Självplågarwalle borde fan dö

Dagbok 18 september 2005

Låt mig berätta lite om mitt självförtroende. Det är inte direkt på topp alltså, om du förstår va jag menar…
Självplågarwalle, har ni träffat honom? Antagligen har ni gjort det, jag har gjort det alldeles för mycket och de senaste 2 åren har han gjort väldigt många och långa påhälsningar. Jag är förbannat trött på självplågarwalle.
Igår var jag som ni vet på Gretas respektive Pleasure (Soho). Det var helt OK och man satt och tjôtade med sina vänner. Bland de man talade med var en kompis till Tompa med. En sån där person som verkar känna halva stan.
När klockan slog stängningsdags gick vi alla ut och stod och snackade lite till. Då kommer det fram en kille som kände Tompas kompis och vi talade lite till. Exakt vad vi talade om kommer jag inte ihåg, det har Tequilan och de andra spritsorterna trängt undan. Det jag kommer ihåg var att jag var förbannat röksugen. Efter en stund skulle alla åt vars sitt och håll jag följde med Tompa och dom som skulle mot bankomaten. Jag sade Hej då och kramade om Karin (som kompisen heter) och sade hej då. Då kommer denna nya kille fram, som ingen av oss sett innan på kvällen förutom nu, och säger hej då och ger mig en jättekram. Då han va väldigt söt så blev man givetvis lite extra glad. Att krama söta pojkar är något som man ju gillar.
Sen gick jag då mot bankomaten och där sade jag och Tompa, Robban och Joakim hej då. De gick upp mot avenyn och jag skulle mot andra hållet. Jag fick då en bra idé om att gå hem till Backa (som sagt Tequila) och varför då inte gå genom Tingstadstunneln (som man inte får gå igenom).
Jag bestämmer mig därför att gå mot samma håll jag kom och där möter jag Karin med sällskap igen. Vi snackar i kanske 10 min högst och säger sen Hej då. Ny kram till Karin och så ännu en gång kommer denna kille, Jonas tror jag han hette, fram och ger mig en ny kram.
Sen va liksom sagan slut…
Här skulle det för en normal person stanna. Den normala personen skulle bara glatt konstatera att han minsann kramat en söt kille han såg utanför Soho. Sen hade det inte varit mer om det.
Så var det också för mig idag när jag vakna. Jag såg att jag inatt skrivit om saken just så, att jag fick en söt kram av en söt kille.
Fast det är här som Självplågarwalle firar jättelika triumfer. För nu när klockan är sent är verkligheten/historien en helt annan. Nu fick jag inte längre en kram av en söt kille utanför Soho. Nej, istället var det en kille som tyckte att jag var så ful/töntig så han krama mig mer för att håna mig. För visst gjorde Karins andra kompis någon grimas när vi krama varandra, och visst var den riktad till mig och visst var det så för denne Jonas hade väl smålett lite elakt när han krama mig. Han kramade ju ingen annan, varför just krama mig då? Varför inte alla andra i gänget? Vad hade jag gjort honom för ont?
Så håller det på. Så har det varit i min hjärna konstant nu ett långt tag tillbaka, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. För visst finns den lite mer sansade och lugna Walle där som försöker tala om för Självplågarwalle att han är skitlöjlig, men Självplågarwalle är väldigt bra på att ta överhanden. Han liksom går aldrig undan utan han finns det för jämnan. Hur fan ska jag bli av med honom???
Detta handlar om en sketen kram. Ingen märkvärdigt allt, men det kommer ju heller aldrig bli något mer än det med någon så länge Självplågarwalle får styra och ställa, och jag är så dödligt trött på honom.
Mitt självförtroende är verkligen nere på botten. Jag kan få de mest paranoida tankar emellanåt. Jag kan få panik av att någon frågar om jag har eld för att tända en cigg. När Självplågarwalle närvarande slutar det med att personen frågade just mig för jag var fulast/fetast/dummast/äckligast.
Jag vill så gärna slippa detta. Jag vill så gärna få tillbaka lite av den Walle som en gång i tiden ägde, han som syntes och som folk tyckte om. Folk säger till mig att jag har charm och är så go, men det går inte in. Självplågarwalle har satt upp jättelika rostfria stålplattor som står emot allt sånt. Ingenting kommer igenom och under tiden går jag liksom djupare in i mig själv.
Jag funderade ett tag ikväll på att inte gå ut mer i år. Inte för att jag direkt springer benen av mig på uteställen men denna ångest som alltid kommer efteråt förstör bara för mig. Den äter långsamt upp mig och jag börjar så sakteliga inse att jag nog aldrig kommer komma över den, för jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att just komma över den.
Mina vänner älskar mig, det vet jag, och jag älskar dom lika mycket tillbaka. För dom är jag en stark, självständig individ som är tuff, pratglad, rolig och charmig. Om dom ibland vetat allt som snurrade i min skalle skulle nog många bli ganska förfärade, och jag är väl en idiot som inte talat om det för dom.
Därför klarar jag heller inte av förhållanden eller kärlek. Jag får panik och drar mig undan. Jag kan inte längre kombinera sex och kärlek. Har jag sex låter jag bli kärleken, och allt blir som en jävla porrfilm och jag vill inte leva mitt liv som en porrfilm, men ungefär så är det just nu. Jag kan ha sex men efteråt vill jag bara komma bort, jag vill inte ligga kvar utan jag går upp och sätter mig vid datorn eller något sånt. Sen går jag och lägger mig när personen somnat.
Eller så blir det tvärtom, då gör jag allt för att undvika sex och det är heller inget direkt kul, för jag vill ha sex, och jag vill ha kärlek men jag vågar bara inte släppa in det i mitt liv igen.
Jag börjar allt med fundera på om jag inte ska ta och besöka en riktig psykolog. Jag kommer alltmer på mig att jag inser hur djupa sår händelserna med familjen Hjärtlös satte i mig. Många tycker säkert att jag är extremt barnslig för detta, men det skiter jag i. Så här ser mitt liv ut idag och det är inget jag direkt kan hjälpa, jag har inte valt att ha det så här.
För saken är den att jag faktiskt tror att jag är en bra pojkvän till någon. Jag tror att man ihop med mig kan ha det ganska gott, och med tanke på att jag bor ihop med mitt ex fortfarande så borde det ju stämma lite. Jag vågar till och med slå på stora trumman och påstå att jag är en helt OK människa på de flesta sätt, inte felfri men vem fan vill vara helt fri från brister. Det jag vet idag är att så länge självplågarwalle lever så kommer ingenting av pojkvänsdrömmar eller kärlek slå in, för vem kan vara ihop med någon som hela tiden väntar på att helvetet ska bryta ut?
Så blir det i Walles liv när han får en kram av en främmande människa. Extra mycket så här blir det när han får 2 kramar av samma människa. Fy fan va trött jag är på Walle ibland.
Hjälp!

Bookmark the permalink.

2 Responses to Självplågarwalle borde fan dö

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *