En ängel i rullstol


Idag på mitt arbete hamnade jag i ett sådant där speciellt samtal med en gammal kvinna. Det var ett av de där samtalen som så berör och som man också får så svårt att sluta tänka på efteråt.
Jag skulle hjälpa kvinnan att lägga sig. Vi hade avklarat de mesta av bestyren och nu satt hon i sin rullstol och jag skulle hjälpa henne över till sängen. Under hela denna procedur som vi tillsammans gjort så många gånger talade vi om nyheterna, och så talade vi om Alf.
Alf är kyrkoherde i Lundby och var tredje torsdag kommer han till de gamla på gudstjänst, och de älskar Alf. De tycker om alla präster som kommer men just Alf är något speciellt. Han är känd för många över hela Göteborg och han är på alla sätt en fantastisk präst. Hans sätt och hans engagemang gör dom gamla glada, och han kommer ihåg dom. ”Alf tog mig i hand idag, och han kom ihåg mitt namn”, är en mening man hört från mer än en stolt pensionär.
Dessutom kan han mycket om gamla Göteborg och sådant älskar man när man är runt 90 och bara har sina minnen kvar att leva på.
Så vi pratade om Alf och om kyrkan. Hon berättade för mig att hon trodde på Gud men tyckte världen var konstig och var höll Gud egentligen hus. När hon såg på TV om alla krig och allt elände kunde svårigheten att finna en god Gud vara ganska stor.
”Fast jag får väl snart träffa honom kanske”, sade hon och sedan fick hon tårar i ögonen.
Själv är jag väldigt blödig för sånt. Mina gamla får inte vara ledsna, får då blir jag ledsen så jag fick självklart tårar i ögonen jag också.
Jag satte mig ner på knä bredvid kvinnan och frågade varför hon var ledsen, och först sade hon ingenting. Hon bara satt där och höll min hand och tårarna rann.
Till slut tittade hon på mig och sade,
”Tror du jag kommer till himmeln Walle”
Jag blev lite paff över frågan och visste inte vad jag skulle svara först, men sade sedan,
”Varför skulle du inte göra det?”
Hon såg ut som hon rodnade och viskade sedan nästan,
”Jag gick inte så mycket i kyrkan och jag vet inte ens om jag har kvar min bibel”
Jag log åt henne och strök henne på kinden. Där satt hon, denna kvinna på snart 90 år. Hon som fött 2 barn till världen. Hon som blev tvingad att ha 2 jobb för att klara ekonomin. Hon som under kriget arbetade i en skoaffär på dagarna, och en godisfabrik på kvällarna och som sedan på nätterna satt och sydde kläder till behövande krigsoffer. Hon av alla var orolig för om hon skulle få komma in till himmeln. När jag såg på henne där sittandes i sin rullstol med sitt vita nattlinne såg hon ut som en ängel.
Jag log emot henne och sade sen,
”Jag tror nog inte du behöver vara orolig. Gud struntar nog i att du inte var i hans kyrka. Han ser nog till resten du gjort och då har du förtjänat en hedersplats där”
”Tror du det”, frågade hon och såg med ens lättad ut.
”Jag tror inte, jag vet” svarade jag och tog ett tag om henne och lyfte upp henne i sängen.
När sedan nästa procedur var avklarad och vi hade ordnat så att hon låg bra så var det bara en sak kvar att göra, smörjningen av hennes fötter. Hon har svår kramp i fötterna, mycket på grund av att dom är helt utslitna så denna smörjning är väldigt viktig för henne.
När jag står där och masserar fötterna säger hon plötsligt,
”Ja, en sak är klar i alla fall. När jag träffar honom ska jag fråga varför jag fick så fula fötter”
Då skrattade jag och tänkte inom mig att vi ännu en gång klarat av att hålla döden på avstånd. Döden finns hela tiden omkring oss på ett ålderdomshem och det är mycket frågor och mycket ångest. Ikväll klarade vi av att hålla den ifrån oss. Det är inte alla kvällar det går, men idag gick det.
Jag gav henne en traditionell puss på pannan och sade som jag brukar,
”Godnatt mormor”
Jag låste dörren och gick mot balkongen för att få lite luft. När jag stod där kunde jag inte låta bli att titta upp mot den klara mörka himmeln. Jag var på väg att tända en cigarett när det larmar och jag ser på displayen att det är damen jag nyss lämnade som larmar.
Jag undrar vad jag missat nu och svarar på larmet och frågar var det är.
”Tack Walle”, får jag till svar och jag blir varm
”Godnatt min ängel”, svarar jag och kopplar ner.

Bookmark the permalink.

4 Responses to En ängel i rullstol

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *