Den där listan…

Dagbok 10 oktober 2005 / 7 Tishri 5766

Jag snackade för ett tag sedan om att göra en lista över saker jag ville ha ändrat på i mitt liv. Jag har gjort en sådan lista nu. Det var inte speciellt svårt och det tog inte så mycket tid heller. Jag har redan varit duktig och avverkat 2 punkter på den listan. Vad de är för några punkter, det håller jag för mig själv men dom är behövliga i alla fall 🙂
Anita har fått hjärnhinneinflammation vilket ju inte gör saken bättre för henne 🙁 Jag är orolig, Anita är en av de få i min släkt som jag känt ett samband med, kanske för att vi bägge två inte sågs med så blida ögon av kära Solveig. Kommer ihåg julen nere hos haggan. Utan Anita hade jag antagligen slått ihjäl kärringen. Så jag håller alla tummar nu. Jag har skrivit ett brev till hennes barn, mina kusiner. Vi har åt helvete för dålig kontakt och kanske kan detta medföra det positiva i alla fall att vi kommer varandra närmare. Jag är ju ändå ”storekusin”.
Känns ibland som att jag skulle vilja ta itu mer med mina rötter. Kanske börjar man bli gammal. Kanske skulle jag flytta upp till samma stad som dom? Nej föresten, där bor ju också familjen ”men snälla Walle han kysste ju faktiskt bara en annan i en Swimingpool”. Jag skulle hamna på Kumla innan någon hunnit säga ”Kungliga Dramatiska teatern”, men bättre kontakt vill jag i alla fall ha. De gamla på jobbet säger att när man blir äldre betyder familjen mer för en, kanske börjar det redan vid 33.
Fortsättningssåpan om min fot går på. Den värker och för varje dag gör det lite ondare. Det spänner, svider och hugger i den och jag blir snart galen av det. Något måste göras nu, annars hugger jag snart av skiten själv. Känns inte klokt egentligen när man tänker på att man genomgått 12 behandlingar för tumörer men så ska man gnälla över en sådan här sak, men så är det. Fast, sedan känns det lite skönt att få gnälla också. Man känner sig så svensk då.
Jag vet inte varför men jag känner mig fruktansvärt irriterad för tillfället. I morgon fyller en ”vän” år men jag tänker inte gratta. Efter femtioelva ”men vi hörs” så tröttnar man. Sådan har jag blivit. Sådan tänker jag fortsätta vara, och sådan är jag numer. Det skulle ibland vara roligt att få uppskattning på andra sätt än genom Lunarstorms dagböcker, men man ska ju alltid hålla drömmen levande.
Nu ska jag sova, har varit dåligt med den varan ”på grund av” Anitas sjukdomar. Har flängt hit och dit och skrivit mycket samtidigt.
Känner en sådan besvikelse, en sådan fruktansvärd besvikelse. Jag har insett att jag inte har några direkta vänner längre i Göteborg. Jaja fuck the same, det är mer deras förlust än min men jag bryter här. Kanske är det dags att ge sig på nummer 3 på listan.
Take Care!

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *