Oron kommer över mig…

Dagbok 26 november 2005/ 24 Cheshvan 5677

Lång vecka har det varit, mycket lång. Förkylningar som sedan blir bihåleinflammation tar på en. Känner att jag inte har mycket till immunförsvar i kroppen, 12 år av tumörer tar väl på kroppen.
Har också känt av en form av trötthet igen, en trötthet jag känner igen. Det är ingen vanlig trötthet utan en speciell form. Normalt när den kommer vet jag vad det handlar om, men jag orkar inte tänka på det nu. Har inga undersökningar förrän om 2 veckor. Jag får ta det då, om det är något…
Annars skriver jag och skriver. Jag träffar knappt människor längre, vilket kanske är lika bra det. Jag har min dator och mitt tanentbord, det räcker för mig.
Fast någon dag, någon gång ska jag ryta till. Då ska folk få veta men inte än, har inte tid med det nu.
Jag satt och funderade på det häromdagen, på detta med vänner. Tänk om jag någon gång ska hålla ett tacktal. Vilka ska jag då ta med? Jag kom snabbt fram till att ingen i Göteborg förtjänar nämnas där i, ja Henke då som sambo.
Borås, Linköping, Stockholm, Norrköping och Helsingborg kan nämnas, men inte Göteborg. För i Göteborg finns vännerna bara efter 1 på natten, på deras villkor, i deras liv, på deras samveten. Innan det finns jag inte, och kanske är det lika bra.
Jag har lärt mig att jag kan komma långt, ensam och allena. Min styrka är min ilska och min nyfikenhet. Styrkan jag idag känner att man kan förändra är både stor och stark.Jjag gjorde det och jag gjorde det ensam. När sedan allt var klart fick jag hjälp av några vilket nu gör att bredvid mig ligger hela uppropet utskrivet och klart.
I början på december har jag avtalat tid med biskopen i Göteborg och då ska det överlämnas. Jag kommer självklart lägga upp det här också…
Jag har föresten fått en idé om att starta en förening. En modern form av RFSL för alla! Jag börjar bli fruktansvärt trött på inställningen ”vi mot dom”. Det är inget samhälle jag vill leva i som formas ur den inställningen. Därför skulle jag vilja se en ny förening som slåss mot fördomar och sån skit. En förening där alla som delar åsikt kan vara med. Jag tror inte jag är ensam om längtan efter något sånt.
Igår träffade jag en person från min barndom/tonårstid. En person jag inte träffat på 14 år. Det var lite nervöst innan för just denna person ”hjälpte” mig komma på vem jag var och är, och jag gjorde väl samma för honom kan jag tro.
Ett sånt minne släpper man aldrig taget om och jag undrade både en och två gånger om hur det skulle bli.
Det var väldigt trevligt och kul att snacka minnen men jag insåg också att en del minnen ska vara minnen och inte komma tillbaka i livet man lever nu, för då kan dom förstöras. Så jag lät det vara just minnen.
När sedan kvällen blivit natt så kom en enorm sorg över mig. Jag hamnade i världens sorg och allt som skett i mitt liv de senaste åren kom över mig. Sorgen, smärtan och ilskan bara dök upp från ingenstans och satt sedan i hela natten.
Jag vaknade av att jag drömde, och jag drömde samma dröm om och om igen.
Alex var där, han var ledsen för att han ljugit. Han ville ha min förlåtelse, men runt mig stod folk och skrek åt mig att inte förlåta. Jag skulle komma ihåg vad han gjorde sade dom. Han förtjänade det inte.
Jag vet inte om jag i drömmen förlät honom, för jag vaknade sedan och kände mig så sorgsen. De kommer allt mer sällan de där ”attackerna” men de kommer fortfarande, och för varje gång de kommer blir jag allt mer bitter och hatisk. Kanske behöver dom också komma för kanske blir de som en ventil, men…
Jag är så trött på att hata, jag vill älska men vågar inte.
Kärlek är inte avsett för mig tror jag. Vem kan älska en människa som låter hatet slå honom sönder och samman?
Fan ta dig Alex, fy i alla helvetes jävlar fan ta dig. 2 år har snart gått och jag vågar fortfarande inte öppna hjärtat för någon. Jag hoppas du har ett helvete där du lever, och om inte så hoppas jag du kommer få ett. Du tog min själ ifrån mig. Du tog mitt liv. En dag, när den kommer vet jag inte, men en dag ska du få tillbaka med exakt samma mynt. Vi vet ju bägge två att glömmer, det gör jag aldrig.
Öga för öga, tand för tand

Bookmark the permalink.

5 Responses to Oron kommer över mig…

  1. Joel Hinz says:

    Ge dig.

  2. Poppe says:

    Nej ge dig inte Walle! Ut med det för sjutton.
    Som du själv skriver så går det längre tid mellan dessa attacker. En dag kommer du vara helt fri, det är jag övertygad om. Den dagen ska vi fira.
    Det aset förtjänar inget annat

  3. Ja det tar sin tid. Men låt det inte ta din…
    Kram!

  4. alfaDude says:

    Yaiks! Inte nu igen…
    Fast jag slapp ju operation i veckan så jag ska väl vara glad uaf 😉

  5. Linda says:

    Tycker du är stark Walentine! Du kämpar och du slåss samtidigt som du uppenbart har dina egna demomer att slåss emot. Jag har följt din dagbok sedan du skrev på Lunarstorm och att han skulle göra så mot dig kunde väl ingen tro. Att det sitter kvar hos dig är heller inte så konstigt.
    En del sår läker sakta, och andra läker aldrig fullt ut och dom måste man leva med. Det han gjort kommer slå tillbaka på honom själv en dag. De enda som inte förstår det verkar vara du, han och hans familj. Jag tycker inte synd om honom när detta sker. Han förtjänar inget annat än ondska och tråkigheter. Fast låt ödet slå på honom själv, blanda dig inte i det. Du har viktigare saker att göra än att skita ner fingarna på grund av en sånt svin som honom.
    Jag tror inte riktigt du förstår att det finns många människor som ser upp till dig. Du har genom denna sida hjälpt människor komma på vad och vilka de är. Därför gör det extra ont när man ser att du själv lider emellanåt.
    Så ut med dig och förändra världen! Under tiden kommer såren läka lite till. När de mörka tankarna om honom kommer så tänk på en sak:
    Den dagen kommer då hans värld rasar ihop. Då kan du njuta. Jag vet att jag då kommer njuta tillsammans med dig.
    Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *