Bokmässan, en orgie i att älska sig själv

Tankar efter ett besök i hjärtat av bokläsarland

Bokmässan i Göteborg är snart slut nu, och Sveriges kulturelit får åka hem till Stockholm eller Dalarna och längta tills nästa år. Bokmässan är lite Kolmårdens djurpark. Det är fullt med folk som inte har någon direkt karta att följa och mitt ibland dom går djuren, de kulturella, och folket kan titta på dom. Även jag ville se djuren i år så även jag besökte mässan.
Att bara gå där inne, se alla människor, se alla böcker och att få alla intryck gör att man har massor att fundera på i veckor sen. Bokmässan är något speciellt, det är lite som de finkulturellas Oscarsgala fast utan prisutdelningar i någon högre utsträckning, det är höjdpunkten på ett år där de oftast inte gör annat än klappar varandra i ryggen och ser ner på de dödliga. Bokmässan är varje års fullständiga bevis på att folket och kulturen inte hör ihop. Det är bevisat på att vi är här och dom är där.
Varje år som går blir mässan också allt mer kommersiell, men det säger man inte högt. Varje år vill Bonniers, Nordstedt och de andra sälja mer böcker till “mässpris” men det är ju inte därför mässan är där. Här får de små, de svaga och de tysta chansen att tala. Så låter det i alla fall. Alla som sedan besökt mässan i mer än 10 min vet att det inte stämmer.
Bokmässan är stället där alla som kan något om konst och litteratur träffas och byter åsikter och erfarenheter. Mässans idé måste ju också vara att få ut vad böcker och konst egentligen är. Jag har genom mässan försökt lära mig en hel del själv, och jag tycker jag varit jätteduktig!
För mig börjar intrycken redan innan man kommit in på Svenska Mässan. Utanför den stora entrén är det fullpackat med folk som vill in, så jag bestämmer mig för att testa den lilla entrén. Det är den entré som inte Stockholmarna känner till. Där är det knappt någon som står i kö. Så är det varje år.
Utanför står en känd konstnärlig ledare för en statsteater i Göteborg och pratar med en kulturredaktör från en tidning i Stockholm. Kulturredaktören far omkring honom som en envis fluga och jag får intrycket av att den konstnärliga ledare helst av allt vill komma därifrån. Fast det kan han inte, för han måste vara vän med kulturredaktören. Särskilt med tanke på att han snart ska söka nytt jobb. Kanske vill han till Stockholm, för det vill ju alla.
Inne på mässan är det redan fullt med folk och man säljer och man köper. 2 unga killar i 15 års åldern står i ett bås för Amnesty och försöker sälja lotter, men det går inget vidare. Ingen köper lotter en sådan här dag. Snart ska ju Mian Lodalen berätta om sin nya bok, och samtidigt sänder ju Sveriges Radio ett program direkt från mässan. I programmet står en massa kulturellt viktiga personer och pratar om vad som är bra och vad som är mindre bra och vad som är, Gud hjälpe oss, kommersiellt. Jag får lära mig lite om vad som är fint och vad som är mindre fint.
Borta i en annan monter blir Mian Lodalen presenterad och sitter sedan och talar om sin nya bok. På de 5 minuter jag lyssnar hinner hon 2 gånger berätta att den nya boken är en uppföljare på den förra boken hon skrivit.
På sin vanliga plats sitter Lasse Åberg och signerar tavlor. Han har suttit på samma plats i så många år nu så jag börjar fundera på om han bor på mässan. Åberg ser dessutom så trött ut så jag funderar lite på om han inte fått sova alls stackaren. Jag känner mig trygg i alla fall att jag vet att Åberg gör det för konsten. Han sitter där och signerar sina massproducerande tavlor för konsten och ingenting annat. När jag sedan ser på prislapparna på tavlorna inser jag att konst är dyrt. Väldigt dyrt.
Inte så värst långt bort från Lasse Åbergs monter står ett stort vitklätt “skåp” som man kan gå in i. Går man in där får man se på en TV som är upphängd på väggen. På den TV’n visar man en trailer för Narnia. Filmen produceras av Disney. Även Disney vill visa sig på bokmässan så klart. Disney är ju kända för sin starka iver att få ut sina konstverk till den stora massan.
Efter en stunds vandrande vill jag och mitt sällskap ha en fika. Vi bestämmer oss för att besöka övervåningen för där finns det ett stort fik. Direkt när vi klivit av rulltrappan möts vi av en jättemonter. Den tillhör Sveriges Television. SVT vet vad konst är. Det visar dom också genom jättelika posters på sina programledare. Alla som leder ett program där böcker nämns hänger där och ler emot en. Dessutom kan man köpa både julkalendern och tröjor med Bollibompa på. Konst kan vara så mycket.
När vi sedan köpt fikat till överpris hittar vi ett bord och sätter oss ner. En bit bort sitter en programledare för just SVT och talar i mobiltelefon. Det är något visst med kändisar och deras mobiltelefoner för när de talar måste de samtidigt se 50% avslappande ut och 50% “JAG TALAR MED NÅGON VIKTIG”.
Jag ler lite för mig själv och funderar lite på vem hon talar med.
Efter fika ser vi att Steffo leder matlagningsprogram live ihop med en kock från TV4. Jag smiter snabbt därifrån och går förbi Göteborgs Filmfestivals monter. Där kan man få information om filmer som kanske inte alltid kommer upp på de svenska biograferna. Ingen verkar direkt intresserad.
På vägen ner för rulltrappan ser jag Gud. Han finns här på mässan! Han finns och han syns. Fast han har kommit i ett annat namn än Gud. För här idag heter han Albert Bonniers Förlag AB. I Sverige finns det media, bokförlag, tidningsutgivare och en massa annat. Bonniers är allt det där tillsammans plus ett filmbolag, TV-kanaler och radiokanaler. Bonniers är störst och ingen annan kan växa ikapp dom för då har Bonniers redan köpt upp dom. Konst kan vara väldigt dominerande.
Fast störst skylt har ändå inte Bonniers i år. Det har Adlibris. De berättar glatt att de är största bokhandeln på Internet. Adlibris är den tredje Internetbokhandeln som besöker mässan och som talar om för mig att de är störst. Dessutom säljer alla Dan Brown. Ja hela mässan säljer Dan Brown. Säljer man inte Dan Brown är man inte en riktig bokhandeln. Nej föresten, alla säljer inte Dan Brown. Livets Ord’s bokhandel säljer inte Dan Brown, men de säljer Ulf Ekman istället. Massor av böcker av Ulf Ekman säljer dom, eller vill sälja i alla fall.
Mitt emot Livets Ord står RFSU och säljer böcker om sex och delar ut gratis kondomer. Konst är väldigt blandat.
Bland all denna konst, kultur och elit så finns Jan Guillou. Han är faktiskt lika vanlig på bokmässan som böckerna själv. Han är överallt. Ena stunden står han i Aftonbladets monter och i nästa stund sitter han och signerar böcker. Kön är lång av alla som vill ha hans senaste bok signerad. Han ler och jag inser att oavsett hur mycket jag än avskyr allt som han står för så beundrar jag honom, för han är sig själv. Han är Jan. Blir han arg skiter han i var han är, han blir förbannad i alla fall. Sånt måste man beundra.
Jag vet inte varför men överallt springer det omkring en massa programledare, och alla är från SVT. Det fjäskas, klappas i ryggar och beundras och de tävlar om vem som kan få flest kulturpersonligheter att skriva i deras autografbok. Jag ser även kulturredaktören igen, hon står och pratar med, ja just det, en programledare från SVT’s kulturredaktion. Kanske vill hon va med i kulturnyheterna oftare, kanske berättar hon att DN ska satsa på sin kulturredaktion igen. Kanske vill hon bara retas för de står utanför Svenska Dagbladets monter. Konst är ju provocerande.
Bokmässan är som sagt snart över för denna gång och det är nu dags att börja planera nästa. Jag kan redan nu berätta hur den kommer att se ut.
Störst monter kommer Bonniers ha. Lasse Åberg kommer att signera sina tavlor och Jan Guillou kommer vara där. Programledare för SVT’s kulturprogram kommer att jaga kändisar till Stureplansfesterna och de små bolagen kommer att försvinna i mängden. Folk kommer att handla som aldrig förr och mässpriserna är nästa år lite högre än i år. Amnesty kommer att försöka sälja lotter och några feminister kommer att prata om våldtäkter och övergrepp, och överallt kommer det drälla av personer som säger sig skriva för folket men som samtidigt ser ner på folket. Människor som kallar sig kulturella som men som inte ens förstår ordet. Människor som enbart kan umgås med människor som älskar sig själva lika mycket som de själva gör.
Allt kommer med andra ord vara precis som vanligt.

Bookmark the permalink.

2 Responses to Bokmässan, en orgie i att älska sig själv

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *