Kampen mot demonerna

Dagbok 21 september 2005

Jag gjorde något dumt i ondags och torsdags förra veckan. Någonting väldigt jättedumt. Faktum är att på flera sätt är det nog bland det dummaste jag gjort i mitt liv. En helt oskyldig människa blev indraget i något den inte hade ett skvatt med att göra.
Ett offer helt enkelt, och shit va bra det känns.
Jag satte ner foten, jag visade att jag kunde. Jag röt ifrån.
Självklart var det inget olagligt med det jag gjorde. Alla hade kunnat göra det, fast alla gör det inte. Vilket kanske är tur.
Kanske förstår ingen när jag säger att det där var ett steg i att komma ifrån demonerna. Det var ett steg mot förhoppningen att de aldrig kommer tillbaka, i alla fall inte i den skepnaden.
Såren läktes inte ett dugg, men det finns något annat i detta. Något som också sitter djupt rotat i mig. Min stolthet, och den har blivit rejält naggad i kanten. Genom detta steg den lite, för jag visade mig farlig. Jag visade att jag kan va livsfarlig om jag får chansen.
Många säger att det är tröttsamt att hata. Andra säger att man inte får hata. I hela världen finns det bara två personer man får hata. Bor man i väst är det Bin Laden och är man med i Al Qaida är det Bush man får hata.
Jag tror inte på en värld utan hat, för jag tror att man måste ha hat för att kunna uppskatta kärleken och det fina. Mitt agerande förra veckan kom ur hat. I morgon ska jag träffa vänner som är vän med mig, på grund av kärlek. Så funkar livet, och jag funkar så att de jag hatar har gjort sig förtjänta av det och ska då fanimej också få veta det.
Mina demoner sitter där de sitter och det lär de göra ett tag till. Demoner ska brinna i helvetet står det skrivet, och jag har bara gett mina lite bättre värme omkring sig. För brinna ska de. Så in i helvete.
Allt, och då menar jag allt som skett i mitt liv de senaste 2 åren har en mening. Det är jag övertygad om. Jag visade i somras att det är slut med daddandet och puttenuttandet från min sida. Nu har jag ett fast jobb tack vare det. Jobbet var det enkla saken, själen är den svåra men visst ska jag klara det också.
Joel, den ängeln, sade igår att han blev orolig när jag inte hörde av mig, att jag kanske skulle hitta på något dumt. Jag svarade att han aldrig behövde vara orolig för det mer. Sån skit har jag gjort en gång i mitt liv, och aldrig mer. Inte fan ska jag dö och absolut inte på det sättet. Jag vill ju leva. Jag vill bli frisk, skaffa mig ett liv och en framtid. Det jag så önskar bara att fler kunde förstå är att där är också anledningen till att jag gjorde som jag gjorde. Jag hämnades helt enkelt. Jag använder samma kniv som dom, men medan de bara tryckte in den ska jag vrida runt den.
Inser när jag läser det jag skriver att det låter som ett försvar. Det ska jag genast lägga ner, för jag har inget att försvara eller förklara. Den som har något att förklara vägrade, han ignorerade det och trodde det skulle försvinna av sig självt. Det gjorde det inte. När jag tänker efter kanske det inte bara är jag som bär på inre demoner.
——
På måndag är det dags för Points igen. Jag fick göra avbrott på det då jag fick tabletter som skulle förstära levern och dess värden lite. Dessa tabletter gjorde också att jag ökat i vikt ännu mer. Nu har jag slängt dessa tabletter. Jag är så avis på Katarina som gått ner MASSOR med kilo på kort tid.
Nu är det min tur. Jag har inga direkt problem egentligen att banta. Mitt problem idag är mer att jag är fel och för lite istället för tvärtom. Det jag behöver lära mig är att helt enkelt äta som man ska. Jag dricker inte hejdlöst med coca-cola och liknanade så sånt kommer jag inte sakna.
Det jag nog mest kommer sakna är mjölken. För mjölk kan jag dricka mig galen på. Det finns ingen godare dryck.
Men men, man får ta en dag i taget. Så kommer även det att funka.
—–
Torsdagen kommer bli en lååång dag. Först kräftskiva med de gamla på jobbet. Sen ska jag träffa Katarina (WHOHO!) och sen träffa med Tompa och Karin. På natten drar jag till Stockholm för att besöka ambassaden och sedan ut till Carina. Efter det ner till Göteborg igen och efter det kommer jag vilja sova. Fast det går inte, för då kommer Poppe som ska sova över.
Vet ni vad? Jag tror jag ska testa att sova ihop med honom denna gång. Chansen att hans pappa ringer och skäller ut mig dagen efter är ju faktiskt ganska liten 😛
Vet ni vad. Ibland har något kommit över mig som jag saknat väldigt länge. Det är en känsla som inte vill ge med sig alltid. En känsla som sitter där och som ger en styrka. Ibland försvinner den och då blir det lite tufft, men så helt plötsligt kommer den tillbaka.
Motivation kallas den visst.
Det ni!

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *