Sommaren 88


Det är en ganska varm sommarnatt. Jag står uppe vid Carolikyrkan och väntar. Här skulle vi ses klockan 1 och nu är hon tio minuter över. Jag har varit nervös sedan klockan halv ett då jag kom dit.
Kommer han inte? Vågade han inte i alla fall?
Carolikyrkan ligger lite ovanför Borås. Där nere är det liv och rörelse. Midas har nyss stängt och människor går lite hur som helst, men ingen kommer åt mitt håll.
Jag känner besvikelsen komma över mig. Jag önskade så att han skulle komma.
– Väntar du på någon, säger en röst bakom mig.
Jag vänder mig om snabbt och där står han. Jag ryggar nästan tillbaka när jag ser hur vacker han är. Lång, mörkhårig och så underbart vackra ögon. Han ler emot mig och böjer sig fram och ger mig en puss på kinden.
– Hej, säger jag och försöker le lite.
– Jag är ledsen att jag är lite sen, jag försökte komma loss tidigare men det gick inte.
– Det är ingen fara säger jag, nu är du ju här i alla fall
Jag ser på honom igen. I över 9 år har jag väntat på detta. I nästan 9 år hade jag sett på honom i smyg. Tittat på honom i skolan. Gjort allt för att jag skulle få så mycket av honom som möjligt. Alltid med risken för att bli upptäckt. I Sjunde klass hamnade vi i samma gymnastikklass, jag höll på att dö första gången i duschen när jag såg honom naken. Sedan dess fanns han alltid i mina drömmar, i mina fantasier, i mitt liv.
Det var i skolans styrketräningsrum vi lärde känna varandra. Där blev vi kompisar, hemliga kompisar för ingen fick egentligen känna mig. Där började vi prata och där började vi berätta. Han sade det först. Han berättade att han var annorlunda. Jag sade ingenting då, men fick lova att inte säga någonting till någon. Jag blev så paff och så lycklig. För han var ju som jag.
– Kan vi inte gå någonstans, frågar han och försöker ta min hand. Jag märker hur nervös han är.
– Buskarna nere vid tåget. Där är det aldrig någon, säger jag och drar lite försiktigt med honom.
Det tog ett månad innan jag berättade det för honom. Jag sade bara att jag trodde jag var som honom. Sedan efter det blev det annorlunda. För den dagen i skolans mögelluktande styrketräningsrum fick jag en puss. Jag pussades tillbaka och vi log. Det var vår hemlighet. Han hade tjej och jag hade någon jag också strulade med. Ändå pussades vi. En puss som alla skulle ha sett som väldigt oskyldig men som för oss var början på något nytt. Vi kände varandra, det fanns ingen som kände oss bättre.
– Jag tror aldrig jag varit här, säger han och tittar sig omkring.
– Jag brukar inte vara här så ofta heller, säger jag och går bort mot av tåget. B A J loket står där det alltid stått och bakom loket rinner Viskan som också den alltid gjort. Platsen är skyddad och inte en människa vare sig hörs eller syns till.
– Alltså, jag är jävligt nervös, säger han
– Det är du inte ensam om, svarar jag. Jag känner att alkoholen jag druckit innan på kvällen fortfarande sitter i. Jag är inte full men inte heller nykter. Dessutom har alkoholen gjort mig oerhört upphetsad.
– Har du gjort sånt här förut, frågar han samtidigt som han sätter sig på en liten gräsplatå.
– Nej, inte så här i alla fall, svarar jag så uppriktigt jag kan.
Efter pussen i omklädningsrummet gick allt väldigt snabbt. Vi gjorde allt för att hamn ensamma i styrketräningsrummet. Det var bara att skylla på någonting som hosta eller något liknande så hamnade man där. Läraren brydde sig inte, en vanlig förekommande sak på vår skola.
När vi väl var där pratade vi, pussades vi, och ibland gav vi varandra en kyss. Ibland hände det att någon av oss ”råkade” nudda den andre lite försiktigt men ingenting mer skedde.
Sen slutade skolan, och alla gick åt var sitt håll.
– Blev du förvånad när jag ringde, frågar han.
– Jag blev mest glad. Jag har saknat dig Jimmy, sade jag och kände det som om jag höll på att börja gråta. Mest av glädje och ingenting annat.
– Jag har saknat dig också, säger han och lägger sin arm omkring mig.
Vi sitter bara där, jag och han. Ingen säger någonting utan det är bara tyst. Jag är så oändligt lycklig, så oerhört glad. Där sommaren 1988 i Nybroparken i Borås hittade jag mig själv på ett sätt jag aldrig riktigt gjort innan. Jimmy bredvid är så vacker och jag känner så att jag vill ha honom. Till slut tar jag modet till mig och vänder mig emot honom. Jag vet inte var jag får detta mod ifrån men jag lägger mina händer mot hans kinder och böjer mig fram och kysser honom. Till en början svarar han knappt, men sen slappnar han av och han kysser mig tillbaka.
Kyssen känns som en evighet, och visst är jag lite vuxnare när kyssen är över. Jag ser in i hans ögon och ser att han är tårögd. Jag blir förfärad.
– Vad är det, var det inte bra?, frågar jag nästan förtvivlat
– Äh, jag är full och dum och.., säger han och tystnar
– Ja?, säger jag och väntar på fortsättningen.
– Hård, säger han och blir lite röd.
Jag ler och försäkrar honom att han inte är ensam om det. Efter det kysser vi varandra igen och än en gång stannar Borås upp. Aldrig har denna stad varit så vacker. Aldrig har Viskan runnit så vackert och aldrig har en sommarnatt tagit så fort slut.
Jag fick uppleva homosexuell kärlek den natten. Jimmy var inte den första, men han var den första jag känt kärlek till. Den natten fick jag alla svar jag kunde få på varför jag aldrig tidigare passat in.
Jimmy bor fortfarande i Borås, och han lever sedan många år tillsammans med en kille, och vi har fortfarande kontakt emellanåt.
Vi pratar fortfarande ibland om den där sommarnatten, och vi kan skratta åt händelserna veckorna efter det då vi testade allt som man skulle testa. Hur fumliga vi var, hur nervösa vi var och hur dumma vi var. Sånt kan man le åt 17 år senare. För oss bägge blev sommaren 88 en vändpunkt i våra liv. Den tog inte bort alla problem men den gav oss en stor knuff framåt.
Ändå undrar jag ibland var den kille som satt där med Jimmy tog vägen. Han den modiga killen som alltid och så ofta tog för sig. Varför slutade han kämpa och när hände det. När blev det viktiga för honom att låta sig bli slagen med ord. När tappade han tron på sig själv?
Kanske borde jag besöka Borås igen, och kanske borde jag besöka den där parken. Loket står inte kvar där, men kanske sitter där en kille i 15 års åldern och ser ut över viskan. Kanske ler han än när han tänker på det som skedde den där sommarnatten. Kanske kan jag få honom att komma tillbaka till mig igen.
För jag behöver honom.

Bookmark the permalink.

One Response to Sommaren 88

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *