdags. Inte bröt på det sättet att jag bad honom fara eller liknande. Nej det bara blev som att spola ur en toalett. Under tiden jag talade med honom kände jag ”Varför står jag här och slänger ut tid på detta?” och sedan började jag fundera på vad och om detta gav mig något. Jag kom fram till att det inte gjorde det, så nu får det dö ut i sanden. Personen i fråga kommer inte förstå vad det handlar om och jag orkar inte ens engagera mig att förklara, så det får bara dö.
Den energi sådana människor tar gör att jag inte kommer vidare. Det är inte deras fel, för de har aldrig träffat någon annan Walentine. Jag har bara varit den jag är och för varje gång jag varit deras Walentine så har jag gett lite av mig själv där och lite där. Problemet har varit att jag aldrig tagit någonting tillbaka, och då rasar man.
Just detta är det värsta med mig, allt som skett i mitt liv de senaste åren har just handlat om det. Jag gör mig omänsklig, en superstark människa som har svar på alla frågor inklusive vilket moln i himeln Gud bor på. Det håller inte i längden för man rasar själv, och någon vänskap är det inte.
Detta beteende hos mig är ingenting nytt. Jag har nog betett så här så de senaste 10 åren tror jag, men de senaste åren har det blivit värre.
Finalen kom med Stockholmståget 38 gånger på 2 år. Efter det började mig hjärna fundera på om det var något som var galet, och det var det.
Därför gjorde jag som jag gjorde i torsdags, och det var inte med det första detta år.
Man har lika relationer med folk, en del står en nära andra står långt borta men de finns där och fyller sin funktion. När då en person inte gör det, är det värt att lägga ner sin egen energi på den då?
Tankarna far och åker omkring i skallen och det känns skönt. För det känns inte helt omöjligt det man funderar på. Jag får väl se detta som julens glada budskap eller nåt. Tid för förändring till det bättre.
Så i morgon ska man som sagt jobba. Korttur bara men i alla fall. Kan ju avslutningsvis berätta att den förbannade foten nu blivit fötterna och detta börjar bli olidligt. Varannan gång jag sätter ner fötterna känsn det som om en kökskniv trycks upp i dom. Lilltån på vänsterfoten börjar dö, men de räknade jag med. Så det är jobbigt men skam den som ger sig. Jag är ju en jävel på att inte visa så jag ska nog klara detta också 🙂
Nej, jag får ta itu med detta nu, för det gör ont! 🙁
Jaja, nu ska jag inte gnälla mer utan jag vill ägna nåra rader till en person som kallades sig för ”Erik” och som mailade mig i fredags. Hans mail berörde mig väldigt och det handlade om det som så många människor kämpar för, att bli accepterad. Jag tror det finns många ”Erik” som läser denna sida så därför skriver jag det här också.
Erik, ta det lugnt. Det är mitt första råd. Det tog inte en dag att bygga Rom, det behöver inte din komma ut process göra heller. Ta en sak i taget och börja med en vän som du vet du kan lita på, men innan du gör det så se till att du sagt det till dig själv. Börja där.
Du kommer inse att omgivningen omkring dig inte kommer bry sig hälften så mycket som du fasat för att de kommer göra. Det kommer antagligen finnas personer i din närhet som kommer berätta för dig hur äckliga bögar är, men är det verkligen dina vänner? Är det såna människor du verkligen vill umgås med?
Dina riktiga vänner älskar dig för den du är, det är ju det vänskap handlar om.
När det gäller föräldrar så hoppas jag att det kommer gå bra. Har du syskon så ta det med dom först om du är rädd för vad föräldrar ska säga. Du kommer antagligen inse att dina föräldrar älskar dig oavsett vem och vad du är. Kanske kommer en reaktion med skrik, gråt och tannagnissel. Tänk då på att det är DITT liv det handlar om. Det handlar om hur du ska leva för att bli lycklig som är det viktiga. En del föräldrar glömmer det, men majoriteten är tacksamt så kloka så de förstår sånt.
Fast jag tror ändå att det viktigaste råd jag kan ge dig är att du tänker på att det är dig och ingen annan det handlar om. Ditt liv är viktigast, och den form som du kan älska på är vackrast.
Så välkommen ut Erik. Jag skulle ljuga om jag sade att man aldrig fryser här, men jag lovar dig att man uppskattar värmen desto mer sen.
*kram* på dig (och alla andra)
och till resten säger jag…
En god fortsättning på er alla!

Bookmark the permalink.

2 Responses to Då vart julen över

  1. Fredrik says:

    Alla dessa påståenden om att julen skulle vara över, är egentligen helt fel, snarare är det så att adventstiden är över, julen är inne, och har åtskilliga juldagar framöver.
    God fortsättning.

  2. Ann-Marie says:

    Var ju kul att du har känt av julen, jag väntar fortfarande men så blev det ju så mycket annat som hände denna hösten också. Så jularna kommer inte riktigt att vara detsamma som de varit.
    Vänner ja när man har det som svårast så upptäcker man vilka man har som bryr sig, vilket jag också gjorde för ett tag sedan men det är väl så hela livet skall vara, att man först när det gäller ser vem som är vän eller fiende.
    Som du vet har jag varit högt uppe i luften några gånger de senaste veckorna och visst har jag letat på varje moln om man kan se någon man saknar men det är lika tomt ovanför som under och man undrar ju vilket moln sitter alla på, det måste vara trångt där i himlen. Sorg och saknad såg jag i måndags när människor med olika nationaliteter möttes för att minnas dem de saknar. Kändes som om jag var på fel plats, där skulle inte jag vara och sörja. I morgon blir det den stora finalen och som vädret ser ut finns det någon som skrattar på ett moln och tycker det ska bli skitkul att flytta till det eviga rummet.
    Walle vet du varför jag tycker om dig så mycket? Jo för att du är den du är, ibland är det ganska lätt att se bakom skalet och se hela mäniskan alla kan inte göra det och det går inte alla gånger, så ibland har jag sett honom som jag tycker om.
    Gott nytt år på dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *