Vad gör jag här?

Dagbok 27 november 2005/ 25 Cheshvan 5677

Det är natt och klockan är alldeles för mycket. Tiden går snabbt, för snabbt.
Sökte ett arbete idag, ett arbete på andra sidan jorden. Arbeta med AIDS sjuka. Jag måste det! På samma sätt som jag i år gick omkring och tänkte på religion, Gud och Jesus, på samma sätt förföljer ångesten om AIDS mig vart jag än går.
Jag frågar mig varför men finner inga svar. Kanske måste jag möta denna sjukdom i vitögat för att förstå. Jag måste förstå skräcken jag känner inom mig varje gång det handlar om AIDS.
Jag kommer inte få jobbet. Saknar nog utbildningen som krävs, men jag skulle så gärna vilja göra nytta. Få hjälpa till, få vara behövd.
Känner mig ensam just nu. Känner mig så fruktansvärt ensam. Jag har förlorat så många, och det finns så många frågor jag aldrig kommer få svar på. Denna helg var som alla andra numer. Ingen bryr sig och ingen frågar. Varför skulle dom? Med Walle talar man klockan 3 på natten. Walle är den som löser det som skedde klockan 23. Vem löser sakerna åt mig?
Idag var jag nära att stänga walentine.com. Va fan skriver jag här för? En massa skit som ingen vill läsa, eller som en jävla massa läser men inte bryr sig om. Jag är en i mängden, och jag vill inte vara en i mängden. Jag var på vippen att ta bort databasen och bara stänga ner, men ångrade mig. För skriva vill jag, jag älskar att skriva. Utan det hade jag begått ännu en synd, självmord. Det vet jag, och det är ingen överdrift.
Varför kan jag inte engagera mig i något mer normalt. Som frimärken, fåglar eller gamla colaflaskor. Varför ska jag engagera mig i saker som kyrkan, HBT och sånt. Jag umgås inte med någon som delar mitt intresse. Ingen jag kan tala med i soffan om man får världen att bli bättre. Jo, Katarina givetvis. Denna ängel från Borås som håller min själ en bit ovanför vattenytan.
I Göteborg finns ingen som förstår mig, ”Är du förbannad på prästerna nu”, eller ”Vad spelar det för roll om du får gifta dig i kyrkan, du tror väl inte på Gud” är mer kommentarer jag får höra.
Det skulle kännas så bra om någon fanns där som kunde stötta, som kunde visa att de tror på mig. Att de någon enda jävla helvetes gång är vän med mig på mina villkor.
Under tiden drar jag mig allt mer bort från alla. Isolerar mig allt mer från omvärlden och min värld idag består av 2 datorer, Internet och mina katter. Henke finns där också, men hur vet jag inte. Jag vet ingenting längre, och att inte veta är det värsta jag vet.
Jag tror det är det som gör att jag är så rädd att bli sjuk igen. För just den besvikelse jag känner då slår alla andra besvikelser. Jag drömmer ibland om att jag är sjuk, och att de som ser mig som sin vän kommer hit enbart för att pigga upp mig. De hämtar mig och vi gör saker ihop, allt för att jag ska få slippa den där sjukångesten lite. Så blir det inte, på något sätt slutar det ofta med att jag sitter här ännu mer ensam, ännu mer isolerad.
Ibland vill jag ha en kille, någon att krypa upp hos men för det ofta inte. För vem vill vara tillsammans med någon som hela tiden är inställd på att allt kommer gå åt helvete? Som är säker på att personen han tycker om egentligen äcklas av honom? Som är rädd för att hela tiden bli sviken och bedragen. En sådan person ska inte vara i ett förhållande, och jag orkar heller inte i ärlighetens namn göra något åt det just nu. Allt kan inte lösas på en gång.
Lite kärlek får jag ju. Poppe har jag som på sin klingande skånska kan få mitt inre att bli rofyllt, och jag har Robin. Hans ”Kram kram, hej hej” brukar få mitt inre om så bara för en kort stund bli lite ljusare igen.
Idag är det exakt på dagen 4 år sedan en person addade mig på ICQ. Hans första fråga till mig där, vilket var den andra frågan jag någonsin fick av honom var, ”Så säg mig, suger du kuk eller doppar du den också?”
2 år 1 månad och 21 dagar senare dödade han mig.
Kanske strävar man efter för mycket. Kanske är inte kärleken avsedd för alla. Jag har älskat 3 människor på det sättet i mitt liv. 1 dog i cancer och 1 dödade mig och den tredje ”blev jag vän” med. Kanske är inte mitt liv avsett för att få älska eller bli älskad.
Kanske är det därför jag hela tiden letar efter andra att hjälpa. Just för att se till att få någon kärlek alls.
Jag skulle ibland vilja ställa en viktig fråga till Gud…
Jag har överlevt tumörer efter tumörer i över 10 års tid nu. Varför? Vad är det jag ska göra?

Bookmark the permalink.

3 Responses to Vad gör jag här?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *